Av reaktionen från personalen i sportbutiken förstod vi att det inte var så många som frågade efter ullunderställ i maj i år. När vi några dagar och många timmar senare klev av flygplanet i Halifax och möttes av inte bara Leif och Ken utan också av en närmast tropisk värme var det inte utan att vi också ifrågasatte våra inköp.
Första skeppsmötet hölls redan på natten efter vår, Ingemars och Ulla, ankomst den 6 juli och Skipper hävdade då bestämt att han planerade att vara i Stavanger 21 augusti och att vi innan dess har gott om tid att stanna några dagar på Grönland, några dagar på Island, några dagar på Färöarna och några dagar på Shetland. Ingen i besättningen trodde på tidsplanen.
Efter några dagar med sista-minuten-reparationer, som fö inte blev de sista, och bunkring av mat, vatten och diesel kom Marion och vi kunde ge oss i väg i en vind som till slut bestämde sig för att öka till seglingsbar. Skipper har skrivit om vädret och vad jag kan se varken över- eller underdrivit. Vi hade dagar med strålande sol och helt vindstilla, dagar med lite mer vind och vågor än vad som är praktiskt med tanke på matlagning och toabesök men också många dagar med fantastisk segling där vi kunde sträcka mot målet i ca 8 knop timme efter timme.
Nova Scotia är den varmaste av Kanadas provinser (och världens största exportör av vilda bär). Solen följde oss längst kusten och de som inte hade skyddande kantarellhatt blev lite brända, ca 10 grader i vattnet och svala vindar inbjöd dock inte till något dopp. Skipper valde en ”inväg” genom norra delen av Nova Scotia, genom Bras d’or Lake. En sluss förde oss in i sjön men när vi lämnade den var det utan höjdskillnad och utan sluss, sådana märkligheter blir lätt tacksamma samtalsämnen.
Under överfarten till New Foundland (som på plats uttalas med betoning på första stavelsen så att det låter som ett liten hundskall) fick vi äntligen anledning att plocka fram första omgången underställ. Kunde dock bara användas utomhus för inne i båten tuffade den i Sidney installerade värmaren och återgav det tropiska klimatet, åtminstone för oss som seglade för om masten. Tre veckor före vår ankomst hade det snöat men på oss sken solen och det var kortbyxväder igen när vi kom fram. I den lilla by där vi lade till fanns ett hundratal hus och en restaurang som var öppen till midnatt, där kunde Ken briljera med sin skicklighet i biljard medan vi satt med näsan i telefonerna och utnyttjade gratis wi-fi. Naturen var fantastisk med mycket höga och branta berg, trots att vi ibland under resan sa till varandra att vi sett tillräckligt med berg så tröttnade vi aldrig på att beundra dem och vi har säkert flera hundra foton var på olika berg. Berg har ju också den fördelen att de står still och låter sig fotograferas. Stormfåglar som snabbt pilar runt båten och nattetid flyger mot masten som små vita spöken i ljuset från lanternorna har vi t.ex. inga bilder på. Inte heller på de två stora valar som kl fyra en morgon simmade upp bredvid båten, blåste ut en fontän och vältrade sig med stjärten upp. Vi såg fler valar senare men inte så nära och inte så många som vi hade velat. Även isbergen var färre än vad vi sett fram emot men mycket vackrare, som gigantiska blanka glasskulpturer. Vi mötte de första utanför New Foundland, de visade sig också vara tämligen stationära och blev ivrigt fotograferade.
Under överfarten till Grönland kom nästa lager underställ på och täcktes av flytoverall. Speciellt nätterna var riktigt kalla. Resan började annars som vi blivit vana, med strålande sol och motorgång följt av några dygn med fin segling och omväxlande sol och dimma. Sista dygnet blåste det, som mest över 20 m/sek och vågorna var riktigt höga. Vi revade så mycket det gick och höll oss fast så mycket vi orkade. Det blev till och med svårt att sova eftersom man lättade från underlaget när båten kastade sig mellan vågorna och plötsligt föll några meter rakt ner. Annars sov vi mycket när det var kallare ute. Vi var alltid två som hade ansvar för båt och segling och det hade vi i fyratimmarspass, enligt Lex Nordsjön med byte av kollega i halvtid. Resten av tiden krånglade vi av och på kläder, lagade mat och åt, drack kaffe och diskade och så låg vi alltså i våra varma kojer. På det sättet nådde vi till slut Grönland som mötte oss med - strålande sol och sommarväder!
Bengt utforskade det lokala nattlivet i varje hamn och i Qaqortoq hittade han den danske norrmannen Steinar som jobbade som gynekolog på det lokala sjukhuset över sommaren. Steinar beskrev sitt Grönland som han såg det i jobbet och som han såg det som dansk, han påpekade själv att det var hans bild och att det fanns andra men för oss blev det så tydligt att vi som tillfälliga besökare kan beundra bergen och naturen men att vi inte får någon inblick i lokalbefolkningens villkor.
Vi lämnade Grönland genom Prins Christians sund, en naturlig kanal som skär tvärs genom södra Grönland. Kanalen kan ibland vara igenproppad med isberg men i år var det inga problem. Vattnet var alldeles turkos, himlen alldeles blå och de snöklädda bergen var ändå högre och ändå vackrare än de vi sett tidigare och dessutom på mycket närmre håll så det blev väl några hundra foton till under den dag det tog att ta sig igenom. Här såg vi också några glaciärer och en by där ingen kunde tro att någon kunde bo.
Fem dygn till Island och dags för de dubbla underställen igen kompletterade med fleecetröja, täckjacka, overall, flytväst och livlina. Och lovikkavantar, de bästa vantarna! Varma även när de är blöta och lätta att ta av och på. Jag hade med tre par, höll hårt i mina röda men de andra två paren var i nästan konstant omlopp. Den nedladdade väderprognosen stämde bara det första dygnet, sedan skulle det mojna men i verkligheten ökade vinden till 10-15 och Aquaryd stångade sig fram genom vågorna med revade segel men i god fart. Vinden vred och vi funderade på vart och varthän lågtrycken rörde sig och varför. Ännu ett tacksamt samtalsämne.
Island nåddes en onsdagkväll enligt Skippers tidsplan men till vår förvåning. Dagen därpå var, naturligtvis, solig, vindstilla och varm.
Ingemar och jag packade ihop våra underställ och bokade hemresa. Hade varit kul att se Färöarna men ny besättning var på ingång och vi längtade efter barn och barnbarn.
Nu är vi de där som seglade till Grönland medan resten av Sveriges befolkning plågade sig igenom den varmaste sommaren på 250 år. Omgivningen glömmer snart men vi bär med oss resan som ett fantastiskt minne tillsammans med hågkomster från de tidigare fem årens seglingar med Aquaryd.