Det är söndag kväll och klockan närmar sig 23, grekisk tid. Termometern i salongen visar behagliga 27,5 grader. Jag noterar tacksamt att den rena t-shirten, som jag tog på mig efter en dusch i världens äckligaste duschutrymme, inte är genomsvettig utan faktiskt nästan torr. Vi ligger i Alimos Marina i Aten och har just tagit oss tillbaka till båten efter pizza och grekisk sallad i land. 

 

Det har gått tre veckor sedan Lasse och Daniel sjösatte Bluesette i Cleopatra Marina och seglade söderut via Lefkas kanal, Nidri, Kalamos och Messolonghi till Patra, där Linnea och jag mönstrade på 10 dagar senare. 

 

Blåst, regn och åskprognos hade tvingat Lasse och Daniel att tillbringa ett antal nätter i Patra, som är Greklands tredje största stad, men som är sorgligt nedsliten, med stora hål i de nästan obefintliga trottoarerna. Men de gjorde en utflykt upp i borgen på höjden och hittade en del cafeer med gott kaffe och när vi kom åt vi god middag på en av de många gaturestaurangerna.

 

Fredagen den 9 september kunde vi släppa förtöjningarna och i solsken tuffa mot världens längsta kabelhängbro (i alla fall enligt Rod Heikell som skrivit den Pilot-bok som vi använder oss av). För att passera måste man ha tillstånd, man anropar på VHF och får instruktioner mellan vilka bropelare man ska gå. Som alltid i början på säsongen fick jag ta ett extra djupt andetag inför VHF-konversationen (alltid lite nervöst att man inte ska fatta vad de säger) men det gick bra och vi kunde passera under detta mäktiga byggnadsverk. Efter stopp för bad och lunch vid ön Trizonia kunde vi hissa segel och gå till natthamn på svaj i en djup vik Örmos Anemokambi, där vi såg några sköldpaddor sticka upp huvudena och där vi sedan hörde hundar skälla hela natten inifrån ett område som såg ut att innehålla ett nedlagt hotell.

 

Nästa dag nådde vi Korinth. Fick hjälp vid tilläggningen av några tyskar som var på väg västerut. De berättade att det inte fanns någon hamnvakt och att det endast i undantagsfall kom nån som ville ha betalt för platsen vid gästbryggan. Vi kunde tanka vatten och vi fick en god middag på stan efter att ha gått runt några varv på rena gator och hela trottoarer.

 

Att gå genom den 3 sjömil långa Korintkanalen kostar lika mycket som att åka på de franska vattenvägarna i en hel månad. Även här måste man ha tillstånd för passage - det går inte att mötas i kanalen - och vi fick vänta en dryg timme innan vi fick klartecken via VHF. Och även om det var dyrt - det var en häftig upplevelse att åka mellan de höga bergssidorna och spana upp mot broarna. Från en av dem hoppade  man bungy-jump - inte nåt jag längtar efter. Vi tog natthamn på svaj i Korint Bay på andra sidan kanalen efter att ha hostat upp de 116€ man ville ha för en enkel resa.

 

Dagen därpå satte vi kurs mot Aten, varifrån våra gastar Daniel och Linnea skulle ta flyget hem. Vi lade oss i Atens Marina, skyddad och övervakad hamn med bra duschar och toalett. Närhet till tunnelbana och supermarket inom hyfsat gångavstånd. Dock är själva hamnområdet lite öde trots de många stora lyxbåtar som låg sida vid sida. Aldrig har Bluesette sett så himla liten ut!

 

Vi hade avsatt några dagar till att se Aten innan flyget till Sverige lyfte.

 

Vi knatade upp till Partenon på Akropolis - och vi var alls inte ensamma trots hetta och solsken. Utsikten var vidunderlig och historiens vingslag fläktade.

 

 

Tunnelbanan är billig och enkel att förstå sig på. 24-timmarsbiljett kostar 4.50€/person och då når man både sevärdheter och hamn.För 10€ extra kan man åka hela vägen ut till flygplatsen, en resa på 45 min från city. Smidigt.

 

 

 

 

Promenad i gamla stan och alla turistshoper, middag och kaffe under skuggande träd.

 

 

 

 

 

 

 

När Daniel och Linnea lämnat oss seglade Lasse och jag till Aigina, ön som ligger strax söder om Aten. Det blev några riktigt fina dagar med bad i kristallklart vatten och trevliga promenader land. Vi ankrade i nordöstra hörnet första natten, andra natten låg vi på svaj utanför Poros och tredje utanför Aigina stad, där det var pistagefestival igår kväll. Gatorna kantades av marknadsstånd med olika pistageprodukter, på en stor scen pågick någon form av mästerkock-tävling (troligtvis i pistagerätter), det var folk och barn på gatorna inpå sena natten. Färjorna från fastlandet gick i skytteltrafik med nya besökare från Aten.

 

Vi hade lagt oss på svaj utanför vågbrytaren till hamnen tillsammans med ett tiotal andra båtar. Havet var lugnt på eftermiddagen och kvällen, men framåt 24-tiden började det blåsa från sydväst och då började cirkusen. Vi hade fått en båtgranne som redan tidigt lagt sig alldeles för nära oss, och nu när vinden vände och tog i hade vi plötsligt närkontakt. Efter att ha försökt tala om för den oförstående kaptenen på den andra båten att han lagt sig farligt nära oss gav vi till slut upp och ankrade om. Det låter kanske lätt, men vågorna var ganska höga och det var nästan kolsvart - tack vare månljus och plotter lyckades vi efter någon halvtimme. Det blev dock inte mycket sömn. Flera gånger under natten gick vi upp och tittade, och såg att även en del av de andra båtarna fick göra samma sak som vi. Vid 7-tiden på morgonen beslöt vi lätta ankar och sticka iväg. Då blåste det ganska rejält från sydväst och vågorna gjorde att båten guppade så vi inte kunde sova.

 

Nu är vi som sagt I Aten igen. Vi valde en annan marina, eftersom vi läst att det skulle finnas möjlighet att tanka diesel. Dock fanns ingen mack - en vänlig man ringde och fick hit en tankbil. Vi betalade 30€ för övernattning i säker hamn - men duschen är som sagt ingen hit.

 

I morgon får vi nya gäster. Då väntar cykladerna om vädret tillåter.