Vi plockade upp Lynn och Henrik i Milazzo på norra Sicilien. Vi hade bestämt att segla till Eoliska öarna, uppkallade efter guden Aiolos eller Lipariska öarna som de också heter, som är med på Unescos värdsarvslista. Aiolos är vindguden som bestämmer hur vindarna ska blåsa. Vi hade Aiolos på vår sida och fick bra seglingar. Det är inte alltid som Aiolos är på sin bästa sida och det kan blåsa rejält i området runt öarna, så till en grad att det finns den Aioliskatriangeln på samma sätt som Bermudatriangeln där båtar och fartyg försvinner spårlöst. Vi trotsade Aiolis och det gick som sagt bra. Lipariska öarna består av sju öar som alla är mer eller mindre vulkaniska, det pyser, bubblar och luktar svavel (ruttna ägg) på de flesta öarna. Den mest kända är ön Stromboli som kallas ”värdens äldsta fyr” då den under ett par tusen år regelbundet har haft utbrott var tjugonde minut. Sjöfararna i forna dagar navigerade efter Strombolis utbrott som syns på långt avstånd på natten. När dom kom seglande norr ifrån och skulle ner genom Messinasundet kunde dom använda Stromboli som riktmärke nattetid. Vulkanutbrotten ville vi se, så vi ankrade vid ”huvudbyn” och när det var mörkt seglade vi över till nord västra sidan och fick se flera spektakulära vulkanutbrott. Det kändes speciellt att se samma sak som Greker, Romare och andra sjöfarare sett och navigerat efter, även Vikingarna kom denna väg på 800-talet. Vi var också på tre andra öar, Isola Vulcano, Isola Panarea och Isola Salina, isolerade öar med pittoreska byar. All vattenförsörjning till öarna sker med tankbåt, man har kanske borrat efter vatten och fått upp lava eller varmt svavelvatten och bytt till tankbåt? På Isola Vulcano badad vi gyttjebad som enligt informationen är bra mot alla åkommor. Skönt att slippa några krämpor på gamla dar, att man efteråt luktade ruttna ägg skrev dom inget om. Efter bra seglingar, bad och trevligt umgänge lämnade vi Lynn och Henrik i Milazzo.

Vi fortsatte vår seglats öster ut. Messinasundet är känt för sina strömmar, som vi fick hjälp av. Vi gjorde 9,5 knop över grund men 3,5 knop genom vattnet, ett inferno med stundtals grova vågor och skummande virvlar. Vi passerade Taormina i kraftiga regnskurar, åska och åskvindar, kanske var det guden Aiolis som ville ge oss en ”avskedskyss”. Siracusa på Siciliens sydöstra hörn var verkligen en upplevelse. Gammalt ”som gatan” och pittoreska byggnader som byggts av Romare, Greker och Turkar. Santa Lucia är född år 283 i Siracusa, hon var jungfru och sedermera martyr och helgon. En teori om det moderna Luciafirandet, med Lucior med ljus i håret är att det är inspirerat av en berättelse där det sägs att Lucia bar ner mat till fångarna i de mörka fängelsehålorna. Legenden säger att för att kunna ta så mycket mat som möjligt i sina händer satte hon ljus på huvudet för hon skulle se bättre. Santa Lucias reliker förvaras i Venedig i Santa Lucia-kyrkan, dock inte hela kroppen. Inne i katedralen i Siracusa finns hennes armbågsled kvar, vem anade att man skulle få se skelettbitar av Santa Lucia, fn trot. Nu ligger vi i Licata där Aguila ska ligga medans vi är hemma och åker skridskor. Vi ligger i en bra marina, vädersäker och med bra faciliteter. Vi kastade loss i Torrevieja 01 maj, så efter nästan sex månader, 1.759 sjömil och många fantastiska upplevelser blir det ett avbrott till mars/april nästa år. Vi får se om bloggen kommer i gång igen.

”Tycker inte om regn, inte ett dugg” ”Att skära sig på ett papper bör ses som trädets sista chans till revansch”

So long