Loggbok
torsdag 17 augusti 2017 - Skrivet av Christine Landstedt
TACK!!!
Det trodde vi aldrig

Den 15 augusti passerade vår blogg 100.000 klick sedan starten i juni 2013! När vi startade vår resa och började berätta om våra upplevelser hade vi aldrig i vår vildaste fantasi kunnat föreställa oss att få så mycket uppmärksamhet. Det är därför med stor glädje och ödmjukhet som vi riktar vårt tack till alla er, som klickar, läser och lägger kommentarer. Det är otroligt uppskattat att veta att ni finns och att det som en gång skulle bli minnesanteckningar har lästs och läses av så många. Tack!

Ulrika och Joel och hundarna på La Vie

I dessa tider av ständig uppkoppling, facebook, instagram, fungerande mobiltelefonnät osv är det i och för sig lätt att hålla kontakt med släkt och vänner trots att man är långt borta. Och vykort fungerar ju också - om man hittar en brevlåda. Men det är ändå något särskilt med att träffas öga mot öga. Det har därför varit extra uppskattat att få tillbringa flera dagar i sällskap till och från med Ulrika och Joel och deras hundar, som seglar omkring i La Vie och som oförskräckt tagit sig till Medelhavet på utsidan, över Biscaya och genom Gilbraltar. Som klättrar på lodträta bergsväggar och utforskar grottor och tillverkar kombucha.

En mäktig och imponerande kuststräcka

Vi träffades i Certraro och seglade sedan norrut mot Isola di Dino, ett populärt mål för grottbesökare och turister. När vi kom dit var det knökfullt och vi gamlingar lade oss på svaj en bra bit ifrån infernot - tillbringade en gungig natt utanför en badstrand, där det obligatoriska discot och fyrverkeriet höll på till fram på småtimmarna. Bilden här bredvid visar dock hur fint det också är.

Vi tog oss över Golfo di Policastro och tillbringade en svajnatt utanför piren i Camerota. Så länge vädret tillåter ankrar vi och tar jollen in till land. Det är högsäsong och hamnpriserna höga. När vi kommer fram till målet för dagen är det ofta fullständigt tjockt med båtar och ankarkättingarna ligger tätt. Men framåt 19-tiden lämnar de flesta sin ankringsplats och åker hem eller in till hamn - och då blir vi ensamma. På gott och ont. Det är ganska mysigt att ha åtminstone en båt i närheten i den kolsvarta natten.

I brist på champagne firar vi med husmanskost

Den gångna natten låg vi nedanför klipporna i Palinuro. La Vie låg en bit bort och längre in i viken var ytterligare ett 30-tal båtar, som ankrat. När vi gav oss av vid 7-tiden var det inte mycket rörelse.

Ikväll har vi ankrat upp inne i Salerno, mellan två marinor. Lite längre bort brummar färjornas motorer, tidigare såg vi flygplan som gick ner på ytan för att hämta vatten till vattenbombning av de eviga markbränderna uppe i bergen. Stan är upplyst, discodunket har börjat, småbåtarna har åkt "hem", vi har ätit raggmunk och fläsk, mörkret är kompakt, luftfuktigheten hög och gasolen är slut.

Vi har lämnat Kalabrien och är nu i Kampanien, vars huvudstad heter Neapel, som ligger "runt udden" - Capri. I fotoalbumet "Kampanien" finns bilder från de senaste dagarna.

Länk till fotoalbum: Kampanien