Strax efter lunch torsdagen den 30 augusti kom vi till Loftahammar. När vi gick mellan den röda och gröna pricken strax utanför det trånga inloppet till Vivassen hade vi bara några hundra meter kvar av vårt medelhavsäventyr, som varit vårt fokus under mer än 5 år. Allt kändes bekant och tryggt, men det var inte utan att det kändes aningen snopet att allt såg ut precis som vanligt...Målgången var fullständigt problemfri!
När vi lämnade Sverige för över fem år sedan hade vi hemmahamn Stockholm Oxnö, men nu var det dags att byta. Vi hade därför haft mailkontakt med de två marinorna, som finns i Loftahammar och fått positiva besked, så vi var ganska trygga i förvissning att det skulle gå att ordna både vinter- och sommarplats när vi kom hem. Och det gjorde det - redan klockan 15 samma dag var det klart. Nu har vi en säker och bra plats som utgångspunkt för kommande seglingar i Östersjön, och det känns jättebra.
Men innan vi kom hem och kunde sluta cirkeln så hade vi ju haft några dagars seglingar upp genom Kalmarsund, och de vill jag gärna berätta om.
I Karlskrona var det - som jag skrev i förra inlägget - Marlinens dag och vi var bara två av hundratals besökare, som fick se på nära håll hur marinen arbetar. Mest intressant var besöket inne i en av de moderna korvetterna.
Efter Karlskrona seglade vi upp till Kalmar och där fick vi prova på att lägga aktertamp i boj, något som vi inte praktiserat på över fem år!. Men det skulle väl inte vara någon konst! Det var bara det att man investerat i bojar med extremt tjocka öglor, så varken bojkrok eller karbinhake kunde kroka i och det var lite svettigt innen vi till sist lyckades dra en lina igenom. Bassängen inne i Kalmars gästhamn är ganska trång och det blåste sidvind. Jag kände mig inte alls som något långseglarproffs när det äntligen var klart.
Vi stannade bara en natt i Kalmar och stack iväg nästa morgon norrut och seglade under Ölandsbron och ut i Kalmarsund, som ju många tycker kan vara knepigt, men vi fick en härlig dag med fin segling. Ett besök på Öland är ju aldrig fel och framåt sen eftermiddag lade vi till i Sandvik, som fått ett riktigt lyft med nya fina gästbryggor och bojar. Vi lade oss innanför piren, som enda gästbåt denna dag. Dock var vi inte de enda gästerna, det var gott om husbilar på kajen. Stenstranden på andra sidan vågbrytaren är som vanligt en härligt rofylld plats, som jag aldrig tröttnar på.
Vi tog en promenad uppför backen ochkunde se att ICA-affären (som brann ner förra året) fått en ny plats, annars var allt sig likt.
Vi tog en fika med våffla vid kvarnen och käkade sen middag i båten.
Hamnen var stilla, de röda bojarna och husen speglade sig vackert i vattnet. Sist - för fem år sedan - blåste det rejält och hamnen var inte alls lika säker som nu.
Efter en lugn och fin natt (då jag var tvungen att gå upp och ta några fina nattbilder) lämnade vi denna pärla och styrde över till fastlandet.
Lasse passade på att göra Bluesette presentabel för blivande hemmahamn, och skrubbade däcket medan vi gled förbi både Blå Jungfrun, Dämman och - på avstånd - Byxelkrok.
Det var lite disigt, men fint. Vi mötte bara några få båtar, det märks att semestersäsongen är över i Sverige.
Fyrarna välkomnade oss när vi gled in i Misterhults skärgård, där vi tog natthamn.
Vi lade oss på en av SXKs bojar i Älö-fladen och framåt kvällen kom en ensamseglare och lade sig på den andra. Även här spelade naturen upp sitt register av speglingar i vatten, en ren och skär njutning!
Och efter frukost nästa morgon avverkade vi våra sista sjömil till vår nya hemmahamn!
Det har nu gått tre veckor sedan vi kom hem och fick återse alla vi längtat efter, familj och vänner, som alla hälsar oss välkomna och undrar hur det känns, om det är skönt att vara hemma, på land och slippa oroa sig för väder och vind osv.
Det är inte lätt att ge ett entydigt svar. Jag är otroligt tacksam och glad över att vi genomfört detta projekt och jag är stolt över att vi har gjort det. Men det är också lite sorgligt, så många platser vi besökt, så många människor vi lärt känna, så många upplevelser och utmaningar vi haft och som vi inte kommer att möta igen på samma sätt. Det är inte utan saknad som vi lägger detta äventyr till handlingarna...
...Och tar nya tag! 
Efter två nätter hemma i vårt hus åkte vi ut till Rågö och njöt i fulla drag av den underbara svenska skärgården, som vi är lyckliga nog att ha inpå knutarna!
Säsongen är inte slut, det kan fortfarande bli några turer innan Bluesette ska upp på land för vintern. Vi har köpt en (begagnad) vagga, som hon ska få vila i under snösäsongen. De senaste dagarna har vi jobbat med att fixa till den, slipa bort rost och måla på lack. Det var längesen hon hade en sån här stadig ställning, i Medelhavet var det inte så noga....
Tack för att ni följt med oss på vårt medelhavsäventyr!
Det är bara att erkänna, det är ändå något visst med att komma hem. Plötsligt förstår man allt vad bordsgrannarna pratar om, i hamnarna är det fullt av svenska gästflaggor under styrbords spridare på de tyska båtarna, bryggorna är av trä, stugorna är röda och måsarna ger skri! Och som det doftar - Hav och tång, säger jag, - Sump och utsläpp, säger Lasse. Nåja, vi kan inte tycka lika om allt.
En sak är vi iallafall överens om, vi har haft flera dagars jättefin segling! Från Klintholm på Mön till Gislövs Läge i Skåne gjorde vi bra fart och gjorde 38 distans på 8 timmar. Från Gislövs Läge till Simrishamn blev det 48 distans och från Simrishamn till Hanö 32 Nm. Sen igår eftermiddag ligger vi i Karlskrona efter att ha tillryggalagt ytterligare 32 Nm i härlig slör/halvvind. Kan konstatera att havet är blått i Östersjön också!
Alla ställen som man besöker är minnesvärda, men det var något särdeles extra att gå runt på Hanö! Det var så längesen vi upplevde den svenska skärgårdens sommarkväll. Vi gick längs stranden, plockade mogna björnbär, såg slånbär, viftade bort flugor och skymtade ett tiotal av de dovhjortar som finns på ön. Vi tittade in i Museet och jag hittade några svenska böcker i byteslådan på "turistbyrån". Det finns många bilder fotoalbumet "Hanö". 
Det är vår sista kväll i utländsk hamn. Det firar vi med wienerbröd och kaffe i sittbrunn medan sydvästen blåser och det tjuter i masterna på det hundratal båtar (varav 15 Hallberg-Rassy) som ligger i gästhamnen på Klintholm, Mön i Danmark. Vi kom hit igår kväll efter en fin segling ca 32 Nm från Gedser och beslöt stanna två nätter för att låta den lite för hårda sydvästen minska i styrka och vrida mot nordväst. Om det blir som vi tror och hoppas så siktar vi den svenska kusten i morgon och kan söka natthamn någonstans i Skåne. Spännande! 
Nedstigningen 38 meter i Shiffhebewerk Lüneburg gick smärtfritt och utan problem. Vi fick ligga och vänta någon timme innan vi blivit tillräckligt många "trafikanter" och slussvakten lät oss komma in i slusskammaren. Som jag skrev tidigare är det enkelt att slussa med ett Hebewerk, hela slusskammaren /badkaret följer med. Det enda kruxet var att det fattades några öglor för surrning just vid vår plats i badkaret - men det löste sig. Vi kom ner som planerat och körde de sista kilometrarna på Elbe-seitenkanal innan vi kom ut på Elbe.
Vi hade oroat oss lite för motströmmen på Elbe, vi hade ju i gott minne hur vi formligen rutschade fram för fem år sedan gick nedströms. Men det gick lätt som en plätt, ingenting jämfört med vår resa från Port Saint Louis uppför Rhone! Vi siktade Lauenburg, där vi tog in på Elbe-Lubeck-kanal och gjorde ett stopp hos "blomtanten" för att tanka diesel. Efter två slussningar uppför tog vi natthamn längs kanalen strax söder om Mölln. Det blev vårt sista stopp i "naturhamn" utanför Sverige. Börge och Christine gjorde oss sällskap och vi delade på en flaska Riesling i vår båt innan middag. 
När vi nästa morgon lossade förtöjningarna hade vi våra sista 4 mil och 5 sista slussar kanaler framför oss. Det var en fantastisk avslutning på våra färder genom Europas inre vattenvägar. Vidunderliga speglingar i vattnet, så otroligt vackert! Det blev många bilder i kameran.Det blir många minnen att ta med hem och plocka fram i vinter när snöskottning står på programmet....
Våra fem sista slussar gick neråt och var enkla, den högsta 4,2 m och den lägsta 1,5. Vi låg hela vägen i konvoj med 5 andra båtar, varav en var en ved- och koleldad ångbåt, som vi fick vänta in varje gång. Den spydde ut rök och lät ångvisslan ljuda, onekligen en annorlunda upplevelse. Christine och jag sjöng högt när vi klarat av sista slussningar - the final countdown - vilket våra kaptener var mindre glada åt.
När vi kom till Lübeck visade det sig att Bluesette inte kom in till land vid Lübeck--Motor-Club - gästhamnen där vi låg för fem år sedan. Det var en besvikelse, men efter lite tips från en medlem kunde vi lägga till vid bryggan för toalett-tömning (som f ö inte används). Detta var enda stället som kunde ta emot en båt med vårt djupgående på 1,72 i dessa tider med lågvatten p g a för lite regn. 
Börge och Christine fick överraskningsbesök av sin dotter, måg och barnbarn. De hade bilat ner från Danmark - gissa om mormor och morfar blev glada! Vi stannade två nätter i fina Lübeck, som är värd att strosa runt i. Gott om restauranger och caféer och butiker. 
Sista kvällen åt vi på restaurangen som drivs av båtklubben, vi åt Sauerfleisch, som var deras specialitet - en sorts inkokt kött i gelé och som äts med remouladsås och pommes frites - annorlunda men gott. Hamnkaptenen/restaurang--ägaren var så stolt över sin frus matlagning.
Vi passade också på att tvätta våra fendrar, som blivit duktigt smutsiga och rostiga efter att ha gnidits mot slussväggar och kanalkajer under mer än två månader. Efter tvätt fick de också på sig "kläder", fenderskydd ska man inte ha i slussar, de blir bara trasor (det lärde vi oss på nedvägen). 
Efter två nätter i Lübeck åkte vi till Travemunde och Böps Werft, dit våra master kom redan före midsommar! Vi fick hjälp att få fram dem ur mastskjulet och började nästan omgående att göra i ordning dem inför påmastning, som vi bokade till nästa dag - torsdag. Vi passade också på att köra några tvättmaskiner - välbehövligt!
Torsdag kl 10.30 blev Bluesette segelbåt igen! Tre man från varvet ordnade med påmastningen, vi kunde bara se på. De var effektiva och spände riggen, monterade bom och rodkick. Det hela gick på mindre än en timme. Tyvärr hamnade rod-kicken i uppochner...det fick vi justera lite senare när vi satte i seglen. Efter att ha jobbat oss trötta och svettiga gick Lasse och jag in till stan och åt Fish&Chips innan vi handlade på Rewe och handlade lite basvaror inför vår segling på Östersjön.
Vi gav oss av vid 8-tiden på fredagsmorgonen. Vi satte segel och lade ut kursen mot Fehmarn. Det blåste inte särskilt mycket så vi plockade fram vår gennaker (som vi inte använt en enda gång i Medelhavet) och fick några timmars fin segling i lätt akterlig vind. Efter ett tag blåste det upp och vi fick övergå till att segla med fock istället. Kändes skönt att slippa gå för motor, att få njuta av tystnaden och vågskvalp. 
Skrev in oss hos hamnkaptenen och betalade avgift för en natt. Avslutade kvällen på en fiskerestaurang i hamnen - jättegott, jättemycket och jättesent. Vi fick vänta en timme innan maten kom på bordet, så det hann bli mörkt! 
Vi fick en sista gemensam drink i sittbrunn och en sista gemensam middag på den lokala pizzerian. Morgonen efter skulle våra vägar skiljas åt. Det var lite sorgligt att säga adjö - även om det är på återseende. Vi har levt så nära och parallellt med varann i nästan 3 månader och haft så oändligt roligt tillsammansoch vi är så tacksamma att ha fått tillbringa så mycket tid med dessa våra danska vänner!
Jag avslutar dagens inlägg med att berätta att det nu är dags för mina seglar-handskar att gå i pension. De har varit mina trotjänare i över fem år och gjort ett gott jobb med att skydda mig från sår och smuts i handflator när jag hanterat linor, kättingar och slussväggar. De en gång så vackert röda handskarna är nu bleka och trasiga - väl använda och väl värda en plats här, tycker jag!
I Münster låg vi vid stadskaj. Det var gratis, centralt i stan och nära till supermarket. Gamla magasinsbyggnader var under renovering och hamnen kommer om några år att vara mycket trevlig. Vi trotsade värmen och gick en lång promenad och hittade ett härligt glasscafe, där vi smällde i oss varsin jätteglass. 
Därefter handlade vi i närliggande supermarket och packade in i båten Det var dessutom extremt nära till restauranger, så när Lasse och jag kom tillbaka till båten efter att ha ätit på en asiatisk restaurang med fantastisk buffe, så var kajen lika proppfull av festande människor som vi var proppmätta. Utanför vårt sidofönster pågick en diskussion till kl 3 på natten och utanför Lucy var det bröllopsefterfest med bad i kanalen till kl 4...
Efter tankningen svängde vi in på Mittellandkanal och lade efter 10 timmars båtfärd till på Liegeplatz vid Bramsche, en plats som framkallar blandade minnen - det var där jag för fem år sen blev av med mitt bankkort (se loggbok). Natten blev lång och lugn och skön, pråmarna gör inga svall och fritidsbåtarna kör bara i dagsljus.
Vi gick nästan genast på glass-jakt. Minden är en fin liten ort och vi hade promenad-vägarna i gott minne, så vi hittade snabbt in till den gamla stadskärnan med sina fina hus och många cafeer. Det är absolut inte svårt att få tag i glass i Tyskland! Vi ville dock hitta just det rätta - och det gjorde vi.
Trots att vi var duktigt mätta efter att ha slukat glassen gick vi en "trappa upp" till de riktigt gamla delarna av stan där husen är sneda och vinda och gatstumparna trånga. Det var värt ansträngningen, dels för att få se det fina och dels för att få igång benen efter allt stillasittande. 
En efterlängtad dusch och kroppsrengöring, sen tog vi bussen in till Hauptbahnhof. Lasse hade tagit på sig sin stråhatt dagen till ära. Den här kvällen var det inte glass, som var målet. Ända sedan vi träffade Börge och Christine i Port Napoleon och bestämde att vi skulle göra sällskap genom Europa så hade skepparna pratat om att ankomsten till Hannover skulle firas med Schweinhaxe und Sauerkraut. 
Vi hittade ganska snart en restaurang som serverade genuin tysk mat och medan de tre andra tuggade i sig sin efterlängtade Schweinhaxe brottades jag med min schnitzel med champignonsås, som hade räckt till en hel familj. Herregud, hur bär de sig åt för att få i sig dessa jätteportioner? 
Vi hade planerat lite kulturella aktiviteter till nästa dag, men orken räckte inte riktigt till. Vi gick en bra bit i värmen för att handla, tvättade upp lite kläder, tankade lite diesel och tog sedan en ny sväng in till stan. Börge fick sig en Kiwi-becher och vi andra satsade på jordgubb. Avslutade med en korv på Wurzt-Basar och sen satt vi i Lucy och planerade morgondagens rutt. Strax före sängdags kom en regnskur, som gav min tvätt en extra sköljning...äh det gjorde inget - det är så himla skönt med lite svalka. 
Vi beslöt ta det lugnt och invänta ovädret och avvakta med besök i byn. Det var klokt, frampå kvällen började det tjuta i träden och så kom åska med blixtar och rejält med regn. Men vi låg helt rätt och stormen Johanne drog snart förbi, men efterlämnade ganska mycket blåst.
Gratis Liegeplatz och promenadavstånd till Eiscafe och Lidl- besättningarna var nöjda.
Idag har Lasse och jag promenerat in till själva Bad Bevesen och vandrat i de gamla fina kvarteren vid Kur Park. Detta såg vi inte förra gången!
Tack för alla uppmuntrande tillrop och omtänksamma kommentarer! Det är så skönt att bli lite tyckt synd om ibland. Men - peppar peppar - nu är problemen lösta och vi närmar oss norra Tyskland med stormsteg (eller i alla fall i gott tempo...)
Efter mycket om och men visade det sig att generatorn faktiskt var trasig. Dessutom hade boxen som fördelar laddningen till batterierna brakat ihop. När klockan var 17 på fredagskvällen var Bluesette ok igen och räkningen betald. Så lördag morgon klockan 8 kunde vi lämna - den i och för sig mycket trevliga hamnen i Schweich - och sätta fart nedför Mosel. En underbar resa mellan höga gröna berg med vinodlingar och mäktiga slott.
Vi tog natthamn i Traben Trarbach dit vi kom sent men möttes av den mycket trevliga kvinnliga hamnkaptenen Hanne, som förutom frukostbröd och cykelutlåning även erbjöd oss köpa några flaskor Moselvin - vilket vi gjorde. Förutom gästhamn drev hon ett företag som också representerar Nimbus. Trevligt att se svenska flaggan vaja på flaggstängerna!
Egentligen hade vi gärna stannat och utnyttjat erbjudandet om cyklar, men vi ligger efter i schemat och vi visste att Börge och Christine väntade på oss. Så vi gav oss iväg tidigt söndag morgon och avverkade 3 slussar och 5 mil till Cochem, där vi lade till vid stadskajen. 
En tur över bron in till den fina stan, där vi åt god schnitzel på en restaurang med spektakulär inredning. Kändes skönt att vara på resa igen. Vi sov gott den natten och stördes inte alls av förbipasserande pråmar. Det är snarare de små privata motorbåtarna som drar upp svall. Pråmarna kan trycka undan vatten så att man "sjunker till", men de orsakar för det mesta inga problem.
Humöret gjorde en ny djupdykning. När vi kom till Koblenz lade vi till hos en båtklubb längs kanalen och hoppade i vattnet. Alla andra badar ju i floden - så varför inte vi? Vi har ju Medelhavet och dess turkosa vatten som måttstock - då lockar inte ogenomträngligt grönt vatten - men värmen avgjorde och det var gudomligt skönt!
Vi lämnade Koblenz utan att ha sett stan, men utsmyckningen i hamnen var gullig.
Efter Koblenz kom vi ut på Rhen och nu blev det åka av!! Äntligen medström, inga slussar, vi gjorde 8 knop utan att behöva anstränga motorn nämnvärt. Men nu lämnade vi den i och för sig flitigt trafikerade Mosel och kastade oss ut på Autobahn! Pråmar och passagerarfartyg i en aldrig sinande ström - här gällde det att hålla utkik! 
Man håller till höger i farleden - men om ett fartyg fäller upp en blå skylt - då byter man sida. Det går fort - det är stort - och själv är man liten och har inget att sätta emot. Efter ett tag lärde vi oss och det blev riktigt kul, även om vi inte gillade när det började gå sjö och gunga...
Vi hade fått tips av båtgrannen i Koblenz att där var djupet ok för oss. Det är lågvatten på Rhen och våra 1,71 kan vara kritiska i hamnarna, dom ju oftast är dimensionerade för motorbåtar som inte sticker så djupt. Garanterat djup på sträckan Koblenz- Köln är faktiskt bara 2,10. Vid inseglingen till Mondorf visade djupmätaren 2,0, men längre in blev det djupare igen. Fick en fin och prisvärd plats, nära till restaurang och livsmedel. En pärla!
Idag har vi klarat av Rhein-Herne-kanal. 5 slussar uppför och nästan 5 mil. Nu går det inte lika fort som på Rhen, men vi känner oss trygga. Hela dagen har vi slussat med pråmen Eiltank 77, som legat före oss i konvoj. Vi har natthamn strax norr om sista slussen. Här härskar gässen och jag undrar hur Gustav i Port 2 har det...
Vi kom så fint över gränsen, lämnade Frankrike och gled ner från Moselle till Mosel efter slussen vid Apach och tuffade fram med Luxemburg på babord och Tyskland på styrbord. Såg genast hur Moseldalen skulle bjuda på svindlande vackra vyer och välordnade stränder. Det kändes riktigt bra - förutom att laddningslampan började tjuta allt oftare och intensivare. Vi insåg att vi skulle behöva hitta någon som kan undersöka och åtgärda.
Vi lade till i en gästhamn och campingplats, som heter Schwebsange. Fick två bra platser längs kajen, vatten och el och sanitetsanläggning för ca 15€. Taxan baseras på längd (1€/båtmeter), antal personer ombord samt om man vill ha el. Vatten och dusch ingår. Åt middag i båten men unnade oss en öl på restaurangen på kvällen. 
Varken i Schwebsange eller i nästa gästhamn som låg strax innan Trier fanns någon möjlighet att få tag på någon Volvo-penta-service. Däremot skulle det finnas kunnigt folk i Schweich, ca 6 mil in på Mosel, från gränsen räknat. Vi skickade ett mail till firma Kreusch och frågade om de kunde ta emot oss på måndagen och sen tog vi taxi in till Trier och tittade på både Porta Nigra och Karl Marx som står staty i sin födelsestad. Trier är mycket fin och väl värd ett längre besök än våra timmar.
Vi fick inget svar från Kreusch, men det var kanske inte så konstigt eftersom det var helg. Vi beslöt åka till gäst-och-vattensporthamnen i Schweich på söndagen för att kunna hänga på låset kl 8 måndag morgon. Lucy med Börge och Christine beslöt gå lite längre så vi sade Auf Wiedersehen och hoppas på återseende lite längre fram.
När jag skriver det här är det onsdag kväll och vi ligger på samma plats sedan vi kom hit till Schweich i söndags. I måndags konstaterade teknikerna från Kreusch att vår generator var slut, så de fick beställa en ny. Igår hände ingenting och idag kom den. Efter 8 timmars arbete konstaterade montörerna att det inte är nåt fel på generatorn. Så de satte tillbaka den gamla. Nu ska chefen ta hjälp från Volvo. 
i känner oss trötta, sega och missmodiga. Trots vackra omgivningar, billig kajplats, bra serviceinrättningar och närhet till by med stormarknad, restauranger och andra affärer. Trots att vindruvorna pryder husväggar och skapar egna tavlor.
Det var inte bara fransmännen som sökte sig ut på gatorna i söndags kväll för att fira. Även besättningarna på Lucy och Bluesette tog tillfället i akt för att fira att vi lyckats ta oss först upp och sedan ner genom Canal des Vosgues dryga 93 slussar och in i Nancy, som ligger ca 10 mil från gränsen till Luxemburg/Tyskland. Vi hann med att se andra halvlek på lokal i stan och kunde inte låta bli att ryckas med av segerruset som ljöd när Frankrike blev världsmästare i Fotboll 2018! 
Canal dessa Vosges hade dessförinnan bjudit på en färd genom lummig grönska på smala kanaler genom det franska landskapet. Start klockan 9 varje morgon och ankarplats senast 18, eftersom det inte är tillåtet att använda de automatiska slussarna på andra tider.
Många slussar blev det, som sagt; 44 upp och 44 ner. Vi delade upp "ledarskapet" mellan båtarna - Bluesette gick in först i uppförsslussarna och Lucy i nedförs-dito. Fungerade utmärkt. Vissa slussar var beväxta intill "Ernst--entusiasm", andra rensade och fina. Det är lättare att slussa nerför - man behöver inte klättra på slippriga stegar. En del fd slussvaktarstugor är bebodda och väl underhållna, på andra ställen är förfallet totalt. 
Torsdag den 12 juli nådde vi högsta toppen, 370 m över havet. Vi hittade en tilläggsplats längs kanalen mellan slussarna 1 och 1 och där firade vi naturligtvis. Lasse hade lite svårt att acceptera att vi på en hel slitsam arbetsdag från 9 till 18 endast tagit oss 8 Nm, men jag tycker man ska räkna i klättrade meter - då blir resultatet betydligt mer imponerande. Varje slussr ju 3 m på höjden.
Vi har varit lyckosamma i att hitta ankarplats för natten längs Canal ses Vosgues. Gratis och trevligt, ofta finns bord och bänkar typ rastplats, så vi har kunnat äta tillsammans och planera nästa dags rutt. På lördagen tog Christine på sig finklänning till middagen. Passande - det var ju Frankrikes nationaldag, kronprinsessan Victorias födelsedag och Gefle Metal festival...fast jag tror nog inte det var därför hon klädde sig så fin.
Det går inte att berätta om allt vi upplever, det är knappt vi hinner lägga allt på minnet själva. I Fonteny le Chateau har man satt upp en massa citat av kända personer. Jag tyckte det här passade.
Idag är vi i Metz, en bit upp på Moselle. En förvånansvärt fin stad med 300000 invånare och en intressant historia, som vi fick oss till livs när vi åkte med ett sånt där litet turisttåg som tar en runt alla fina platser medan man lyssnar på information på valfritt språk i individuella hörlurar. Vi ligger i en fin gästhamn med jättebra dusch och toalett.
Nu har det gått en vecka sedan vi styrde ut från gästhamnen i Lyon och gjorde ett snabbt stopp vid bränsle-och-tillbehörspråmen, där vi fyllde dunkar med diesel och köpte en ny båtshake, för den gamla hade tagit slut.
Tillsammans med våra vänner i Lucy har vi tuffat fram genom den franska landsbygden. Det var ganska skönt att lämna Rhone, som ju bjöd på ganska mycket motstånd i ström och avsaknad av ordentliga natthamn. När vi kom in på Saone krympte flodbredden och flodbädden blev lummig och grön. Vinfälten byttes mot majsfält och slotten mot mindre städer och byar. Vattnet blev lugnare. vi
Slussarna blev krångligare. Inte längre bekväma flytande pollare som det bara var att klamra sig fast vid och hänga med upp. Nu gällde det att flytta med tampar i fasta pollare som sitter med någon meters mellanrum i höjdled. Lite vingligt innan man får in snitsen, men det gick bra. Antalet övernattningsmöjligheter ökade - enkla ponton-bryggor finns med någorlunda jämna mellanrum.
I fina Chalon-sur-Saone satsade vi på restaurangbesök, dusch och tvånätters hamnavgift samt storhandling på Carrefour. Ett regnväder drog förbi, det var skönt att vila lite.
Annars går dagarna och är ganska lika med start efter frukost och stopp för slussning. När vi lämnade Grand Soane och gick in i den smalare Petit Soane kröp vegetationen ännu närmare och slussarna blev automatiska, dvs obemannade. Man annonserar sin ankomst genom att vrida på en plastslang, som hänger ner från en lina. Väl inne i slusskamnaren klättrar man upp ca 3 m, lägger fast linor och drar sedan i spaken för slussning. Vi hade vanan inne för fem år sedan och takterna sitter i. På ett ställe fick vi med oss en svan, som verkade sluss-van. Han fick några brödbitar för besväret.
Djurlivet består av svanar, hägrar, sumpråttor, ankor och kor. Cyklister vinkar från kanten, metare riskerar sina fiskelinor, mötande hyrbåtar med semesterfirare tränger ut oss mot kanten och sjögräset är stundtals så långt att det bromsar farten. Ibland får vi vänta på slussöppning, ibland går det direkt.
Livet går sin gilla gång. Vi har slutat räkna dagstripper i distans eller km. Nu är det antal slussningar som gäller. Naturen bjuder på vackra tavlor i kvällsljus. Det känns bra.
Vi lämnade Port Napoleon strax före 5 på tisdagsmorgonen den 26 juni, som planerat. Kvällen innan hade vi tagit oss in till Port Saint Louis för att bunkra mat, så vi hade gott om proviant för några dagars tuffande. Vi kom igenom slussen kl 06.20 och var ute på Rhone kl 07.00. 
Vi kände direkt att det gick bra! Rhone visade sig från sin bästa sida, vattnet var nästan blankt och motströmmen inte alls lika besvärlig som förra gången och som vi befarat. Vi sa båda två att - det är ju så här det ska vara! Det var en fröjd att köra uppåt och att känna att båten funkade som den ska.
Vid lunchtid nästa dag kom vi till l'Ardoise Port2 och fick en bra plats. Det var trevligt att återse Ariane och Benjamin (hamnvärdarna), Dieter och Rosita och Gustaf (gåsen). Beslöt stanna två nätter för att låta blåsten dra vidare. Varmt som sjutton, vi fick söka skugga i hamnrestaurangen. Njöt naturligtvis av att se Sverige besegra Mexico - vilken härlig match!
Kunde inte låta bli att åka till Lidl nästa dag, vi var liksom bara tvungna att få en tur med gamla B22-bussen till Roquemaure Centro Commerciale. Saknade Börge och Christine, bussresan blev inte riktigt densamma utan dem...Vatten stod högt upp på inköpslistan, vi hade inte kunnat ta så mycket på cyklarna i Port Saint Louis - och vatten går åt i värmen! När kvällen kom och fullmånen lyste över viken gick vi till sängs, beredda att starta tidigt nästa morgon.
Vi kom iväg vid 7 och slussade i Ecluse Carderousse till 38 meter. Färden fortsatte och vi upplevde den ena fina vyn efter den andra. För varje skutt upp kändes luften klarare och landskapet finare - eller kanske är det bara som man tycker efter att ha svettats sig sjöblöt i slusskamrarna? För varje slussning blev vi bättre och säkrare och jag kom över min nervositet inför att anropa slussvakterna via VHF på franska.
Vi mötte en del båtar på väg till Medelhavet, bl a två svenska segelbåtar i projektet Ship to Gaza. De vinkade glatt. Vi mötte pråmar och kryssningsfartyg med gäster som vinkade glatt. Vi såg hägrar och svanar. Vi väjde för stockar och pinnar och skräp. Vi åt kallskuret till lunch och sen middag när vi äntligen tog natthamn i anslutning till slussar.
Vi stannade till i Valance för att bunkra diesel. Var osäkra på djupet vid tankbryggan så vi bar dunkar och fyllde på. Insåg att det var för varmt på land - lika bra att fortsätta köra så länge det bara gick. Hela tiden i kontakt med Börge och Christine på Lucy som hejade på och gav oss tips.
Igår lördag klockan 16 lade vi så till i Lyon. På 5 dagar (varav 1,5 liggedag i Port2) hade vi tagit oss 323 km och slussat 10 gånger upp till 181 m över havet. Det var jätteskönt att styra in på Saone och tas emot i gästhamnen av besättningen på Lucy.
Idag har vi bunkrat (ja, igen), handlat kanalkort och planerat nästa etapp. I morgon klockan 8 öppnar tankstationen, då ska vi vara på plats. Det går åt mycket bränsle uppströms. Och sen kör vi vidare norrut. 
Det är fint i Lyon. Vi kunde kanske stannat, men nu stundar nya upplevelser.
Vår vistelse i Port 2 l'Ardoise varade i 11 dygn på grund av den rasande Mistralen, som hindrade oss och övriga kanalfarare att sticka ut stäven i Rhone och trotsa motströmmen. Men vi hade det bra och roligt med våra nyfunna vänner. Onsdagens ostfondue-fest blev riktigt lyckad, nästan som en blåsig midsommarkväll under tältet på bryggan i Norrviken. T o m huvudvärken nästa morgon kändes bekant...
Tillsammans med Börge och Christine på Lucy fyllde vi dagarna med utflykter. Vi lärde oss snabbt tidtabellen för buss B22, som tog oss till Supermarche och/eller Lidl i Roquemaure samt även till Avignon. Enkel resa kostade 1,50€ oberoende hur långt man skulle åka. Enkelt och billigt.
Det var kul att komma tillbaka till Avignon och känna igen sig. Inte mycket hade förändrats sedan vi låg där längs stadskajen för fem år sedan. Vi hann med att titta in i Les Halles och kolla in fiskmarknaden samt festa på Moules Frites till lunch. Ölen därtill smakade utmärkt men gjorde oss lite dåsiga, som vanligt.
Varje dag kollade vi noggrant prognoser för väder, vind och strömmar. Positivt var att kunna konstatera att strömmen sakta men säkert minskar i flöde. Från att ha varit närmare 3000 m3/s på vissa strategiska mätpunkter i början av vår färd kröp värdena ner under 2000. Och eftersom Mistralen också skulle pausa den 20 började vi så småningom - efter en vecka i Port 2 - planera att gå vidare då.
Utan att ha tagit beslut genomförde vi en måndagsutflykt med buss till den lilla pittoreska byn Uzes. Det var Claus - en av långliggarna i hamnen som tipsade oss och det är vi tacksamma för! Claus var också hygglig och körde en vända med sin bil då att vi fick bunkra diesel på bensinstation i närliggande by. Klart att vi hade tankarna på S-drevet i huvudet hela tiden, men utflykten var väl värd busspengarna och vi fick en jättefin dag tillsammans med våra kära kamrater.
Efter att ha sovit ganska dåligt beslöt vi oss tisdag morgon för att hyra en bil i Avignon och åka ner till Port Napoleon och prata med den auktoriserade Volvo-penta-servicen som finns på marinan. Börge och Christine hängde med. Det tog bara 1,5 timme att tillryggalägga den bit vi kämpat i tre dagar! På Volvo-penta Service var man helt införstådda med vårt problem - de hade reservdelar och tid att hjälpa oss. Det var bara att boka upptagning på capitaineriet. Så det gjorde vi - kl 14,30 torsdag 21 juni var vi välkomna på ett lyft! Snabbt tillbaka till l'Ardoise för bunkring av mat och vatten till båtarna - och sen ordnade Lasse och Börge med återlämning av hyrbil medan Christinerna stuvade in varor och förberedde nästa morgons avfärd.
Kl 07,00 onsdag morgon vinkade vi adjö (= på återseende) till besättningen på Lucy, som skulle fortsätta norrut som planerat medan vi tog några steg bakåt. Oj - det gick undan! Med strömmen med oss formligen surfade vi fram i 8-9 knop utan att vi behövde anstränga motorn alltför mycket, vilket kändes extra viktigt just nu. Slussningarna gick utan problem eller väntetider. Snart körde vi förbi Aramon. Vid lunchtid passerade vi Arles och restaurangbåten, där vi legat första natten på uppfärden. 
Morgonen därpå åkte vi ut till Port Napoleon, det är en färd på ca 1 timme. Klockan 14,30 lyftes Bluesette upp på land (se bild ovan) och kördes snabbt till en parkeringsplats nära huvudbyggnaden med restaurang och sanitetsanläggning. Vi var naturligtvis nyfikna på i vilken kondition botten och framförallt drevet skulle vara. Inga snäckor i alla fall! Såg ok ut.
Så satte blåsten igång igen! Med vindbyar upp till 22 m/s är man tacksam att man ligger väl förankrad i säker vagga på en marina som är van att hantera dessa styrkor! Blåsten påverkar dock inte de som jobbar - arbetet fortsätter som vanligt. Mekanikern kom som beräknat på fredagsmorgonen, kollade motorn och tömde snabbt ur den vattenblandade oljan. Skruvade loss axel och försvann för att montera nya tätningar.Jag fyllde en tvättmaskin med lakan och handdukar och flydde blåsten. Gick upp på hamnkontoret och bokade om sjösätta ingen till lördag eftermiddag - vi ville inte sjösätta i storm.
När jag skriver det här är det söndag eftermiddag och vi ligger sedan ett dygn i vattnet på gästbryggan. Sjösättningen igår eftermiddag gick lugnt och fint - hanterades av en ensam man med sin lille son (!).Vinden är lagom fläktande, tyskarna i en grannbåt är glada och det är vi också. Vi följde matchen på storbildsskärm igår kväll på restaurangen.