Terceira är den tredje i storlek av de azoriska öarna. Här finns två stora samhällen, Angra do Heroismo och Praia da Vitoria, båda har en marina. Marinan i Praia är den populäraste, kanske mest på grund av att priset i marinan är mycket lägre än i de övriga marinorna på Azorerna men den räknas också som en av de bäst skyddade. På båda sidor om marinan finns det sandstränder, ”Praior”, så det är nära till bad. Vattentemperaturen är mellan 21-23°, i luften är det vid den här tiden aug-sept. cirka 25°. Vädret är växlande, sol och regnskurar om vartannat, det är tydligen inte så lätt att att förutse vädret här, för vädret är ofta inte som rapporterna. Vi har vandrat omkring en del på ön, både på leder och i byar. Det finns två grottor att besöka, Gruta do Natal och Algar do Carvao, den senare som är mest intressant är en grotta som är 100 meter djup och med en liten sjö längst ner i grottan. I Angra finns det mycket sevärt, bland annat några vackra kyrkor att beskåda och besöka. En härlig utsikt över Angra får man från fortet på Monte Brasil, eller Alto da Memoria som är byggd på platsen för det första slottet i Angra. En populär underhållning på ön är tjurfäktning där tjuren är bunden med ett mycket långt rep och jagar personer på gatan. Det är en snäll tjurfäktning utan blodutgjutelse. I samband med tjurfäktningen upplåter en bybo en lokal där man samlas för att inta mat och dryck som byborna har tagit med sig. Vi ”yachties” i marinan oroar oss just nu för en tropisk storm, Nadine, som har vandrat över Atlanten och tagit kurs mot Azorerna. Den är svårbedömd, dess kurs har ändrats ett antal gånger så vi vet inte vad som gäller från dag till dag. Det är bara att vänta och se vad som händer.

Tiden i Horta bara rann iväg. Vi hade trevligt sällskap av de andra svenskarna i marinan. En dag hyrde vi bil och besökte bl.a. västra delen av Faial där ett vulkanutbrott i havet i slutet av oktober 1958 lämnade efter sig en höjd på 160 m och gjorde ön 2,5 km² större än ett år tidigare. Man har där byggt ett modernt muséum med bl.a. filmvisning och foton från vulkanutbrottet. En dag tog vi färjan till grannön Pico som har Portugals högsta berg, 2351m. Hade tur att få en taxitur med en man som var duktig guide och gav oss mycket information om ön. Kajer och murar i Hortas marina är nästan helt täckta av målningar gjorda av seglare som krossat Atlanten. Det tog två dagar för Ritva att göra vår målning på en av murarna. Efter tjugo dagar var det dags att segla vidare till nästa ö, Sao Jorge. Det är en lång smal ö och huvudbyn heter Velas. Där har man byggt en ny marina, liten men mycket fin. Vi gjorde en vandring ut till den gamla fyren på västra udden av ön.Tyvärr var det ingen riktigt behaglig dag, det blev 17 km i dis och lätt regn. Nästa mål var Terceira, en etapp på 50 sjömil som tog nio timmar för motor, tröttsamt. Nu ligger vi i marina Praia da Vitoria som har bra pris, ca 6 €/dygn inkl. el, vatten och internet. Här skall vi lämna Miss Blue medan vi reser till Sverige i slutet av juli. Vi ser fram emot en månad tillsammans med barn, barnbarn, släkt och vänner.

Så har vi då lämnat Karibien efter två härliga säsonger. Färden till Horta på Azorerna tog tjugofyra dygn. I början hade vi frisk nordostvind (Tradewind), som medförde några fina seglingsdagar. Längre norrut avtog vinden, det blev stiltje och vi fick starta motorn för att komma någon vart. En hel dag låg vi helt stilla för att spara diesel. Vi var rädda för att det Azoriska högtrycket skulle medföra ytterligare motorgång längre fram så vi ville vara säkra på bränslet skulle räcka. Vi tyckte ändå att vi hade bunkrat upp rätt mycket av både diesel och vatten när vi ämnade St. Martin. För att få vind gick vi norrut till i höjd med Bermuda men då kom det varningar att ”svansen” från en tropisk storm över Bahamas och kusten upp mot USA skulle medföra hårda vindar i vårt område. Vi gick då lite mer söderut och fick mestadels behagliga akterliga vindar från sydväst och väst, vädret var strålande vackert med sol varje dag. Men vissa dagar var det mycket svag och ibland ingen vind så det blev att ibland ligga still eller gå för motor i ekonomifart ca. 4 knop. När vi närmade oss Azorerna blev nätterna kyligare och mycket fuktiga men dagarna fortsatte att vara soliga och varma. Det sista dygnet blev det motorgång mot Horta och det kändes skönt att äntligen vara framme. Vi hade hört många berättelser om hur besvärlig den här färden kan vara så det känns skönt att ha klarat av den utan problem med varken väder, vindar eller båten. Nu ligger vi i Horta marina tillsammans med tre andra svenska båtar och bara kopplar av och planerar för att se oss omkring, i första hand här på ön Faial.   

Nu är vi redo för avsegling från St. Martin och Karibien. Vi har gjort ett antal besök på olika supermarkets för att bunkra upp förnödenheter. Miss Blue har fått en ordentlig genomgång av motor och rigg med mera och vi har fyllt upp med 340 liter diesel och nästan 400 liter vatten. Det hoppas vi skall räcka under de tre till fyra veckor som vi beräknar att seglingen skall ta. Jag har hjälpt Janne, vår granne från Grenada, med installation av datorprogram så att han kan maila och ladda hem gribfiler (väder) från sin Iridium satellittelefon och dator. Han skall segla ensam till Azorerna och hem till Sverige med sin Maxi-84:a. Vi har samma system så vi skall förhoppningsvis kunna sms:a och skicka mail och även ringa varandra om det behövs.

Vädret ute på Atlanten för en vecka framåt ser ut att bli hyggligt, det Azoriska högtrycket har brett ut sig västerut och vindarna ser ut att bli bra. Sedan får vi se vad som händer. I skrivande stund onsdag kväll här på St. Martin så ser det dock ut att bli mycket regn ett dygn framåt så det är möjligt att vi avseglar på fredag istället för under morgondagen. Det är inte roligt att segla iväg i dåligt väder även om vi nu är beredda att ge oss av.

  Varma hälsningar till er alla.  

Det har varit mycket om att förtöja vid mooring (boj) nu ett tag. I den utmärkta månadstidningen Compass, läste vi om hur en båt i Salt Whistle Bay på Mayreau en natt drog med sig hela mooringen med boj och cementblock och gick på ett rev. 

När vi var på ingående till Prince Rupert Bay på Dominica och hade cirka 20m/s vind emot oss så kom det ut en ”boatboy” och mötte oss med orden: ”Glöm detta med att ankra, ta en mooring”. Vilket vi gjorde och det kändes ganska bra när vi såg ankrade båtar som draggade i den hårda vinden. Men så en natt vaknade vi av en duns mot Miss Blue, vi var snabbt ute och kollade. Det visade sig att en engelsk båt, vars lina till mooringen hade gått av, hade drivit emot oss. Skadan på Miss Blue inskränkte sig till en något böjd mantågsstötta, det var allt. Det visade sig senare att de innan krocken med oss, hade stött emot en fransk båt där skadorna blev lite större.

Kaptenen på den engelska båten var inte intresserad av att kolla eventuella skador så vi har lämnat ärendet till vårt försäkringsbolag Pantaenius som snabbt svarade att de tar hand om ärendet.

En morgon två dagar efter händelsen gick jag fram till fören för att kolla våra linor, vi har två till bojen. Då upptäckte jag att ena förtöjningslinan hade gått av. Den hade skavts av i öglan på mooringens lina. Vi var fast med den andra linan som var kvar, men även den var delvis förstörd. Nu har vi en kätting genom shackeln under mooringens boj och plus en extra lina. Men man kan inte vara säker, idag såg vi en båt köra omkring med en mooringboj släpande utefter sidan. Tydligen hade mooringens lina gått av och båten hade drivit iväg. Här på Dominica finns det en Association of Yacht Security (PAYS) som man betalar avgiften (ca 65 SEK/dag) för mooringen till. Dessa avgifter skall gå till underhåll av mooringarna, men man undrar hur det står till med den saken.

Det blev fem och en halv månads vistelse för Miss Blue på Grenada och vi lämnade den trevliga marinan Port Louise med stor saknad. Men det var skönt att komma ut på fritt vatten igen även om färden inte blev lång. Vi förtöjde vid en boj bara några mil norrut ut från hamnen. Det var härligt väder och vi njöt i fulla drag. Nästa dag fortsatte vi till Carriacou och Tyrell Bay dit vi kom lagom till bokad upptagningstid. Men här i Karibien kan man inte alltid lita på att tider hålls. Det blev en och en halv veckas försening som i första hand berodde på att båtar på land inte blev färdiga för sjösättning vid planerad tid, samtidigt som det lilla varvet fick ta akuta fall för upptagning. När vi så småningom kom upp så klarade vi av arbetet med bottenmålningen på tre dagar. Det var en lättnad att komma i sjön igen för varvets faciliteter såsom dusch och toaletter är riktigt bedrövliga. Skillnaden mellan lyxen i Port Louise och varvet i Tyrell Bay var enorm, men man får ibland vänja sig.

En kort etapp var det till Clifton på Union Island där vi klarerade in till Grenadinerna. Därefter blev det några fina dagar med snorkling bland sköldpaddorna i Tobago Cays. Dit kom vår gode vän Bertil Molander från Vårgårda som med sin Ovni ”Ruth” hade krossat Atlanten i år. Vi fick ett par trevliga kvällar tillsammans med Bertil, hans besättning och Anna-Karin och Håkan från ”Unicorn”. Lämnade så Tobago Cays och hade två fina seglingar norrut, först till Canouan och dagen efter till Bequia där vi i skrivande stund fortfarande befinner oss. En envis kuling med byar upp 18-20 m/s under en veckas tid har gjort att vi har blivit fast här. Många båtar draggade under de hårda byarna och det var ibland lite kalabalik på ankarplatsen.

Av tradition så är det många norska båtar här under julen. De arrangerade en BBQ på beachen men vi valde att fira julafton tillsammans med några trevliga tyska seglarvänner. Vi var på restaurang Gingerbread och åt en fin middag, sedan gick vi till en närliggande bar, Frangipani och lyssnade till steelbandmusik. Nu när vindarna har blivit lite vänligare så kommer vi att fortsätta vidare norrut med St. Vincent som första mål.

Ett GOTT NYTT ÅR till Er alla önskar vi ombord på s/y Miss Blue

Ritva och Bengt