Vii smög iväg från Othonoi före 7 på morgonen, först av alla lättade vi ankar och kryssade ut mellan de andra båtarna. Satte segel på en gång för säkerhets skull och ställde sen in kursen mot Santa Maria de Leuca, som är hamnen precis under klackspetsen på den italienska stöveln. Någon timme efter oss startade en av de andra båtarna (vi höll koll via AIS-en). Den skulle så småningom köra om oss och nå målet före oss. Annars var det inte många båtar som gick åt samma håll som vi.

När vi var halvvägs började vi möta en del båtar, de som lämnat Italien och nu var på väg att segla i Grekland. Många italienare semestrar ju i Grekland med sina båtar.

Jag plockade fram vår italienska gästflagga, som legat hopvikt i 14 månader. Den var lite skrynklig och matt i färgen, men åkte i topp när vi gått över gränsen till Italien.

Det kändes fint att släppa ner ankaret utanför piren i Santa Maria de Leuca, ta på sig sin nya italienska linneklänning (inköpt i Grekland...) och gå en sväng på lungamaren och gator, som vi kände igen sen tidigare. Handlade lite matvaror i samma butik som förra gången, och tog en fika med bröd där vi tidigare ätit glass. Natten blev lugn, även om dyningarna gjorde att båten krängde längs med och ibland hotade att rulla mig ur kojen.

Nästa morgon drog vi vidare över "hålfoten", eller Tarantino Bay. Vi hade nästan 70 Nm till Crotone, och ställde därför in oss på att gå till Ciro, dit vi egentligen inte ville - hamnen är inte mycket att hurra för och det finns ingen bra ankarplats, men dit var det 60 och vi ville komma fram före solnedgång vid 20.  I Italien gäller centraleuropeisk tid, dvs UTC+2, precis som hemma. I Grekland var det dock Östeuropeisk tid, då var solen uppe till 21.

Vindarna gjorde att vi till slut hamnade strax norr om Crotone, söder om Ciro. Vi hade sett på Marine Traffic att några andra båtar natten innan ankrat utanför Gabella Grande, så då tänkte vi att det kunde vi ju också göra - och spara en natts hamnavgift. Sagt och gjort, vi slängde ner ankaret i skymningen, men fick hålla på ett bra tag innan vi - förhoppningsvis - fick fäste och kunde ta en kvällsmacka i mörkret. Det blåste inget, vi kröp till kojs och somnade. 

Klockan 01.45 vaknade vi av ett starkt ljussken genom fönstren. - Blixtar, var första tanken, men när jag tittade ut såg och hörde en stor båt som körde upp bredvid oss och lyste med strålkastare. Männen ombord ropade upp Lasse. -Where are you from?Why are you here? How many persons? Last port of destination? Det var kustbevakningen som undrade, fattade vi efter en stund. (Jag trodde förstås förstt att det var pirater.... ) Efter att ha svarat på frågorna sa de ok, vi kunde ligga kvar och somna om.

Den lilla fina byn Le Castella kunde vi bara inte hoppa över. Det blev en lite kortare resa, bara 25 Nm, vilket kändes skönt efter att ha kört långa sträckor flera dagar i rad.

Precis som förra gången fick vi plats i hamnen, där luften stod still och man blev lika blöt efter som före duschen. Och precis som förra gången fick vi se ett brudpar. Det var sig likt m a o.

Vi hade tänkt äta på samma restaurang, för det var bra sist, men de skulle inte öppna köket förrän vid 20 så vi gick en sväng på stan och tog en öl - det var förresten då vi fick uppleva konfettin och hurraropen för brudparet.

Kom sen ihåg att vi förra gången blev rekommenderade en pizzeria lite längre bort från kyrkan, så vi gick dit och det ångrar vi inte. Pastan var himmelsk.Tur vi var tidiga (typ 20), När vi ätit upp var det knökfullt.

Och precis som förra gången fick vi betala hamnavgiften så småningom - det finns nämligen inget kontor - utan kommer det nån och tar betalt så gör det. Den här gången kom han på morgonen när vi skulle åka. 

Igår eftermiddag ropade vi på VHF:en "Portodellegrazie, this is sailing boat Bluesette calling" och den proffsiga receptionisten Alessandra svarade direkt -"Hello Christine, how are you? "

Hon visste att vi skulle komma, vi hade mailat från Le Castella och sagt att vi var på väg. Så efter 47 Nm togs vi emot på gästbryggan av två ormeggios som hälsade oss välkomna tillbaka Till Rocella Ionica, där Bluesette ju tillbringade vintern 2015-2016 och där vi haft så roligt med vänner från många länder.

Vännerna är tyvärr inte här - de är på segelsemester i Grekland och Kroatien och boulebanan, som vi invigde tillsammans för ett år sedan ser inte använd ut.

Men marinan är sig lik men ändå förändrad, halvmeterspizzan serveras fortfarande, cykelmannen har flyttat, en liten närbutik har öppnat och klubbhuset har fått tvättmaskin! Det känns bra att va tillbaka. Om än bara några nätter. Tisdag morgon far vi vidare mot Reggio di Calabria och Messina-sundet. Därefter väntar nya intryck, när vi tar oss norrut längs Italiens västra kust.