Varför segling som betalande besättning på S/Y Jennifer?

För många år sedan läste jag Lars Hässlers första bok, Yrke Världsomseglare och blev intresserad. Sedan dess har jag läst böckerna han skrivit och i samband med köpet av Freja 2009-10 var vi på gång att segla med på Svarta Havet till Istanbul för att skaffa oss erfarenhet men annat kom emellan.

Eftersom vi också varit nyfikna på Karibien passade det bra att segla med när Jennifer  kom dit men det blev en överraskning när jag bokade 2011 att större delen av färden genom Karibien redan var fullbokad. Vi fick ta det som erbjöds dvs från Puerto Rico till Florida men det var det inget större fel med.

Resans start

Det tog 2 dagar från Falun via New York innan vi kom ombord i San Juan. Besättningen bestod då av Martin som redan varit med några veckor på sin andra seglats på Jennifer samt Katarina och Stefan som även seglat på Jennifer en gång tidigare och som skulle göra samma färd som vi. Dessutom mönstrade det på ett ungt par i 30 års åldern som skulle vara med ca 2 veckor. Medan de andra provianterade fick också vi tid att besöka gamla stan vilket vi uppskattade mycket.

 Efter middagen gav vi oss iväg efter en viss mindre kalabalik vid starten eftersom det inte gick att få i backväxeln förrän efter ett snabbt ingripande av Lasse. Detta kan möjligen ha något skrämt den unga kvinnan M. som var osäker på sin förmåga att klara sjön p.g.a. tidigare erfarenheter. Vi fick dessutom intrycket att hon kanske hade övermedicinerat mot sjösjukan. Nåväl vi styrde ut i mörkret genom hamninloppet och möttes av en inte obetydlig vind och sjögång. Vi gick och lade oss men hade inte hunnit somna förrän Lasse knackade på dörren och anmälde att han behövde Lisas läkarhjälp i sittbrunnen. M hade snart fått känningar av sjösjuka och stannat kvar i sittbrunnen men snabbt blivit riktigt dålig och sedan svimmat men kunnat förvarna innan det hände. Hon fick sedan kramper som övergick i kräkningar och talade nu om att hon inte ville vara med på vidare segling utan önskade komma iland snarast. Det var en uppfattning som delades helhjärtat av Lasse som har tidgare erfarenhet av svårt sjösjuka personer ombord. M’s sjukdomstillstånd var i och för sig inte särskilt alarmerande enligt Lisa men att det inte var lämpligt för M att fortsätta seglatsen var helt klart.

Vi återvände därför till San Juan, kastade ankar för natten och på morgonen lämnade de unga tu Jennifer. Senare fick vi information om att de organiserat en alternativ bra semester men det var utan tvekan synd om dem att det gick som det gick.

Mot Grand Turk – vår första erfarenhet av havs- och natt-segling

Efter frukost lämnade vi San Juan igen med kurs mot Grand Turk, huvudön i Turks and Caicos, en liten nation i Brittiska Samväldet som vi inte kände till att den existerade. Senare när vi såg flaggan drog vi oss till minnes att vi nog sett någon liten trupp paradera i sommar-OS invigningsparad.
Besättningen delades in i 4:a vakter, vi och K+S tog vardera 3 timmar och Lasse och Martin vardera 2. Vakten var ansvarig för att segla båten, Lasse svarade för navigeringen och de andra vaktfria fick ta ansvar för mat och disk. Seglatsen tog 2½ dygn och detta var första gången som vi seglade dygnet runt. Upplevelsen är visserligen lite obekväm eftersom båten hela tiden rör på sig och det kluckar, det låter från riggen och vinden och/eller dunkar från motorn, det är varmt när man skall sova osv men vi tyckte om det. Det var alls inget problem att t.ex. krypa till kojs vid 20-tiden för att sedan bli väckt vid midnatt för att segla i 3 timmar innan vi fick krypa ned igen. Vi kom att uppskattade våra timmar på tu man hand i sittbrunnen även om sista timmen ibland var lite ansträngande när autopiloten krånglade och oftast jag (Chris) fick handstyra. Enda smolken i bägaren var att Chris åkte på en halsinfektion efter 2 dygn som bl a kom att sätta stopp för deltagande i det 2 första dyken.

Grand Turk

Vi kom fram ganska sent på dagen och kom därför inte iland i Cockburn Town förrän nästa dag men det var skönt att ligga någotsånär stilla på en boj under natten. Väl iland ordnade Lasse lift med en vänlig ortsbo till tull- och inklarerings-myndigheten som höll till i en föga imponerade byggnad. Därefter besökte vi turistkontoret som inte hade mycket att erbjuda samt det trevliga lilla museet där Lasse till all lycka fick tag på ett sjökort över nästa etapp. Vi åt lunch på en liten strandrestaurang och provianterade innan vi återvände till Jennifer. Något dyk på den berömda ”väggen” blev det inte.

En fiskmiddag

En grundregel ombord är att Lasse inte lagar mat men å andra sidan klagar han inte heller när det inte blir så lyckat. På Grand Turk hade vi fått tag i fryst fisk. Fisken sköljdes av eftersom den var saltig. Därefter lagades den till med ett gott recept med bacon, svamp mm och serverades. Men den var hård och otroligt salt. Mer eller mindre oätbar och efterhand gav vi alla upp. Lasses satt i sitt vanliga hörn och hostade men sa inget. Såsen mm var god så den åt vi upp men det blev mycket fisk över. Vid ett senare tillfälle hittade vi samma fisk i en butik och då läste undertecknad anvisningarna på paketet: Skall ligga i blöt minst 24 timmar och vattnet bytas 3 gånger! Allt får sin förklaring till slut.

South Caicos och Caicos Bank

Från Grand Turk seglade vi till South Caicos men där blev det bara en natt för ankar, det blåste för mycket för att dyka och Cockburn Harbour lockade inte till besök. Vidare nästa dag på en härlig segling över den mycket grunda Caicos Bank där Lasse navigerade med stor precision för att vi skulle undvika koraller och andra grund. Vattnet hade en fantastisk grön färg och var för det mesta mindre är en meter djupt under kölen. Därför hade vi utkik i fören under hela seglatsen men på slutet var det svårt att se något i motljuset och vi fick lita på att djupinformationen på sjökortet var rätt.

På kvällen ankrade vi upp i Sapodilla Bay på Providenciales sydspets. En fin liten vik med sandstrand och fina villor.

Providenciales

På Provos (öns smeknamn) fick vi lift med en kvinna i hennes öppna lastbil, 6 personer och en stor säck soppor som hon sedan tog hand om åt oss! Vi släpptes av vid ett köpcentrum och fick där hjälp av en annan person att kontakta en hyrbilsfirma och efter en stunds väntan dök det upp en hyrbil och alla formaliteter löstes på trottoaren. Det var överhuvudtaget slående hur vänliga och hjälpsamma människorna var som vi mötte.

Under resten av dagen åkte vi runt på ön och tittade på fina hotell, villaområden, stränder och marinor samt gjorde ett större matinköp. På kvällen åt vi middag på en fin uterestaurang vid öns mest berömda strand, en världens 10 bästa enligt vissa reseföretag, och njöt av mat, dryck och den fina miljön.

Nästa dag gjorde vi en stundtals spännande  segling över grunt vatten och mellan imponerande bränningar till West Caicos där Lasse, Katarina och Stefan äntligen kunde göra det första dyket.
Det blev lite dramatisk när Stefans högtrycksslang brast precis innan han skulle gå i vattnet. Vilken tur att det inte hände nere i djupet!

Efter dyket gav vi oss iväg direkt och gjorde vad vi trodde skulle bli en nattsegling till första inklareringshamnen i Bahamas. Men när vi vaknade vid 10-tiden nästa morgon efter vår natt-pass hade vi sedan länge lämnat den avsedda ön bakom oss. Vinden och inseglingsförhållanderna mm hade inte appellerat på Lasse som hade vakten när vi närmades oss ön så han valde helt sonika att segla vidare. Under denna dagen gjorde vi lunch-uppehåll med dyk. Även detta dyk var lyckat men tyvärr var Chris ännu inte tillräckligt frisk för att kunna deltaga.

Konsten att styra Jennifer på kompasskurs till havs

Att segla från en punkt till en annan går till så att Lasse tar ut nästa "way points" Latitud + Longitud på ett sjökort, elektroniskt eller papper, och matar sedan in värdena i en elektronisk navigationsapparat som sitter på väggen uppe i sittbrunnen där rorsman kan se den. Apparaten visar då en kompasskurs till nästa way point som man skall styra samt den kurs båten håller, men med en fördröjning på ca 10 sek om båten råkar svänga lite grann och det gör Jennifer mest jämt. Detta beror på att ett lager till hjärtstocken (pinnen som håller i rodret) är slut och för varje våg skiftar hjärtstocken läge en aning. Vågorna och vindens påverkan på seglet styr också den riktning som båten rör sig i. Att styra efter den elektroniska kompassen är alltså mycket svårt eftersom den nästan alltid visar lite fel och därför använder rorsman den vanliga kompassen som sitter framför respektive ratt. Men dessa kompasser visar inte samma kurs som den elektroniska kompassen och de är inte heller helt samstämmiga. Avvikelsen till den elektroniska kompassen är oftast mellan 10 till 20 grader men varierar ibland beroende på deviationen (avvikelsen) på den plats man befinner sig och avvikelsen mellan kompasserna är ca 10grader. Om man som rorsman glömmer sig och tittar för mycket på den elektroniska kompassen så börjar man snart köra slalom och det blir väldigt jobbigt. Det innebär också att seglen tappar vinden när man ligger som mest fel och då börjar de slå (vibrera) och det sliter hårt. Då blir Lasse inte glad och det märker man snabbt. Dessutom tappar båten fart.
Pga detta vill man helst använda autopiloten men varje gång solens belysning av båtens solceller påverkas av ett moln tappar autopiloten koncepterna och det börjar bära iväg i fel riktning. Det måste man upptäcka, därefter koppla ur piloten för att kunna styra och sedan hitta rätt kurs igen och därefter försöka låsa autopiloten. På nätterna fungerade autopiloten ganska bra men på dagarna kunde det vara svårt. På em. när solen gått ned en bit kunde man ofta använda den som hjälp att hålla ungefär rätt kurs. Att sikta på ett moln vid horisonten under dagtid var till någon hjälp men inte något man kunde förlita sig helt på. Sammanfattningsvis kan man väl säga att det var en utmaning att styra rätt kurs mitt på dagen när det var en del moln på himlen.

George Town Bahamas

Efter ytterligare en natt till sjöss och 10 dygn på Jennifer anlände vi sent på em. till George Town efter en spännande insegling mellan små öar och bränningar. Vi ankrade på redden och åkte nästa morgon de ca 500m in till staden för att klarera in i Bahamas, äta, handla mat och se oss omkring. Staden, i alla fall den del vi såg, var mycket liten. En enkelriktad gata som följde kusten och samtidigt rundade en havsbassäng där jollarna förtöjdes. Men det var liv och rörelse eftersom den årliga familjeregatta var inne på sin 3 dag. Fullt med marknadsstånd och små tillfälliga serveringar och barer. Återfärden till Jennifer blev ganska blöt för oss som satt längst fram och för matkassarna på durken (golvet). I vanliga fall brukar det räcka med att hålla ett paraply framför fören som skydd mot vågstänk men denna gång sköljde nästan varje våg in under paraplyet och ner i jollen. Men vad gör det när det är 28-30 grader varmt och man bara behöver byta shorts för att bli torr igen. Nästa morgon skulle vi lämna ankarplatsen och ta oss tvärs över viken. Men det rådde ebb och vi fastnade i sanden. Efter ett tag kom vi dock loss och hittade en passage ut på djupare vatten. Vi kastade ankare på en parkeringsplats för länge/långseglare strax utanför en jättefin strand och snart hade vi kommit iland och fick känna lite sand mellan tårna. På stranden fanns en mycket enkel och trevlig strandbar ”Chat n´ Chill” och det gjorde vi resten av dagen. Vid ett tillfälle kom en ganska stor Manta simmande förbi strandkanten bara några meter från där vi stod i vattnet. Vår första - spännande!
Kvällen avslutades med en trevlig musikunderhållning som några andra seglare stod för.

Exumas skärgård

Exumas skärgård är som ett pärlband av öar med djupt vatten på norra sidan och den grunda Bahamas Bank på södra sidan. Vi valde att segla på det djupa vattnet för att sedan vid varje destination segla in i ett sund mellan öarna och ankra upp på grunt vatten i bra lä för vågorna.

Första dagen kom vi till en privat ö ”Cave Cay” där vi inte var välkomna att segla in i lagunen utan fick ankra utanför. Vid vårt anrop till ön på VHF:en stod det klart att vi inte var välkomna ”What do you want!” blev svaret. Nåväl under förebärande av att vi önskade köpa is for vi in med jollen och kom till en helt tom hamnanläggning och inte en människa inom synhåll. Stället var mycket lyxigt och hade även stora ekonomibyggnader och vi fantiserad om var pengarna till allt detta kunde komma ifrån och vad anläggningen användes till. Knark från Sydamerika tyckte vi lät som en bra förklaring. (se YouTube länken nedan).
Vi besökte en strand på utsidan av ön för lite bad mm och mötes där av en avskräckande skylt. Chris som har erfarenhet av att hantera vilda hundflockar på Golan (Syrien) i samband med rullskidåkning samlade snabbt ihop en liten hög med lämpliga stenar att kasta vid behov. Men inget störde vår sköna eftermiddag och Katarina kunde i lugn och ro lära ut snorklingens konst till Lisa.

Nästa plats vi besökte var Staniel Cay som blev en av höjdpunkterna på hela seglingen.

Staniel Cay

Staniel Cay är en liten ö med en flygplats för mindre flygplan, en trevlig yacht club, några hotell och affärer med ett synnerligen begränsat utbud, en sjukstuga och sheriffkontor med 2 celler och en liten bofast befolkning på under 100 personer. När vi steg iland höll man som bäst på och rensade dagens fångst. Renset kastades ned i det grunda vattnet där hajar och djävulsrockor tog för sig av bästa förmåga. Strax klev den första personen ned i vattnet för att klappa på hajarna och följdes snart av flera bl. a. S+K.

Efter en Rum Punsch på Yachtklubben började vi utforska ön och slog oss i slang med flera trevliga öbor. Under promenaden började Chris rygg göra ordentligt ont och det utvecklad sig snabbt till ett rejält och smärtsamt ryggskott som inte blev helt bra förrän efter hemkomsten till Sverige. Otur! Dagen avslutades med en god middag på Yachtklubben och med viss möda tog sig Chris tillbaka till Jennifer i jollen. Den påföljande natten var inte rolig men tur nog hade vi ett tillräckligt stort förråd av diverse mediciner med oss för att ge lättnade i problemet under resten av resan.

Nästa morgon for övriga i besättning iväg till Thunderball cave, en vacker grotta som det går att simma in i vid lågvatten. Grottan har varit med i bl. a Splash och 2 James Bond filmer och har sitt namn efter en av dem. Grotta var en upplevelse inte minst för Lisa som snorklade på riktigt för första gången i sitt liv. Efter grottan flyttade vi Jennifer till nästa ö och tittade på och matade de simmande grisarna som lever i vilt tillstånd på ön. Det var en klart annorlunda upplevelse!
På eftermiddagen anlände nästa besättningsmedlem, John C en arkitekt i 55 års åldern från Phoenix, Arizona och vi fick övergå till engelska ombord.

Under den följande dagens segling till Highbourne Cay lyckades Stefan få en Dorado (Guldmakrill) på kroken som vi åt med stor förtjusning på kvällen. När fisken var rensad kastades den sista stora delen i sjön och vips svepte en minst 2m lång haj in under badbryggan och tog för sig. Strax efter flaxade en Manta in och for runt under båten: ”Finns det nåt till mig, finns det nåt till mig”. Att ingen kände sig inspirerade att ta ett dopp i det läget var kanske inte så konstigt.

Nassau, Bahamas

Nästa stopp blev Nassau där vi för första gången sedan resans start fick ligga vid kaj. Det var verkligen skönt att bara kunna kliva av Jennifer och stå på bryggan direkt inte minst för Chris som dessutom fick chansen att gå lite längre sträckor vilket var bra för den krånglande ryggen.

Annat som vi uppskattade var tillgång till obegränsade mängder med vatten i duschen, att kunna tvätta våra lakan, shoppingcenter med bra mataffärer och fik tvärs över gatan samt trevliga och bra restauranger i närheten. Under sightseeingen delad vi efterhand upp oss, det var skönt att gå på egen hand en stund efter den täta samvaron ombord. Vi besökte bland annat Sjörövarmuseet som var riktigt bra, Nassauområdet var kanske det största tillhållet för sjörövare på den tiden det begav sig. Och som alltid var det kul att bara strosa omkring lite och insupa miljön, titta på folk, äta och dricka lite gott, shoppa till barnbarnen och helt enkelt få omväxling till livet ombord.

Vattenbrist – en del av livet ombord

Jennifer har 4 vattentankar på totalt ca 1 000L. Till skillnad från livet ombord på Freja så använder man även detta vatten som dricksvatten. I vattensystemet ingår en avsaltningsapparat som producerar 140L sötvatten i timmen under hög genomströmning av vattenet, ca 90% kommer ut igen under avsaltningsprocessen. Dvs ca 1 500L  saltvatten skall pressas igenom apparaten varje timme. Det säger sig självt att man inte kör avsaltningsapparaten mer än nödvändigt.  Dessutom finns en fotdriven saltvattenspump i diskhon vilket är jättebra när disken skall sköljas av. Vattensystemet är inte längre helt tätt och det innebär att man inte kan ha tryckpumpen igång utan den måste sättas på titt som tätt när vattentrycket blivit för låg. Kapten vaktar som en hök över att pumpen inte går en sekund längre än vad han tycker är nödvändigt. Det finns visserligen även en fotdriven sötvattenspump i den andra diskhon men den duger mest till att fylla på dricksvatten med i den egna flaskan eller ett glas. Till detta skall läggas att det var först i Nassau efter ca 2 veckors segling som vi fick tillfälle att fylla upp tankarna med vatten från land. Sammanfattningsvis innebär detta att man måste vara sparsam med vattenförbrukningen och det mest negativa med detta är att man drar sig för att bada eftersom det krävs en dusch innan man går och lägger sig för att inte få salt i sängkläderna som gör att de blir kontinuerligt fuktiga. Vid några tillfällen tog vi en dusch när det knappt fanns något vatten i kranen alls eftersom det inte var läge att gå ut i salongen och sätta på pumpen sent på kvällen. Att det kan gå med så lite vatten, det kom obetydligt mer är droppar ur kranen blev en ny erfarenhet.
 Det blev alltså ett antal varma dagar utan dusch med ett något kladdigt sänggående som följd. Men det dör man inte av och egentligen var det kanske en nyttig inblick i hur det kan vara ombord under en längre överfart. Hursomhelst så var det skönt med rena lakan i Nassau och duscharna i land!

Ankaret fastnar

På etappen till Biminiöarna, den sista anhalten i Bahamas stannade vi vid Chub Cay där det också blev ett dyk för Chris. Tyvärr hittade vi inte en ankarplats nära ett bra dykställe (en korallvägg) utan det blev ett dyk ned till 11m med lite korall och några fiskar. Chris var dock helt nöjd med att kunna få till ett dyk överhuvudtaget. Att få upp ankaret när vi skulle iväg blev lite besvärligt eftersom det hade fastnat. Till slut efter diverse försök fick Stefan ta på sig dykarutrustningen igen och gå ner 10m till ankaret samtidigt som Chris fungerade som kommunikationslänk och underrättelsekälla på ytan ovanför. Stefan drog loss ankaret vilket tydligen var lättare än förväntat. Jennifer började omedelbart driva med vinden men Martin och John lyckades spela upp ankaret trots att det studsade fram över korallbotten och höll på att fastna igen. Efter visst besvär lyckades Stefan till slut komma fram och upp på Jennifer och sedan kom vi iväg. (Alternativen till att dyka ned till ankaret är flera – se länken nedan)    

Möte i natten

Från Chub Cay gjorde vi vår sista nattsegling till Bimini. Problemen med att avgöra avstånd i mörker till olika ljus, i detta fall en fyr mitt på havet och en mötande båt fick vi uppleva på vår vakt under natten. När vi gick på vår vakt pekade Stefan ut en fyr som legat precis i vår kurs men som han nu ändrat kurs 10 grader SB för att vi inte skulle gå på. Stefans uppfattning var att fyren var ganska nära. Kursändringen kändes Ok, Lasse hade lagt nästa way point ganska nära fyren tyckte vi. Men tiden gick och fyrljuset låg kvar på samma plats och det blev efterhand tröttsamt att stirra på ljuset. En koll på datorsjökortet nere på navigationsbordet visade att vi hade flera sjömil kvar och vi kunde slappna av. Men då började vi se ett annat troligt ljus på vår andra bog och efter ett tag blev vi säkra på att det måste vara en grön lanterna dvs en mötande båt som vi skulle möta om SB men hur långt ifrån oss? Omöjligt att avgöra.  Strax därefter skjuts det upp ett grönt signalskott från den mötande båten. Förmodligen var de oroliga för att vi inte skulle ha sett deras lanterna. Men eftersom det var omöjligt att avgöra avståndet till den mötande båten på vår SB sida och vi närmade oss fyren om BB så var det bara att skärpa till sig och hålla korpgluggarna öppna. Först när vi kom riktigt nära respektive ljus (först då börjar de flytta på sig - dvs vinkeln till dem ändras på ett märkbart sätt) vilket skedde i stort sätt samtidigt kunde vi få en bra uppfattning om att vi skulle gå klara för båda med god marginal. Skönt tyckte vi då efter att ha varit mycket koncentrerade under ca 1 timme mitt i natten. Nyttig erfarenhet för oss oerfarna nattseglare.

Ständiga reparationer

Någon har beskrivit långsegling som ständiga reparationer i exotiska miljöer. Och saker går verkligen sönder ombord på såväl gamla som nya båtar och det är svårt och tar tid att få fram rätt reservdelar. Under hela vår segling fick vi leva med ett felaktigt kugghjul (gypsy) på ankarspelet vilket innebar att en person alltid måste hjälpa till att mata ut eller in ankarkättingen för hand för att den inte skulle fastna i vinschen. Trots det misslyckades vi någon gång och den händige Stefan fick då rycka ut med diverse verktyg för att få loss kättingen igen. På slutet av vår segling började motorn plötsligt koka vid flera tillfällen och det blev snabba utryckningar ned i salongen för att riva ut alla kastruller och stekpannor mm (många var de!) ur skåpet som står mitt i salongen och över motorn för att komma åt att hälla i kylarvatten. Sedan började laddningen av batterierna krångla och rullfocken på kutterstaget gick inte att dra ut mm. Dagen efter ankomsten till Fort. Lauderdale kom inte mindre än 3 olika reparatörer ombord för att hjälpa till med detta och andra reparationer. S/Y Amelit, en ny mycket fin och välutrustad segelbåt som vi gjorde bekantskap med, dvs besättningen Kaj och Eva, i Ft. Lauderdale kom att ligga där under 3,5 månader i vänta på reservdelar och reparationer och när hon äntligen seglade iväg så fungerade inte navigationssystemet som det skulle i alla fall.

Bimini

Verkar namnet bekant? Just precis, det är dessa öar som gett taket över sittbrunnen dess namn.
Vi angjorde Alice Town på norra Bimini och låg knappt ett dygn i den södra marinan i sundet mellan öarna och hade det skönt. Hemingway hade visserligen varit här ett antal gånger men roligaste upplevelsen/minnet är nog ”End of the World” bar som var inredd i ett skjul vid stranden med sandgolv. Möbleringsnivån var låg men så även priset på drinkarna.

Golfströmmen

Vi satte kurs mot Miami och hamnade med strömmens hjälp några mil norr ut i Fort Lauderdale som tänkt. Under seglatsen fick vi besök av små fåglar som behövde vila. En hoppade efter en stund upp på Chris arm och promenerade sedan ned till handen. Kaksmulorna ratades men när Chris hällde vatten i handen vaknade intresset och pippin lät sig väl smaka. Efter någon timme ombord och när vi fått land i sikte flög fågeln i väg mot okänt mål. Vi ville gärna tro att den skulle orka fram efter sin vilostund hos oss.

Ankomsten till Fort Lauderdale USA

När vi närmades oss kusten blev vi anropade av kustbevakningen och pga. AIS systemet (Automatic Identification System) visste myndigheterna vilket fartyg det var som närmade sig. Lasse fick som vanligt svara på frågor om båten och vilka som var ombord. Eftersom vi skulle komma in efter att myndigheterna hade stängt för dagen så blev vi uppmanade att besöka dem nästa dag. Ingen fysisk kontroll gjordes av båt eller passagerare och vi hade inga fysiska begränsningar att röra på oss efter att vi hade lagt till. Vi kunde ha haft vad som helst med oss ombord! Visserligen hade vi alla det speciella B1-2 visat som krävs när man kommer till USA på detta sätt men ändå! Jämför med när man kommer med flyg.

 Vi gick in i kanalsystemet i detta Floridas Venedig och gjorde en intressant tur till vår avsedda marina där Kaj och Eva väntade med förbeställd kajplats och snart därefter starka GT på sin mycket fina S/Y Amelit. Under färden förundrades vi över storleken på lyxvillorna och båtarna som låg förtöjda vid fastigheternas bryggor.
Planen var nu att Jennifer skulle stanna i Ft. Lauderdale i 2 dygn för reparationer (det blev 4) och sedan fortsätta med John och en i övrigt ny besättning norr ut längs ”the Intracoastal Waterway”. Själva skulle vi tillbringa 1½ dygn till ombord och sedan fortsätta med flyg hem via ett 3 dygns besök i New York. Under den tiden fick vi nöjet att åka i Kajs tjusiga hyrbil, en röd Ford Camaro cab också en helt ny erfarenhet för oss och knappast jämförbar med de otaliga men trevliga timmar som jag tillbringade på patrullkörning i min öppna FN- jeep i Sinai 1977. Kaj och Eva tog oss också till några bra restauranger med god mat där vi fick tillfälle att lära känna dem lite närmare vilket var intressant och trevligt. Vi önskar dem all lycka på den fortsatta färden tillsammans och runt jorden!
Vi fick också tid till bad på stranden och i marinas pool och det blev en bra avslutning på seglingsdelen av vår resa.

New York

Detta vårt första besök i New York gav verkligen mersmak. Vi bodde på enkla och relativt billiga Windsor Hotel i China Town, 100m från Canal Street tunnelbana stn. Pulsen i stan är verkligen härlig och vi tog det ganska lugnt med en lagom blandning av olika typer av ”must see” och picnic i Central Park. Vi kommer tillbaka!

Sammanfattning av våra upplevelser och intryck

Kort sammanfattning: ett härligt avkopplande äventyr som vi kommer ha med oss länge i minnet.
Det blev mycket mer segling – 966 sjömil – och färre dagar i land, 6 av 22 än vad vi hade förväntat oss. Men den förväntningen var kanske felaktig? Men vi trivs bra med att vara ombord på segelbåtar så det var inte så farligt.

Tyvärr blev det också mycket mindre med dykning även för Stefan och Katarina än vad vi hade hoppats på. Det blev även mycket mindre med bad än vad vi är vana vid, på Freja brukar vi kunna bada minst 3 gånger per dag.

Vår käre kapten och ”reseledare” var också betydligt kärvare och ”rakt på” i sitt sätt att ge anvisningar i samband med livet ombord än vad nog de flesta nykomlingar förväntar sig. Men vi vande oss och gjorde dessutom mindre fel efter hand (det finns mer än dubbelt så många skot, fall och andra tampar att hålla rätt som på Freja) och jag tror också att vi efterhand vann Lasses förtroende.

Det mesta var väldigt positivt. Det var lagom varmt och skönt ombord till stor del beroende på passadvinden som för det mesta kom snett bakifrån och drev Jennifer stadigt framåt i ca 6knop. Vattnet var ofta fantastiskt vacker med sin gröna färg och jätteskönt. Den rikliga förekomsten av haj, mantas m fl. fiskar är verkligen en extra krydda jämfört med Medelhavet. Sällskapet ombord var mycket trevligt och vi kom väldigt väl överens. Vi hade fullständigt förtroende för Lasses förmåga att ta oss dit vi skulle på ett säkert sätt och det innebar att vi kunde slappna av på ett mycket skönt sätt. Jennifer är också ett mysigt fartyg att vara ombord på och soldynorna på däck är toppen.

Segling i Västindien gav mersmak och vi kommer komma tillbaka, kanske även på Jennifer t.ex. på Europas kanaler om det blir aktuellt igen eller något annat område på haven som vi annars har svårt att ta oss till själva.