En annons hittades i Blocket: ”Välutrustad långfärdsseglare till salu, till ett rimligt pris.  Ligger i Turkiet”.  Vi den tiden hade jag börjat leta efter stora båtar kring Stockholm.  Åkt ända ner till Södertälje och kikat på en Grand Soleil 46:a.  Turkiet, hm……!  Det fick bli som en semestertripp.  Hade aldrig varit i Turkiet förut.  Flyg till Antalya och efter 3 timmars, bitvis ganska dramatisk bilfärd, var jag i Kaluçagiz (GoogleEarth), innanför Kekova Straights, sydväst om Antalya, 24 April, 2011.  Där upplevde jag några härliga dagar i en fullständigt oexploaterad, ursprunglig turkisk kustby, med ”medelhavskaj” med några restauranger vid kajkanten, klart vatten – och Acquarus, Forgus 52.

 Om inte kärlek vid första ögonkastet så näst intill.  Ett stort, tungt och solitt Orustbygge med vackert språng.  Byggd enligt de högsta specifikationer.  Det bästa av allt, visserligen 20 år tidigare, men ändå….  Men en sådan här båt kan inte köpas på gehör.  En auktoriserad båtbesiktningsman städslades och skickades ner från Malmö: Jodå, båten är välhållen och frisk men där är fukt i skrovet !!  Acquarus hade legat i Medelhavet i 20 år, varje dag, med undantag för nu och då, upptag och bottenmålning.  Hon är byggd i sandwich med balsa som distansmaterial, och trät går ända ner mot kölfickan.  Var balsaträt fuktigt?  Ruttet?  Går sådant att laga?  Efterforskning i Sverige och i Turkiet menade att det går och efter många förvecklingar blev det affär, i juni 2013, och Acquarus blev Aquaryd – betyder ”aquaride” eller möjligen ”ack va’ ryd”….;-) eh, jag rodnar…..

 Sommaren 2013 var sas. redan ”planerad” och det blev bara några korta besök.  Det beslöts emellertid att båten skulle upp på land och Finike Marina, någon timmes bilfärd närmare Antalya, anlitades.  Här stor båten i 8 månader och torkade.  De främre 30% av skrovet var blötast och här slipades gelcoaten bort.  I April var det torrt och efter 2 lager epoxy är det nu även tätt.  Samtidigt byttas alla bordgenomföringar.  Motorn plockades ner i detalj och sattes ihop igen, som ny!  För varvet i Finike fick jag efter hand det största förtroende.  ”Gubbarna” såg möjligen ”schaviga” ut och det togs nog någon siesta, men de var kompetenta var enda en.  I juni, 2014 var vi klara för hemfärd……