Den svensk familjen, som vi pratade med i hamnen på Zakynthos rekommenderade oss viken på södra Itaka, Ormos Ay Andreas, så när vi lämnade kajen tidigt på lördagsmorgonen var det dit vi tänkt oss. Det var lugnt på havet och vi gick för motor. Lasse försökte sig på att pumpa in mer luft i vår stora blå kulfender, men det gick inget vidare.

När vi nådde södra Itaka tyckte vi dock inte att viken kändes skyddad, det var ganska trångt och taggiga klippor reste sig brant upp. Man får försöka ta hänsyn till fallvindar och här blev vi lite  osäkra. så vi gick tvärs över sundet till Kefalonia och tittade in i den lilla hamnen Eufimia, strax norr om Sami, där filmen Kapten Corellis Mandolin spelades in. I Eufimia låg ett antal båtar på svaj utanför en ganska full stadskaj. Vi släppte ned ankaret och det tog. Hela tiden kom nya båtar in och lade sig på ankar, en del med mindre tur än vi när det gällde att få ankaret att fästa. Alla släpper inte ut tillräckligt med kätting och det kan betala sig med draggning, vilket hände en båt alldeles intill oss. Besättningen var i land och det tog en bra stund innan det hela upptäcktes och man kastade sig i jollar och åkte ut.

Som jag skrev tidigare så märks det att semestersäsongen är igång här nere. Det är gott om folk, och på många båtar stojar barn som badar och kör jolle. Man får också vara uppmärksam på att en del simmar runt ganska långt från sina båtar. och det finns många sätt att ta sig fram på vattnet.

Dagen efter gick vi vidare norrut genom sundet Stenon Itakis. Vi tittade in i den llla viken Fiscardo, som ligger i nordöstra hörnet på Kefalonia, det såg fint ut, men vi stannade inte. vi tog skuttet över till ön Lefkas istället och kastade så småningom ankar på 10 m djup långt in i Sivota Bay.

Tog jollen in till land, åt på Taverna och pratade med ett svenskt par från Surahammar, som just börjat segla i Grekland med sin andelsbåt Fragancia. 

När Lasse och Daniel startade Bluesettes höstsegling förra året så var de inne i Nidri och den berömda Tranquille Bay, där många övervintrar på svaj eller på land. Det är en allvädershamn, men är också känd för "the Vlikho Storm", som i september 2011 på 10 minuter orsakade fullständigt kaos och stor skada under orkanliknande vindar. Lasse och Daniel var inte så imponerade i höstas, men vi såg en annan sida av denna fina hamn och lade oss på svaj långt in i viken bland hundratalet andra - både långliggare och nyanlända charterbåtseskadrar.

Morgonen efte en lugn natt drog vi vidare norrut. På utvägen mötte vi denna båt med fallskärm som strax efteråt hissade upp en pappa med sitt lilla barn högt upp i luften Och runt i bukten. Säkert en hisnanade upplevelse!

Vi har koll på vädret, ibland blir man infernaliskt fast vid de olika vädersajterna som inte alltid stämmer överens med varandra eller verkligheten. Den här veckan visste vi att ett stort åskväder var på väg mot våra farvatten, och vi hade bestämt oss för att lägga oss i Lefkas marina från onsdag till fredag. Vi tog därför ett litet skutt på tisdagen, endast 5 Nm från Nidri till Nikiana Bay, strax söder om Lefkas stad. Där övernattade vi på svaj, det var kristaklart vatten, Lasse badade minst  5gånger. 

Tog en liten jolletur i land på kvällen och fångade skuggorna.

Lade sedan nästa morgon till vid brygga i Lefkas Marina, där hamnavgiften närmar sig 500 kr per natt, men är man rädd för blåst och åska, så är det värt pengarna.

Lefkas är dessutom en riktigt trevlig stad att både vandra och shoppa i. Åadkvädret uteblev, men vinden nådde stundtals upp till 18 m/s och det var ett irriterande tjutande i masterna. 

Den utlovade färska tonfisken intogs på trevlig Taverna i stan och vi gjorde även en del inköp i båttillbehörsbutikerna. Det var dags att byta olja i motorn, det hade vi inte gjort sedan vi seglade från Italien i början på förra sommaren, så det fixade vi också. 

I morse lämnade vi så Lefkas marina och hann med att bunkra diesel innan vi lyckades passa broöppningen kl 10. Många båtar på rad passerade tillsammans med oss ut genom kanalen.

Nu ligger vi på svaj norr om hamnen i Preveza. Tycker att vinden lugnat ner sig, det blåser bara upp till 10 m/s. Vi är inte ensamma, här ligger ett trettiotal båtar runtomkring oss.  Klockan är strax efter 18, snart kanske vi kan ta jollen in till land och promenera lite. Man blir lite seg av att inte röra på sig annars.

I och med att vi nu lämnat Lefkas och nått Preveza är cirkeln sluten och hemresan börjat. Det är med blandade känslor som vi i morgon styr vidare norrut.

I albumet Grekland sommar 2017 finns mera bilder från vår senaste månad.

Vi lade till vid stadskajen i Zakynthos redan kl 11 på förmiddagen. Fick hjälp av hamnvärden att förtöja och sen betala 5€ för obegränsat med vatten och 15€ för kajplatsen. Jag gick genast iväg för att duscha och blev naturligtvis som vanlig besviken, det saknas ju krok eller plats att lägga kläder och handduk på, lås på dörr och fungerande munstycke på duschslangen. Men ren blev jag och därefter tog vi en promenad längs stadskajen och alla restauranger och souvenirshopar. Letade efter en båttillbehörsaffär, men hittade ingen.

Zakynthos är trevlig att besöka, speciellt efter några dagar till sjöss eller i hamnar som inte bjuder på så mycket rörelse. Det märks att semestersäsongen är igång. Turistbussarna är överfulla, folk åker med cruisingbåtar ut på öar, utanför resebyråerna står inkastare och vill sälja dagsturer.

Vi hade  från början tänkt åka vidare nästa dag, men beslöt stanna en natt till och hyra en bil och åka runt. 

Tankade bränsle från den ambulerande tankbilen och pratade med en svensk familj, som lade till några båtar ifrån oss.

Nyheten om jordbävningen på Kos nådde oss naturligtvis, men hos oss märktes ingenting. Det kändes bra att kunna meddela nära och kära att utanför vågbrytaren i Zakynthos hamn låg vattnet lugnt.

Killen som vi hyrde bil av var fotbollsfan och ville gärna prata om Marcus Berg, när han hörde att vi var från Sverige.

Han berättade också att de upplever jordbävningar ibland, men de verkar inte bry sig. Den stora jordbävningen 1953 förstörde många fina byggnader, nästan hela stan, - "och sen byggde de upp den igen, och då blev den ful", tillade han och nickade mot fasaden mitt emot. 

Och visst fanns det många fula byggnader, men också många fina. Och det är väl inte fel att blicka upp och få se vinrankor hänga ner från en balkong?

Annars är vi nog mest irriterade på trottoarernas tillstånd, det är ojämnt och gropigt och ibland rent livsfarligt. Lasse såg en kvinna som stöp framlänges när hon snavade på en kant, som inte borde varit där.

Vi hyrde en liten Suzuki, som skrek och gnisslade och vars AC fungerade ibland och gav oss sen ut på rundtur. Första stopp blev Caretta Beach, sköldpaddsstranden på södra Zakynthos, där sköldpaddorna lägger ägg i sanden. Jag vadade ut i det kristallklara vattnet och tog ett svalkande dopp (Se bilden högst upp)

På nordvästra ön ligger Shipwreck bay, där ett fartg som påstås var fullastat med smuggelcigaretter strandade i oktober 1980.

Vraket ligger kvar och hit vallfärdar turister med egna eller turistbåtar för att snorkla, titta och bada. 

Vi som tog oss dit landvägen fick nöja oss med att titta på vraket från närmare 100 m höjd, längst ut på den lilla utkiksbalkongen trängdes vi med andra turister och fotograferade den hisnande utsikten.

Vi avslutade bilfärden med att äta en rikigt god middag på en liten restaurang strax norr om Zakynthos stad. Vi gillar det grekiska  köket, men just den här dagen var kycklingfileerna i sweet chilisås så goda att vi fick mersmak och även unnade oss efterrätt!!!

Lyxigt med bil. Vi storhandlade på supermarket och packade båten full inför kommande dagar. I hamnen låg Rainbow Warrior på kampanjresa mot plast i Medelhavet.

Efter två nätter vid kaj började vi planera för nästa rutt norrut mot Itaka och Kefalonia. Nu är vi i norra Ionian och börjar närma oss vatten vi seglat i förut. Men frågan är om vi kommer att få se en lika fin strand igen, som den i sköldpaddsbukten? Där man t o m kan skymta Lasses spegelbild i sanden...

Fortsättning följer.

Från Menthoni seglade vi som planerat upp till Pilos på Peleponessos västra sida. Eftersom vi sett att det skulle bli ganska kraftigt åskväder ville vi ligga i hamn och vi fick en plats längs kajen/vågbrytaren, ganska långt ut och nära inloppet. På bilden bredvid ser man hamnen uppifrån Pilos Castle, dit vi tog oss en kväll för att röra på benen.

Åskvädret skulle slå till natten till måndagen den 17 juli. Vi kom i god tid, redan på lördagen, och hade därför tid att fixa lite. Hos Franks Yacht Station i Port Heli hade vi fått en gammal landgång, som Lasse passade på att snygga till.

Vi träffade ett svenskt par i en Allegro 33:a, Tant Grön. De var på väg norrut till Preveza, där de har hemmahamn, och de stack i väg redan på söndagmorgonen - de var inte så rädda för åskvädret. Vi ville dock stanna kvar och hade därför tid att både fika och äta middag flera gånger på några av de många restaurangerna i Pilos. 

Vid ett-tiden på natten till måndagen slog ovädret till. Kvällen hade varit så fin att vi nästan hoppades på att det var falskt alarm, men när soltaket började slå och vinden började tjuta i riggen var det inte långt tills dess att blixtarna dundrade, vågorna vällde in och regnet vräkte ner. Mätaren tog sig upp till 18 m/s, men vi låg ju trots allt innanför vågbrytaren. Vi förstärkte med ytterligare tampar och fendrar och gick sen upp på kajen och såg på när båtarna gungade. Framför oss låg en liten segelbåt. Den grekiska skepparen kom också upp på kajen under ovädret. Just våra båtar for nog upp och ner värst - de som hade plats längre in i hamnen hade det mycket lugnare. Efter någon timme var det över. Blöta och darriga (i alla fall jag) kunde vi gå ner i båten igen och så småningom somna. Inga skador på båt eller manskap - men jag erkänner att jag hade svårt att koppla av. 

På morgonen var det soligt och fint när vi vaknade och åt frukost. Men några timmar senare kom åskvädret tillbaka och vi fick ytterligare en jobbig timme innan vi kunde koppla av ordentligt igen.

Det fanns inget hamnkontor och vatten och el-stolpar verkade vara planerade men aldrig igångsatta eller färdigställda. Soptunnor fanns vid kajens slut på skräpig plats. Ingen särskilt trevlig hamn, många båtar såg nedgångna och övergivna ut. 

Vi fick besök av en man som skrev upp båtens namn och ville ha 5€ för övernattning. Lasse hade inte växel, så han räckte över 10€. Gubben tog den och försvann. Men han hann i alla fall tala om att det fanns en vattenkran med färskvatten, vilket vi inte vetat. En fransk båtgranne lånade oss en pirra att dra dunkar på. Ingen annan betalade avgift - där blev vi blåsta....

Vår grekiske granne med den lilla båten hade hemmahamn i Kyparissia och drog iväg tidigt tisdag morgon. Vid 6.30-tiden släppte även vi förtöjningarna och begav oss iväg till den hamnen, som ligger ca 25 Nm norrut från Pilos.

V hade hört och läst att Kyparissia skulle ha en stor hamn med bra skydd och färskvatten på kajen. Det stämde, men oj vad öde det var när vi lade till mitt på dagen. Lite svårt att förtöja, på de långa kajerna var rostiga kramport en bit ner på sidan - väggen - där troligtvis mooringslinor en gång suttit, vi såg några rester, som såg opålitliga ut. På ett avsnitt fanns jättestora rostiga pållare, där lade vi oss. På kajen fanns mycket riktigt vatten, hett från svart slang, som låg längs vågbrytaren. 

När vi stack iväg från Pilos och hissade storseglet fick vi problem med att den ena revlinan inte släppte upp storen fullt ut. Det har kärvat förut, speciellt efter att vi  har haft revat segel. Den här gången fick vi koppla ur den ena revlinan för att få upp storen ordentligt.

När vi så kom fram till Kyparissia började vi undersöka ordentligt.

Eftersom det stack ut en massa gräs och småkvistar längst bak på bommen så lossade vi bakstycket och efter ganska mycket pill och krafs lyckades vi till slut få ut ett helt fågelbo! Förutom skräp och fjädrar fanns där även en bit metrev!

Antagligen var det väl en liten fågel i Port Heli, som nu fick sin vinterbostad kastad i en soptunna på västra Peleponessos!

En kvällspromenad upp på gatorna från hamnen visade upp Kyparissisa från en riktigt trevlig sida, som inte syns i hamnen, där den enda sevärdheten är den lilla kyrkan.

Idag ligger vi på svaj utanför hamnen i Katakolon, i närheten av Olympic, de olympiska spelens vagga. I och med dagens segling (se bild) har vi faktiskt tagit oss ett snäpp längre norrut än Navplion, där vi upplevde stormen i oktober förra året. Nu är vi inte långt från Zakynthos och Kefalonia och där efter är cirkeln sluten, d v s Peleponessos runt. 

Vi har rensat ytterligare fågelborester från bommen. Om problemen därmed är åtgärdade får morgondagen utvisa. 

Jag avslutar dagens berättelse med en annorlunda, och lite rolig skylt  från en strandrestaurang i den lilla hamnen i Menthoni. Vem vet - kanske platsar den i Landetrunts-skyltgenomgång?

Det är härligt att färdas över öppet hav och ibland få se delfiner och andra fiskar bryta vattenytan med glädjeskutt.

Morgonen efter den fina ankringen i bukten på Nisos Elafonisos var just en sådan fin morgon. 

Vi fortsatte västerut runt och lämnade egeiska havet bakom oss och närmade oss södra Ionian. Vi rundade europas näst sydligaste punkt - Ak Tainaron (det är bara Gibraltar som ligger längre söderut) och sökte natthamn i Ormos Limeniou, en fascinerande plats med bosättningar på sluttningar till extremt höga berg. Vi hade viss respekt för eventuella fallvindar, men natten blev lugn.

När ankaret är uppe får man tummen upp och kan fortsätta färden i morgontimman.

Efter några timmar kom vi så äntligen till Kalamata, längst uppe i Messiniakos Kolpos, där vi fick en plats i marinan efter att ha ropat på VHF och pratat med hamnvärden. Det var konstigt att gå iland för första gången på en hel vecka. För mig tog det flera timmar att bli kvitt den omvända sjösjukan som uppstår när man får fast mark under fötterna.

Efter att ha betalat hamnavgift och duchat traskade vi i 35 graders värme bort till den enda båttillbehörsaffären som finns och som ligger förbi den stora numera nedlagda kommersiella hamnen. Affärsinnehavaren var mycket vänlig. Han hade tyvärr inga jollar på lager - vi hade ju gärna velat titta, klämma och känna - men han hade en broschyr och efter viss vånda och resonemang bestämde vi oss för att beställa en Neptune 230 med plywoodbotten, vilken skulle kunna levereras om två dagar. Vi slog till och traskade sedan vidare genom de ganska nedslitna kalamatiska gatorna på jakt efter svalkande    stormarknadsentreer och vattenhål. Vi upptäckte den fina Järnvägsparken, där gamla lok och vagnar får en sista uppgift som lekplats för barn (och vuxna..)

Dagen efter kom dieselbilen till bryggan så då tankade vi. Sökte sedan svalka på seglarcafeet i hamnen, där fläktarna i taket räddade oss från att bli överhettade medan tvättmaskinerna tog hand om våra smutsiga lakan. 

Vår brygg-granne, Ian på Maximilian, och som seglat i grekiska farvatten i många år, var vänlig nog att bjuda över oss på en drink och ge oss tips om bra och pålitliga vädesajter.

Han tipsade oss också om att det var väl värt mödan att traska förbi det ganska ruffiga området norr om hamnen och längre upp besöka Kalamatas centrum. 

Så när vi vi på tredje dagens eftermiddag fått vår nya jolle levererad till bryggan firade vi med sallad på trottoarservering. Det var värt promenaden!

Efter tre dagar och nätter i tryckande hetta i Kalamatas marina var det skönt att få ge sig av igen. Med den nya jollen surrad på däck tog vi oss söderut till det lilla fina Koroni, där vi ankrade i klart vatten coh tog den nya jollen in till kaj.

Kaffe på uteservering med utsikt över vår lilla nyinköpta båt som såg så liten ut bredvid en av de typiska fiskebåtarna, som finns här överallt.

Det var trevligt att gå i smala gränder och fönstershoppa. En och annan souvenirbutik trängdes med bagerier, supermarket och restauranger med typiska grekiska specialiteter på menyn.

Vi tog oss inte upp på toppen av udden, där den stora fästningen en gång var utkikspunkt för försvaret av fastlandet. 

 Ikväll ligger vi ytterligare 15 distans västerut, utanför Methoni, som erbjuder små hotell och en lång sandstrand, för de som valt att fira semester här. 

Vi har badat från båten och käkat korv och potatis ombord. Runtomkring oss finns ett tiotal andra ankarliggare, samt ett stort antal fiskebåtar.

En tur in till land för några timmar sedan bekräftade att jollen funkar, den är mindre och lite mindre stabil än den förra, men vi vänjer oss.

I morgon ska vi ta oss förbi den här udden med det turkiska tornet, som ligger bredvid det venetianska fortet, som även det fungerat som utkiks- och försvarspunkt förr i tiden. Numera är det inte i allra stabilaste skick.

Vi tänker oss till Pilos, i Ormos Navarinou, där vi hoppas kunna få skydd för ett eventuellt åskväder framåt söndag.

Efter åskan räknar vi med lite svalare och mindre fuktigt väder. Vi ser fram emot att kunna ha t-shirt på oss utan att den förvandlas till disktrasa på 5 minuter...

Vi stack tidigt i morse. Efter tre dygn i bukten utanför Monemvasia var det skönt att få ge sig av. Vi ställde klockan på 5.30 för att kunna lätta ankar i soluppgången och därigenom komma iväg medan det fortfarande var lugnt. 

Prognoserna var lätta nordostliga vindar, men vissa simuleringsprogram antydde att det skulle kunna bli blåsigt. 

Det är svårt att få något riktigt grepp om väderutsikterna, det har jag nog nämnt ett flertal gånger. Till slut blir man alldles knäpp av att försöka få fram en hållbar prognos - så till slut får den gamla devisen "red sky in the night- sailors delight, red sky in the morning - sailors warning" duga lika bra som nåt annat...

Vi behöll ett rev i storen och rullade ut förseglet och styrde söderut. Idag skulle vi runda Akra Maleas, den sydligaste udden på Peleponessos, en plats som enligt vår guru Rod Heikell kan vara nog så förrädisk med två hav som möter varandra; Egeiska och södra Ionian. Vi hade god medvind, det blåste upp till 12 ibland, rundningen gick fint och vi drog en lättnadens suck och firade med kaffe och skafferiets sista macka. 

Vårt mål just nu är att ta oss till Kalamata. Där finns en ordentlig marina och där hoppas vi kunna få tag på en ny jolle. Avståndet från Monemvasia till Kalamata är närmare 100 distans och det gör man helst inte i ett steg - så vi såg ut natthamn efter ca 30. Lade till i en underbar vik på Nisos Elafonisos, en liten paradisö, där vattnet är kristallklart och så turkost att man inte tror det är sant. Många seglare lägger sig här och inväntar bra vindar inför rundningen av Ak Maleas, läste vi i boken. 

Det tog inte många minuter efter att vi droppat ankaret på 6 meter innan vi tog ett svalkande dopp från båten. Inne på stranden fanns fullt med badande människor och i de andra båtarna tog man sina jollar in till land, en lyx som vi för närvarande inte kan unna oss.

Bra ankarbotten är det. Under eftermiddagen har det blåst upp till 8 m/s rakt in i viken, men det har varit sköna varma vindar, inte så byiga som i vår förra vik.

Nu sänker sig skymningen över havet. Månen har gått upp. Man hör dyningarna slå inne vid stranden Och barn skratta i grannbåtarna. I morgon bitti fortsätter vi på inslagen väg.

Sedan ett dygn ligger vi inblåsta och för ankar i bukten utanför Monemvasia utan möjlighet att ta oss i land. Jollen har fortsatt söderut på egen hand, så vi är verkligen i ordets rätta bemärkelse sjösatta! Vinden viner i riggen och vindmätaren når upp till 15m/s på eftermiddagarna och jag håller tummarna för att ankaret håller och längtar efter lugnt vatten. 

Lasse, som är mindre orolig, ägnar sig åt reparationer och förbättringar och kikar efter båtar, som passerar där ute i den verkliga blåsten.

Seglingen från gårdagens natthamn började bra. Efter en gungig natt drog vi upp ankaret och hissade segel. För säkerhets skull tog vi ett rev, vi visste att vindarna skulle kunna gå upp till 12 m/s. Medvind, det kändes bra. Ganska snart erfor vi att det blev ganska blåsigt i byarna. Vindmätaren kom stundtals upp i 15-16 m/s, sjön var hög, vi surfade fram i över 8 knop. Vi avstod från att rulla ut försegel, det gick så bra ändå. 

När vi hade endast 3 distans kvar gjorde vi tummen upp och svängde in i den stora bukten utanför Monemvasia. Då tog det fart ordentligt! Plötsligt visade mätaren på hiskeliga 24 m/s och det började kännas lite jobbigt. Vi fick i alla fall ner storseglet och drog igång motorn. Då stegrade sig jollen, som vi hade släp, vände sig upp och ner, skar ner i vattnet och släppte förtöjningsringarna. Innan vi hann göra nåt hade den vänt sig rätt och stuckit iväg. Fanns inte en chans för oss att hämta upp den, vi hade nog med att svänga in och komma undan vågorna. 

Så nu ligger vi här och kan inte annat. Vi har kontaktat kustbevakningen och bett dem hålla utkik efter jollen, men vi räknar inte med att få tillbaka den. Vi studerar vädersajter och horisonten och löser korsord och läser och äter och dricker vatten. Och håller i oss när vinden griper tag i riggen. Vi slipper vågor, men det är inte som i svenska skärgården där man kan söka lä bakom en udde utan blåsten når oss.

Bada får man göra tidig morgon eller på kvällen efter 19. Då tar meltemin paus och låter oss få lite lugn och ro medan ankarkättingen får vila sina muskler.

I förmiddags låg en stor lyxbåt här under några timmar och nu ikväll kom en annan seglare och lade sig en bit bort. Annars är vi ganska ensamma. Men förutom bekymret med att jollen är borta och vi inte kan ta oss i land så går det ingen nöd på oss. 

Tack för alla kommentarer  -  känns alltid skönt med kontakt!

Dagarna efter sjösättning låg vi på svaj ute i bukten utanför Porto Heli och ägnade oss åt att göra den sista finputsningen på båten. Den extrema värmen - över 40 grader på dagarna gjorde att arbetet gick sakta. Vi var tvungna att doppa oss och simma några varv runt båten titt som tätt. I och för sig en trevlig sysselsättning, men så fort vi kommit upp börjde svetten rinna igen och det var bara att hälla i sig en liter vatten och sen hoppa i spat igen.

Först framåt 20-tiden på kvällarna kunde vi göra något nyttigt, som att putsa överbyggnaden eller äta mat. 

Som underhållning hade vi sen musiken från de omkringliggande hotellen, efter några kvällar var vi lite trötta på de eviga musikslingorna.

 Vi fick på seglen och Det såg bra ut. Förseglet har fått UV-skydd, så nu behöver vi inte längre dra på strumpa när vi rullat in. 

Vattnet var lugnt som en spegel och det var många andra båtar som ankrade runt om. Värmen skulle ge med sig till efter helgen så vi avvaktade. Natten till måndag blåste det upp. Först kändes det jätteskönt när vinden fläktade genom förluckan kl 04.00, men efter en stund förstod vi att det var bäst att gå upp och ta ner solskydd och vindstrut. Vinden kom upp i 10m/s, men ankaret höll och vi kunde somna om.

Blåsten höll i sig under måndagen fram till 17 ung. Vi kunde konstatera att vi gjort av med nästan allt färskvatten och frukt och grönsaker började se lite ledsna och ensamma ut. Så vi gick in till kaj och lyckade passa the Table Water man med sin tankbil. Därefter gjorde vi en raid in till det svala klimatet på stormarknaden och fyllde på förråden. Lasse lyckades också få tag på en ny svivel till ankaret, den gamla hade fått sig en törn och såg inte pålitlig ut längre. 

Vi beslöt stanna kvar vid kaj över natt. Tog en sista tur till en av våra favoritrestauranger i Porto Heli och sov sedan gott i båten fram till 8, då hamnvärden knackade på och bad oss komma bort och betala hamnavgift (5€).

Efter frukost lade vi sen ut från kajen och hissade segel för första gången. Det kändes riktigt skönt - men oj vad vingliga vi var! Det tog en bra stund innan vi kände att sjöbenen började komma tillbaka....

Kändes lite konstigt att säga adjö till Porto Heli. Vi har tillbringat många dagar här och det är alltid lite ledsamt att tänka att man inte kommer att ses igen.

Vi seglade förbi Spetses och tittade in i den fina viken på norra sidan, men vinden låg på och vi stannade inte. Satte så kurs mot Peleponnesos östra sida och lade efter 6 timmars segling till i en vik som heter Kiparissi. Vi ligger på svaj i norra delen av viken utanför en fiskekaj. Det kommer att bli lite gungigt inatt, men det är inga hårda vindar att vänta.