"Mina" båtar - januari 2015
söndag 4 januari 2015 - Skrivet av Leif
"Maniquen"

1988 var det dags igen.  Besvärliga år utan båt !!  En fantastisk konstruktion hade dykt upp, Omega 36.  Två akterkabiner, enskilt nav.bord och ordentlig toalett och fantastisk badplattform i akterspegeln....  Dessutom snabb och med vackra linjer.  Massor av segel.  Seglarkompis Tore i Falsterbo accepterade att ingå partrederi och Mani blev vår.  Att byta namn på båtar lär betyda otur på de sju haven…men att ”justera”, t.ex. förlänga visade sig vara OK.  Så det blev Maniquen med mycken tur(er).

 Maniquen seglade vi i 20 år.  4 flickor växte upp och lärde sig.  Vi seglade åt många håll.  Polen, Nordtyskland, Danmark…och naturligtvis Bohuslän, ofta.  Kring -98 köptes Tore ut, han och Monika ville satsa på ”solidare” båt, en Najad 37 medan vi fortsatte med fullblodssegling.  Så småningom flyttade skepparen till Linköping och Maniquen hamnade ”i en åker” nära Roxen  (efter motorvägsbygget runt Linköping grävdes det ut en ”håla” vid Stångån på rätt sida om vägen och bryggor lades ut.  Fungerade bra, men man hittade ofta hästflugor (!) som slagit bo under segelkapellet …. Litet fjärran från blåa vatten.)  Nå, Göta kanal är pittoresk och leder ut mot fin skärgård som vi utforskade och tog oss en sommar, som sagt, ända till St. Petersburg.

 

Efter ytterligare några år flyttade skepparen till Stockholm, båten återgick till Öresund, men det blev jobbigt……..Flickorna stora och med egna liv,…så det blev ”mycket verkstad men inte så mycket snack” och Maniquen såldes 2007.  Det var en härlig båt som vi knappast hade några missöden med alls.  Visst, saker gick sönder och det klagades ibland på att skepparn mest sågs med rumpan i vädret i något skrymsle, men så är det ju.  Ständigt något…….

lördag 3 januari 2015 - Skrivet av Leif
Första båtarna

Jag var "sjöscout", på Ön, södra hamnen, i Limhamn. Vi talar om tidigt 60-tal.

Där hade man solida träbåtar av kostertyp, Zaritsa var störst, kanske 12 meter, sedan Kajsa och minst var Veni, Vidi och Vici, alla identiska ca. 8 meter.  Alla naturligtvis byggda i trä och krävde mycket jobb på våren. Vi skulle arbeta 30 timmar på båtarna för att få vara med på sommaren.  Tyvärr hade vi en "nitisk" (positiv omskrivning för eh...fähund) som alltid drog av halva tiden pga. påstådd lättja.  Så jag fick aldrig ihop mina 30 timmar..... Min tid som sjöscout blev kort !

I stället lärde jag mig segla med min gode vän Johnny, som var med i Sjövärnskåren, vars båtar låg i Norra Hamnen bakom Ön.  En Koster eller en Folkbåt kunde vi låna när vi ville och det ville vi - ofta.  Upp och ner i Öresund under några sommrarna, Dragör, Skovs, Vedbeak, Kyrkbacken, Viken..ja, ända upp till Gilleleje ibland. Kan ha varit 65-66.

Kommentera inlägget
lördag 3 januari 2015 - Skrivet av Leif
"Margareta"

1969 köpte föräldrarna en stor segelbåt, en Vega, no 519, som blev den 3:de kvinnan i familjen och fick följdaktligen familjens genomgående kvinnonamn.  Det var mina föräldrars första båt, bytte "sommarnöje" mot "havsnöje" - det gick ungefär jämt upp.  Kunskapen var emellertid så där så det blev ganska mycket trial-and-error.  Första resan gick runt Själland med början över Köge Bukt.  En klar dag med en "efter-lågtryckspassage-NW-kuling", som väl en modern stor segelbåt skulle klara av.....Väl i Rödvig fick vi bända loss syster Biggans händer från akterstaget, rund vilket de hade gått i klonus.

Påföljande sommar var jag för första gången i Bohuslän..och där fastnade hjärtat för gott.  Det blev många turer upp och ner längs Hallandskusten och upp till Strömstad.  Vi lärde oss mycket om båten, om vinden och om kusten.

Kommentera inlägget
lördag 3 januari 2015 - Skrivet av Leif
"Panta Rhei"

1974 hade vi vuxit ur, eller möjligen hade Kapten Hasse gjort det.  Familjen bytte upp sig till en Maxi 95.  Oj, vilket skepp vi hämtade upp från Åmål, där Pelle Pettersson producerade.  Vi fräste över Vänern och ner i Göta Älv.  rattsyrning innanför de södra öarna med bred skumstrimma efter oss och ut i natten, här skulle seglas.  4 man, Kapten Hasse, bror Johan, pojkvän Jan och jag.  Utanför Varberg  rörde sig riggen konstigt (?)...hjälp, alla vant var lösa och masten stod på däck...!  Samtidigt dök Jan upp i sittbrunnen, i lä, och spydde som en kalv.  Nej, inte sjösjuka utan plastförgiftning ! Han hade sovit i läkojen under vilken ca. 5 liter ohärdad plast runnit fram...(?)

Ja, antalet fel var oändligt och, tror det eller ej, men PelleP bytte såsmåningom ut hela detta måndagsexemplar.  Panta Rhei "2" blev utmärkt och tjänade familjen väl på samma vatten under några år.  Maxi 95 var (är) en underbar design som möljigen inte fick den omsorg i byggnationen som den förtjänade.  Men Maxibåtarna var mycket båt för ganska litet pengar och sålde som smör.

Kommentera inlägget
lördag 3 januari 2015 - Skrivet av Leif
Tredje båten

1977 hade jag fått en "egen" familj, som kanske kunde åka ut på havet (?) Kassan var emellertid skral...och möjligen även förståndet; jag beslöt att bygga en egen båt.  Sagt och gjort, skrov och däck till en Trio 80 gjöts i Triobåtars lokaler på Hisingen under några höstveckor.  Bodde hos goda vänner Henriksson i Örgryte men fick sova på vinden för jag luktade vedervärdigt av polyesterplast.  Efter 2 år och 2000 timmar, nätter och helger, färdigställdes slutligen denna stolta skuta och i häcken skrev vi Hemoryd (eh...jag var kirurg på den tiden).

Med utgångspunkt från Halmstad fortsatte sedan Hemoryd att göra västkusten osäker och tjänade oss väl.  Det var en naggande god liten båt som faktiskt seglade ända till Verldens Ende (ja, det som ligger söder om Tönsberg i Norge). Hon seglade väl för sin lilla storlek, 8 meter. 

Minns en dråplig episod då vi gick söderut från Malöhamnen - Onsalahalvöns spets - hela dagen i dimma.  Inte en vindpust på hela dagen.  Var var vi (?) undrade man, utan varje form av hjälp mer än död räkning. Jo, Varberg kunde man höra och ganska exakt riktningsbestämma bara man stannade motorn.  Man måste gå långt söderut och gira babord mot nordost för att komma rätt.  Vi gick och gick och sedan girade vi. Hjälp! Sten rakt förut.. Längre söderut och sedan långsamt, långsamt åt öster.  Plötsligt hör vi - ett tåg rakt ovanför oss...!! ute i dimman till havs.... Och då visste vi precis, för mellan Varbeg och Appelviken går järnvägen precis längs havet.  Vi kröp norrut och ut längs hamnpiren och efter att ha väntat in färjan Varberg-Grenå som mistlurat en lång stund, kunde vi och, visade det sig, ytterligare ett halvdussin ankungar följa mamma in i hamnen.

Enda felet med Hemoryd var egentligen just att hon var - liten.  Familjen växte och fick så småningom inte riktigt plats.  Efter att ha legat i Lomma hamn, vid Oskars Kaj (detta var på den tiden då Lomma hamn fortfarande låg i Höje Å och Lomma självt inte ens nådde havet - nu är där stordådigt) några år såldes hon 1983.

Kommentera inlägget