Kanske var det dumt att utropa oss som vinnare i förra blogginlägget. Tänk att man aldrig lär sig att inte ta ut segern i förskott!
Vi kom så fint över gränsen, lämnade Frankrike och gled ner från Moselle till Mosel efter slussen vid Apach och tuffade fram med Luxemburg på babord och Tyskland på styrbord. Såg genast hur Moseldalen skulle bjuda på svindlande vackra vyer och välordnade stränder. Det kändes riktigt bra - förutom att laddningslampan började tjuta allt oftare och intensivare. Vi insåg att vi skulle behöva hitta någon som kan undersöka och åtgärda.
Vi lade till i en gästhamn och campingplats, som heter Schwebsange. Fick två bra platser längs kajen, vatten och el och sanitetsanläggning för ca 15€. Taxan baseras på längd (1€/båtmeter), antal personer ombord samt om man vill ha el. Vatten och dusch ingår. Åt middag i båten men unnade oss en öl på restaurangen på kvällen.
Varken i Schwebsange eller i nästa gästhamn som låg strax innan Trier fanns någon möjlighet att få tag på någon Volvo-penta-service. Däremot skulle det finnas kunnigt folk i Schweich, ca 6 mil in på Mosel, från gränsen räknat. Vi skickade ett mail till firma Kreusch och frågade om de kunde ta emot oss på måndagen och sen tog vi taxi in till Trier och tittade på både Porta Nigra och Karl Marx som står staty i sin födelsestad. Trier är mycket fin och väl värd ett längre besök än våra timmar.
Vi fick inget svar från Kreusch, men det var kanske inte så konstigt eftersom det var helg. Vi beslöt åka till gäst-och-vattensporthamnen i Schweich på söndagen för att kunna hänga på låset kl 8 måndag morgon. Lucy med Börge och Christine beslöt gå lite längre så vi sade Auf Wiedersehen och hoppas på återseende lite längre fram.
När jag skriver det här är det onsdag kväll och vi ligger på samma plats sedan vi kom hit till Schweich i söndags. I måndags konstaterade teknikerna från Kreusch att vår generator var slut, så de fick beställa en ny. Igår hände ingenting och idag kom den. Efter 8 timmars arbete konstaterade montörerna att det inte är nåt fel på generatorn. Så de satte tillbaka den gamla. Nu ska chefen ta hjälp från Volvo.
i känner oss trötta, sega och missmodiga. Trots vackra omgivningar, billig kajplats, bra serviceinrättningar och närhet till by med stormarknad, restauranger och andra affärer. Trots att vindruvorna pryder husväggar och skapar egna tavlor.
Trots allt det fina så är vi för tillfället inte så glada. Det är över 30 grader och vi längtar efter att få fortsätta den fina färden genom Moseldalen.
Det var inte bara fransmännen som sökte sig ut på gatorna i söndags kväll för att fira. Även besättningarna på Lucy och Bluesette tog tillfället i akt för att fira att vi lyckats ta oss först upp och sedan ner genom Canal des Vosgues dryga 93 slussar och in i Nancy, som ligger ca 10 mil från gränsen till Luxemburg/Tyskland. Vi hann med att se andra halvlek på lokal i stan och kunde inte låta bli att ryckas med av segerruset som ljöd när Frankrike blev världsmästare i Fotboll 2018! 
Canal dessa Vosges hade dessförinnan bjudit på en färd genom lummig grönska på smala kanaler genom det franska landskapet. Start klockan 9 varje morgon och ankarplats senast 18, eftersom det inte är tillåtet att använda de automatiska slussarna på andra tider.
Många slussar blev det, som sagt; 44 upp och 44 ner. Vi delade upp "ledarskapet" mellan båtarna - Bluesette gick in först i uppförsslussarna och Lucy i nedförs-dito. Fungerade utmärkt. Vissa slussar var beväxta intill "Ernst--entusiasm", andra rensade och fina. Det är lättare att slussa nerför - man behöver inte klättra på slippriga stegar. En del fd slussvaktarstugor är bebodda och väl underhållna, på andra ställen är förfallet totalt. 
Torsdag den 12 juli nådde vi högsta toppen, 370 m över havet. Vi hittade en tilläggsplats längs kanalen mellan slussarna 1 och 1 och där firade vi naturligtvis. Lasse hade lite svårt att acceptera att vi på en hel slitsam arbetsdag från 9 till 18 endast tagit oss 8 Nm, men jag tycker man ska räkna i klättrade meter - då blir resultatet betydligt mer imponerande. Varje slussr ju 3 m på höjden.
Vi har varit lyckosamma i att hitta ankarplats för natten längs Canal ses Vosgues. Gratis och trevligt, ofta finns bord och bänkar typ rastplats, så vi har kunnat äta tillsammans och planera nästa dags rutt. På lördagen tog Christine på sig finklänning till middagen. Passande - det var ju Frankrikes nationaldag, kronprinsessan Victorias födelsedag och Gefle Metal festival...fast jag tror nog inte det var därför hon klädde sig så fin.
Det går inte att berätta om allt vi upplever, det är knappt vi hinner lägga allt på minnet själva. I Fonteny le Chateau har man satt upp en massa citat av kända personer. Jag tyckte det här passade.
Idag är vi i Metz, en bit upp på Moselle. En förvånansvärt fin stad med 300000 invånare och en intressant historia, som vi fick oss till livs när vi åkte med ett sånt där litet turisttåg som tar en runt alla fina platser medan man lyssnar på information på valfritt språk i individuella hörlurar. Vi ligger i en fin gästhamn med jättebra dusch och toalett.
Nu har det gått en vecka sedan vi styrde ut från gästhamnen i Lyon och gjorde ett snabbt stopp vid bränsle-och-tillbehörspråmen, där vi fyllde dunkar med diesel och köpte en ny båtshake, för den gamla hade tagit slut.
Tillsammans med våra vänner i Lucy har vi tuffat fram genom den franska landsbygden. Det var ganska skönt att lämna Rhone, som ju bjöd på ganska mycket motstånd i ström och avsaknad av ordentliga natthamn. När vi kom in på Saone krympte flodbredden och flodbädden blev lummig och grön. Vinfälten byttes mot majsfält och slotten mot mindre städer och byar. Vattnet blev lugnare. vi
Slussarna blev krångligare. Inte längre bekväma flytande pollare som det bara var att klamra sig fast vid och hänga med upp. Nu gällde det att flytta med tampar i fasta pollare som sitter med någon meters mellanrum i höjdled. Lite vingligt innan man får in snitsen, men det gick bra. Antalet övernattningsmöjligheter ökade - enkla ponton-bryggor finns med någorlunda jämna mellanrum.
I fina Chalon-sur-Saone satsade vi på restaurangbesök, dusch och tvånätters hamnavgift samt storhandling på Carrefour. Ett regnväder drog förbi, det var skönt att vila lite.
Annars går dagarna och är ganska lika med start efter frukost och stopp för slussning. När vi lämnade Grand Soane och gick in i den smalare Petit Soane kröp vegetationen ännu närmare och slussarna blev automatiska, dvs obemannade. Man annonserar sin ankomst genom att vrida på en plastslang, som hänger ner från en lina. Väl inne i slusskamnaren klättrar man upp ca 3 m, lägger fast linor och drar sedan i spaken för slussning. Vi hade vanan inne för fem år sedan och takterna sitter i. På ett ställe fick vi med oss en svan, som verkade sluss-van. Han fick några brödbitar för besväret.
Djurlivet består av svanar, hägrar, sumpråttor, ankor och kor. Cyklister vinkar från kanten, metare riskerar sina fiskelinor, mötande hyrbåtar med semesterfirare tränger ut oss mot kanten och sjögräset är stundtals så långt att det bromsar farten. Ibland får vi vänta på slussöppning, ibland går det direkt.
Livet går sin gilla gång. Vi har slutat räkna dagstripper i distans eller km. Nu är det antal slussningar som gäller. Naturen bjuder på vackra tavlor i kvällsljus. Det känns bra.
Vi lämnade Port Napoleon strax före 5 på tisdagsmorgonen den 26 juni, som planerat. Kvällen innan hade vi tagit oss in till Port Saint Louis för att bunkra mat, så vi hade gott om proviant för några dagars tuffande. Vi kom igenom slussen kl 06.20 och var ute på Rhone kl 07.00. 
Vi kände direkt att det gick bra! Rhone visade sig från sin bästa sida, vattnet var nästan blankt och motströmmen inte alls lika besvärlig som förra gången och som vi befarat. Vi sa båda två att - det är ju så här det ska vara! Det var en fröjd att köra uppåt och att känna att båten funkade som den ska.
Vid lunchtid nästa dag kom vi till l'Ardoise Port2 och fick en bra plats. Det var trevligt att återse Ariane och Benjamin (hamnvärdarna), Dieter och Rosita och Gustaf (gåsen). Beslöt stanna två nätter för att låta blåsten dra vidare. Varmt som sjutton, vi fick söka skugga i hamnrestaurangen. Njöt naturligtvis av att se Sverige besegra Mexico - vilken härlig match!
Kunde inte låta bli att åka till Lidl nästa dag, vi var liksom bara tvungna att få en tur med gamla B22-bussen till Roquemaure Centro Commerciale. Saknade Börge och Christine, bussresan blev inte riktigt densamma utan dem...Vatten stod högt upp på inköpslistan, vi hade inte kunnat ta så mycket på cyklarna i Port Saint Louis - och vatten går åt i värmen! När kvällen kom och fullmånen lyste över viken gick vi till sängs, beredda att starta tidigt nästa morgon.
Vi kom iväg vid 7 och slussade i Ecluse Carderousse till 38 meter. Färden fortsatte och vi upplevde den ena fina vyn efter den andra. För varje skutt upp kändes luften klarare och landskapet finare - eller kanske är det bara som man tycker efter att ha svettats sig sjöblöt i slusskamrarna? För varje slussning blev vi bättre och säkrare och jag kom över min nervositet inför att anropa slussvakterna via VHF på franska.
Vi mötte en del båtar på väg till Medelhavet, bl a två svenska segelbåtar i projektet Ship to Gaza. De vinkade glatt. Vi mötte pråmar och kryssningsfartyg med gäster som vinkade glatt. Vi såg hägrar och svanar. Vi väjde för stockar och pinnar och skräp. Vi åt kallskuret till lunch och sen middag när vi äntligen tog natthamn i anslutning till slussar.
Vi stannade till i Valance för att bunkra diesel. Var osäkra på djupet vid tankbryggan så vi bar dunkar och fyllde på. Insåg att det var för varmt på land - lika bra att fortsätta köra så länge det bara gick. Hela tiden i kontakt med Börge och Christine på Lucy som hejade på och gav oss tips.
Igår lördag klockan 16 lade vi så till i Lyon. På 5 dagar (varav 1,5 liggedag i Port2) hade vi tagit oss 323 km och slussat 10 gånger upp till 181 m över havet. Det var jätteskönt att styra in på Saone och tas emot i gästhamnen av besättningen på Lucy.
Idag har vi bunkrat (ja, igen), handlat kanalkort och planerat nästa etapp. I morgon klockan 8 öppnar tankstationen, då ska vi vara på plats. Det går åt mycket bränsle uppströms. Och sen kör vi vidare norrut. 
Det är fint i Lyon. Vi kunde kanske stannat, men nu stundar nya upplevelser.