Följande morgon satt kaptenen ett tag vid restaurangen och jobbade smått samt uppdaterade bloggen, då WiFin fanns där.

I strålande solsken styrde vi mot halvön Peljesac, som var berömd för sina viner. Vinodlingarna syntes på långt håll på de branta sluttningarna. Detta var en mycket liten by, Trstenic, vid stadskajen skulle man lägga till. Vi var den enda segelbåten bland fiskebåtarna. Tyvärr fick vi konstatera att vinproducenterna hade alla sina vinstugor stängda då det för dem var högsäsong och alla jobbade med skördandet. Tog en promenad till Golden View på kvällen och njöt av de mjuka pastellfärgerna efter solnedgången.

Här på Adriatiska havet vid Kroatiens öar, som ofta är verkligt långa, finns vanligtvis flera städer/byar med hamnar på en och samma ö. Dessutom finns det flera utmärkta ankarplatser i mer eller mindre skyddade vikar. Avstånden behöver alltså inte bli så långa eller så kan man också ändra sig och tycka att detta ser ut att vara en trevlig hamn, vi lägger till här. Speciellt nu då det är off-season kan man improvisera för plats får man alltid.
Om Korcula hade vi läst i vår reseguide, här skulle finas mycket att se på. Och det fanns det! Den gamla staden i Korcula Town var nog en av de finaste vi sett. Vi besökte gamla stans museum och bekantade oss med dess fängslande historia. En grekisk inskription från tredje århundradet f. Kr hade hittats 1979 nära Korkula, originalet finns i arkeologiska museet i Zagreb. Vi såg kopian, som nog såg väldigt gammal ut. Texten börjar med orden: Let it be with happiness! Den syftar på grekiska kolonister som kom till ön och skulle leva fredligt tillsammans med urinvånarna, illyrianerna. På stentavlan finns även namnen på alla människor som levde där just då. Den vackra ljusa kalkstenen som är kännetecknande i traktens byggnader kommer från områden nära Korcula.
Marco Polo lär ha varit hemma härifrån, vi ville gärna se hans hem museum, men det var stängt. Den fina katedralen i gotisk-renässans stil och flera kyrkor finns att beundra. Att strosa runt i denna underbara stad var verkligt trevligt, speciellt då turistmängden var lagom. Restauranger fanns här förstås, de flesta vid muren som gick runt hela stan.

För en gångs skull seglade vi fast vinden inte riktigt räckte till att dra båten i normal fart, vi loggade kanske 4 knop. Vi hade bara en kort sträcka till Dubrovnik Marinan, inne i viken förbi den egentliga staden vid kusten. Hade valt denna hamn för vi måste tanka och dessutom få gasflaskan påfylld. Hamnen hade ett fint, skyddat läge djupt inne i viken omringad av verkligt höga, branta berg. Långa kajer var fulla med stora motor- och segelbåtar från olika håll av världen, så var också standarden av servicen högre. WiFi och tvätteri fanns förutom restauranger, butiker precis invid hamnen.
Här hade t.ex. Sunsail en egen kaj för sina hyrsegelbåtar. Konstigt då det här ett tu tre fanns folk i båtarna bredvid och nya båtar kom in i hamnen under hela kvällen. Tydligen är det populärt att segla i Kroatien i september!

Kaptenen for in till gamla stan i Dubrovnik för att skaffa sig ett simkort för internet då vi ändå skulle segla här i ca 3 veckor. Han blev förskräckt då han såg hur mycket turister det fanns i de smala gränderna inom ringmuren! Fint och sevärt absolut, men att man nästan inte ryms med.

Efter en sen lunch och väntan att ett par kraftiga regnskurar försvunnit, kastade vi loss med sikte på den första kroatiska ön, Mljet, ca 25 Nm i nordvästlig riktning.
Under resan försökte kaptenen få det nya kortet att fungera – något som visade sig mycket besvärligt. Efter ett långt (free call) samtal med bolaget helpdest lyckade det ändå till slut. Så nu har vi något slag av internetkontakt så länge vi är i Croatien!
Trevligt att se flera andra segelbåtar i vattnen omkring, det hade vi inte varit bortskämda med under vår resa på senaste tiden. Femtiden lade vi till vid kajen vid denna gröna, höga ö, som påminde om Norge och fjordarna där. Kajen låg vid inloppet till en fin liten lagun med trevliga hus och restauranger längs stränderna.
Mannen som hjälpte till med förtöjningen berättade att denna kaj hörde till restaurang Porto Camara, m.a.o. det kostar inget att ligga här men det förutsätts att vi äter i restaurangen. Detta passade oss utmärkt och vi tog oss en promenad till den lilla byns kyrka för att beundra utsikten. På restaurangen åt vi en fantastiskt god supé som bestod till förrätt på kroatiskt vis med tomater, lök, inlagd ansjovis, bläckfisk, räkor, lufttorkad skinka allt upplagt på ett fat med olivolja.  Det vita vinet var från trakten och mycket gott. Varmrätten var halstrad hel fisk tillredd i ute grillen med potatis och kål. Efter detta serverades vi ett verkligt gott efterrättsvin/grappa, skild version för män och kvinnor – smart! De övriga 3 kajerna tillhörde andra restauranger. Vi hade läst om detta förfarande i vår ”bibel”, så det kom inte som en överraskning. Betjäningen kunde inte ha varit trevligare, det var samma man som tagit emot oss vid kajen. Han berättade att han jobbat inom turismen och även besökt Helsingfors på 80-talet. Mätta och belåtna gick vi till båten och sov gott i den lugna lagunen.

Personalen i Marinen i Bar sade att vinden Bora skulle blåsa hela dagen och att det vore bättre att fortsätta först följande dag. Kaptenen ansåg dock att det inte är Bora som blåser här utan Tramontana. Vid 11-tiden då kocken kom från butiken hade blåsten lugnat sig och vi kastade loss.
Det blev en skön kort seglats till Budva (för en gångs skull utan motorns hjälp) var vi lade till vid 3-tiden. Staden är omgiven av höga berg och hamnen ligger fast i den fina lilla gamla staden, mycket smala gränder, butiker, caféer, restauranger och allt omgivet av en mur som man kunde gå längs med. Här stannade vi två dagar för att njuta av den trevliga atmosfären i stan och den underbart vackra lilla skärgården utanför. Turister fanns här rätt mycket av, svenskar och finnar bl.a. och trängseln inne i gamla stan lär vara påtaglig under juli – augusti. Ryssar fanns här igen en hel del av. Hela strandpromenaden längs med fiskar- och småbåtskajen var full av mysiga restauranger. Casinon fanns här och många hotell förstås samt fina beachar med namn som Hawaii, Riviera och Miami.

Det enda som vi hade att anmärka på var att discodunket var direkt riktat ut mot gästhamnen och att det fick vi lyssna på båda nätterna. Utresetillstånd skulle skaffas följande morgon, hade kollat att tullen öppnade kl. 8. Polisen klarade vi av på 5 min men tullen var stängd! Det visade sig att vi fått fel information från hamnkontoret, de skulle öppna först kl. 9. Då vi väntat 30 min sa poliserna att stick bara, vi ordnar det nog! Sagt och gjort.

Äntligen skulle vi komma till Kroatien och dess öar, som vi hört mycket om i positiv bemärkelse och även sett fina program om i tv under de senaste åren.

Intullningen skulle ske i den första lilla kuststaden, Cavtat som ligger idylliskt inne i en vik. En bedårande syn måste medges, men staden har inte någon gästhamn, bara en stadskaj. Det var stekhett då vi lade till vid kajen och hoppade i land för att söka tullen bland palmer, pinjeträd och vackra gamla hus. Kaptenen kom efter 1 h tillbaka efter att ha avklarat formaliteterna och betalat närmare 200€ för tillstånd att vistas i landet 1 månad samt vinjett för 1 år (mindre tid finns inte!) Hamnkontoret hade sagt att det inte kostar något att ligga vid stadskajen en natt så vi beslöt att bli där. Men just då vi lagt till med ankare och allt kommer en kille och ska ha 70€ för att vi lägger till där utan någon service förstås! Vi tackade nej och for runt hörnet till den andra viken och ankrade bland ett par andra segelbåtar. Vi tog oss ett dopp i det otroligt klara vattnet och rodde litet senare iland med jollen. Efter ett besök i den pittoreska stan med en bra butik, bageri, torg gick vi till en trevlig restaurang med utsikt över viken där vi hade båten. Natten var vindstilla och kolugn, skönt. På förmiddagen gick vi med Boris på långpromenad rund den vackra udden, skönt att kunna gå i skuggan av stora pinjeträd. Kaptenen kollade motorn etc. och passade på att tvätta vattenlinjen under tiden.

Från Greklands sida hade vi kunnat beundra de enorma bergskedjorna som alltså var Albanien. Hela dagen seglade vi längs de höga klipporna som stupade brant ner i havet, det var karigt och obebott.

Albanien har kanske inte ännu så mycket att erbjuda turistande båtar hade vi förstått. Inte skulle det vara lätt heller att tulla in och ut i landet. Vi kom till kajen för passagerarfärjor i Vlore efter att ha anropat ett antal gånger förgäves på VHF-kanal 12 som det stod i boken, men då ingen svarade tog vi kanal 16. Här svarade en man och vi fick instruktioner var vi skulle lägga till. Tulltjänstemannen kom och ville ha alla papper om båten samt passen, men Boris pass brydde han sig inte alls om. 20 min sa han att proceduren skulle räcka, det tog 70 min och kostade 55€. Nu hade vi ett stämplat dokument som vi skulle visa i den egentliga marinan som låg några Nm längre bort inne i viken.
Det var kväll då vi kom fram och vi gick alla på en promenad förrän det skulle bli helt mörkt. Det började regna så Boris och kaptenen svängde tillbaka för att tvätta bort saltet från båten. Kocken fortsatte till butiken i byn som låg ca 1,5 km från marinan. Inte fanns här mycket att köpa, tyvärr var just grönsakerna och frukterna i mycket dåligt skick. Det var nästan skrämmande att gå tillbaka längs vägrenen i beckmörker då bilarna körde mycket fartfyllt på den kurviga vägen. Denna privata lilla Marina di Orikum hade en rätt hygglig standard på faciliteterna. Hamnkaptenen var vänlig och hjälpsam.

Följande hamnplats var kanske bottennoteringen under hela vår resa, men vi var beredda på detta som tur. Medvinden var inte tillräcklig för att vi skulle kunna segla utan motorn, som vanligt. Dyningarna kom från ett annat håll, precis som föregående dag men kanske en aning svagare.

Några Nm före hamnen fick vi syn på delfiner igen, men de vill nog inte bli fotograferade! Här kom de flera stycken emot oss, par i par – nog är de vackra varelser!
Igen samma sak, vi anropade på en viss kanal, ingen svarade, över till kanal 16, men där snackade någon annan länge och väl!! Vi fick tillstånd att komma in i den stora kommersiella hamnen precis invid staden Durres centrum. Invid lyftkranarna lade vi till. En skeppsagent kom till kajen för att sköta om byråkratin med utresetillståndet. Han var vänlig men litet orolig då han hörde att vi ville åka vidare genast följande morgon, han lät oss förstå att vi borde stanna en dag till för det tar tid med att få tillståndet fixat! Vi sa att vi har en litet tight tidtabell så om det nu ändå skulle vara möjligt… Han lovade göra sitt yttersta. Efter 1 h kom han tillbaka med alla 10 formulären som skulle undertecknas och stämplas. Alla formulär utom ett var på albanska och engelska. Då kaptenen frågade vad detta formulär gällde, viftade agenten bort frågan med att det nu bara gäller vilka droger, sprit och mediciner ni har ombord; så skriv bara under!
Vi hade ju inte rätt valuta så agenten tog kaptenen i sin bil och körde honom genom det vida hamnområdet till en bankautomat. Han ville helt tydligt visa stadens bättre sidor till kaptenen. Vid en restaurang stannade han och sa att denna kan han varmt rekommendera om vi tar oss en tur ut till stan på kvällen. Restaurangen tillhörde hans son. Visst skulle det ha varit intressant men vi hade bestämt att vi inte lämnar båten obemannad här. Hamnområdet var inte avstängt. 70€ kostade detta utresetillstånd.

Utmärkande för Albaniens bergiga kust var att även städernas stränder var bebyggda med höga bostadshus, och däremellan fanns absolut ingenting.

Tacksamt hade vi njutit av litet svalare sommarvärme de senaste dagarna, ca 25°C, och nattemperaturen kunde t.o.m. vara under 20-sträcket!

Start kl 6, för att komma i god tid till ett nytt land igen. Skön och lugn morgon efter en skumpig natt vid stadskajen. Men snart började motvinden pina och vågorna sköljde över hela båten så även vi blev saltstänkta ibland. Då vi närmade oss staden Bar häpnades vi att även här användes kanal 16 så flitigt att vi inte fick någon muntur! Körde in till färjkajen var kocken hoppade iland och sökte upp något som liknade en tull bland alla taxfree shopar och barer. Fick instruktion om vart vi skulle lägga till och kaptenen kunde gå och se hur tullandet gick till i detta land. Det tog ca 1½ h och kostade inget men här skulle man betala en vinjett som ger rättighet att segla i Montenegros vattenområde under 2 veckor, 40€. Sedan var det bara att åka till en marina i staden Bar.
Övernattningen i marinan var inte billig men det berodde säkert på att största delen av marinan ägdes och sköttes av ryssar. Själva staden var trevlig och välskött, inte förstörd av turister varför även priserna i butikerna och restaurangerna var hyggliga.
Natten var blåsig och skumpig då vinden Tramontana klämde på med byar upp till 17m/s ända in på förmiddagen nästa dag.

Vi startade redan 6 på morgonen då vi kommit överens med hamnen om att vi tankar före vi far. Och i god tid före 7 var vi på väg över till Grekland.
Vi stannade vid en liten ö, Mathraki och deras lilla hamn. I hamnen var vi var den enda gästande båten, fanns en restaurang (Dolphins Restaurant) där den trevliga unga grekiskan, Nicoletta, talade utmärkt engelska. Då vi frågade hur hon kunde så bra engelska berättade hon att hennes farbror flyttat till USA och bildat familj där. Familjen brukade komma till Mathraki på somrarna och då kunde ju inte barnen annat än engelska så då blev det bara för de grekiska kusinerna att lära sig engelska. Ön var inte precis liten men endast med 22 permanent bosatta personer som alla mer eller mindre var släkt till varandra. Vi kunde senare konstatera att alla som vi hade att göra med under de 2 dagar vi var på ön, kunde rätt bra engelska! Nicoletta tillredde oss en supé som bestod av grekisk sallad, tzaziki och friterade ”neulamuikkuja” (små siklöjor) samt pommes frites som vi åt på restaurangens terrass och beundrade den vackra utsikten över havet mot Korfu.
På natten började det blåsa så det blev en väldigt skumpig natt liksom följande dag också!

Vi stannade mycket gärna en dag till på denna rofyllda, vänliga gröna ö. Speciellt var att så gott som hela ön var täckt med enar, buskar och tallar fast den var rätt hög med branta sluttningar. Vackra sandstränder fanns här och en liten butik hittade vi också. De flesta männen ägnade sig åt fiske och hade ordentliga fiskebåtar. Vi tog en promenad till andra sidan av ön för att komma i lä från den pinande vinden och kom till den gamla hamnen som var mer eller mindre övergiven.

På kvällen serverade Nicoletta oss grekisk sallad med bakad fetaost och kyckling suvilaki. Allt smakade utmärkt och Nicoletta berättade stolt att hon använder endast färska råvaror och gör även pommes fritesen själv. Även vinet var egen produktion från ön, och gott!
Äntligen hade det mojnat en aning och vi kunde beundra månen som lyste upp den annars mörka omgivningen.

Då vi nu vet att motorn är i skick kan vi göra några lite längre dagsetapper så vi skulle komma till Grekland och vidare mot Croatien. Första etappen blev till Roccella Ionica, lite på 70 NM av vilka kanske hälften för segel.  När man har längre etapper får emellanåt hjälpa till med motorn för att hinna fram före sjutiden då det redan blir mörkt. Luften börjar kännas lite svalare, men svettas inte mera ute på havet – skönt!

Vi förtöjde vid halv sju tiden och hann tvätta däcket från allt salt som kommit under färden före det blev mörkt. Boris ville även han på en promenad. Promenaden slutade i Ristoranten i hamnen där de hade WiFi så vi kunde kolla mail etc. Samtidigt passade vi på att beställa en halv meter pizza för morgondagen seglats. God var den men saltig!

Följande dagsetapp blev liknande som dagen innan. Först lite vind sedan frisk NW i några timmar varefter den svänger mot SE, med en timmes bleke däremellan. Efter 70 NM och dryga 11 timmar varierande seglig förtöjde vi i en lite blåsig hamn i Crotone. WiFin lyste med sin frånvaro igen men hamnen hade helt oväntat 2 nya tvättmaskiner. Skönt att få kläder tvättade som helt otroligt var nästan torra på morgonen.
Mycket hann vi inte se av staden före det blev mörkt, men alltid hittar man en glassbar i varje fall.

Tidig start igen (07.05) för att komma till Italiens klack före mörkrets inbrott. Enda nyttan av seglen var idag att de gjorde färden lite jämnare då det var nästan vindstilla ibland men dyningarna fanns kvar. På eftermiddagen var kocken och Boris uppe på däck och stretchade sina muskler och försökte bonga delfiner. Och plötsligt såg vi en fena röra sig litet längre borta som strax var precis vid vår båt. Ja det var som om den fina delfinen kom och sa att vi finns nog här… Kameran kom snabbt fram men då hade delfinen redan försvunnit ner i det turkosblåa vattnet. Andra såg vi inte denna gång.
Den lilla staden verkade bra så vi beslöt att stanna två nätter och efter det ta steget över till Korfu.
Efter den första natten tvekade vi om vi skulle bli en till då hamnen var väldigt gungig – värre än att ligga på svaj. Vi hoppades på lugnare väder för nästa natt och blev kvar.

Seglade i skön vind och solsken runt den första udden där vi lunchstoppade vid en boj. Litet simmande och snorklande kändes skönt i det nästan 30 gradiga vattnet. Efter lunchen åkte vi vidare mot Marzamemi, en liten nästan ödslig by just före Siciliens sydspets. Detta blev också seglatsens sydligaste punkt för i morgon börjar vi segla norrut. Nelly & Isamu skall till Catania för att återvända till vardagen i Helsingfors och vi fortsätter mot Grekland.
Före infarten till hamnen märkte kaptenen att motorn inte gjorde mer än 2000 varv trots mera gas. Kvällen gick till att tömma bränslefilter (smörjan från förfiltret luktade skit (ursäkta!) och såg mystiskt ut) och byta ut förfiltret. Efter luftning gick motorn igen normalt och kaptenen kunde pusta ut.

09.09
För en gångs skull blev det skön segling mot Catania. Före hamnen stannade vi utanför beachen så Nelly och Isamu kunde ta sig ett dopp. Simmandet slutade dock snabbt då några lite större maneter kom flytande längs båten. Framme förtöjde vi vid samma klubb Club Nautico som tidigare. Trevligt mottagande!
Middagen åt vi denna gång inne i staden på en trevlig restaurang på sidan av huvudgatan. Mycket god mat till ett moderat pris! En man med fin röst underhöll oss med bl.a. italienska evergreens.

10.09
Ungdomarna skulle på kvällen flyga hem och vi hade en del byke att tvätta så vi beslöt att stanna en natt till i denna trevliga hamn. Medan byket tvättades i en Self-service Laundry gick Nelly & Isamu på stan där de tog sig en rundtur med sightseeingbussen. Nelly shoppade ett par skor och en väska med tanke på det nya jobbet. Lunch åt vi i en trattoria i hamnen.
På kvällen beställde hamnkaptenen en taxi och det var dags att säga farväl till Nelly & Isamu – trevlig hemresa! Litet vemodigt men så är det ju, även Boris saknade sina kompisar som så ivrigt hade krafsat honom hela veckan.

Nellys inlägg:
Efter att ha hört om hur hett det är på medelhavet ville Nelly visa att för vissa människor passar detta klimat utmärkt! Inga problem att vistas i solen och verkligen njuta. Och havet, härligt svalkande och klart var det, ända tills sista dagen då en massa maneter flöt förbi lite väl nära då Isamu var och simmade..

Ett antal myggbett, flere blåmärken rikare (definitivt inte van att röra sig på en båt…) och med en massa fina minnen uppsamlade tackar vi för en lite annorlunda semester och tar våra lite diffust solbrända kroppar hemåt.

11.09
Det blev motorsegling igen och efter en timme märkte vi att motorn inte gick som den borde. Samma problem som ett par dagar tidigare.
Väl framme i Ripostos fina hamn var det bara att kalla på servicemannen då inte bytet av finfiltret ens hjälpte. Han kom häpnadsväckande snabbt från varvet vid hamnen och kollade motorn. Diagnosen var snabbt klar. Tanken måste putsas då dieselpesten gjort sitt och en hel del illaluktande smörja fanns på bottnen av tanken. Vi gick på stan och inhandlade mat för kvällen.

12.09
På morgonen ringde de från varvet och meddelade att de skulle putsa tankarna, så vi flyttade oss till deras kaj. Tre timmar jobbade Fabrichio, ibland behövdes ordboken för att vi skulle förstå varandra men det gick bra till slut.  Sedan var vi klara att flytta oss tillbaka till gästhamnen, några hundringar fattigare, men med ren tank och rent diesel.  Resan kunde lugnt fortsätta i morgon.

På kvällen handlade vi hos godmodiga Fratelli Daidone. Han hade allt, från goda viner till potatisar – och bäst av allt var att han hämtade allt med sin lilla pickup rakt till båten. Number 1 service.

05.09
Skönt att komma ut på havet igen fast det blev motorseglande söderut mot Syracusa. Strax utanför hamnen i Catania finns en stor beach och vi stannade framför den så att Nelly och Isamu kunde ta sig ett ordentligt dopp i Medelhavet.
Just före ankomsten till Syracusa bröt åskan ut med vindar på 14m/s rakt i fören och regn så att man fick klara sig utan brillor. Vi körde in i den norra hamnen i dels för den låg närmare och i hopp om att få bättre skydd än i den södra som är utsatt för sydliga vindar.
Efter en promenad till gamla staden och den södra hamnen som är den egentliga gästhamnen, beslöt vi att flytta oss dit. Hamnen ligger precis invid gamla staden och verkar trevlig. Den tunga pontonen mot söder skyddar bra för vågor och annat skvalp, men tyvärr ingen WiFi här inte.

06.09
Vi var alla överens att den mysiga gamla staden Ortigia var en höjdare. Visst fanns här turister men den kändes inte fullproppad på något sett. Denna ö bjuder på en blandning av antikens tempel, kyrkor, museer (bl.a. Archimedes), piazzor, strandbarer, marknader och butiker. Kocken hittade ett trevligt tvätteri, self-service med service! Nelly och Isamu bekantade sig med det imponerande fortet vid Ortigias sydspets, Castello Maniace, som var verkligt sevärt. Sedan strövade de omkring på de mysiga gränderna och piazzorna. På kvällen åt vi pizza på restaurangen vid den stämningsfulla piazza del Duomo. Pizzorna var verkligt goda men varför vi valt denna pizzeria var att här fick Nelly glutenfri pizza.
Själva Duomon är antagligen enastående med sin dramatiska fasad i barockstil samtidigt som den är byggd runt ett doriskt Athenatempel från 400 f.Kr. Både inne i kyrkan och utanpå kan man se de massiva doriska kolonnerna.

08.09
Denna gång förtöjde vi inte i gästhamnen utan prövade på stadskajen istället. Lite skumpigt men annars helt bra.

Efter två nätter i Circolo Nautico fick det vara nog, speciellt då kocken varit och kollat en av de andra hamnarna som visade sig ha WiFi och låg på ett mycket trevligare ställe och närmare porten ut till stan. Vi lossade linorna och körde en runda i hamnen och förtöjde i ändan på Club Nautico Catanias brygga. Två vänliga marinakillar hjälpte till med förtöjningen och kopplade t.o.m. strömmen, vilket aldrig hänt förut.
Klubben var liten och hamnen likaså men med snygg dusch+ toalett till förfogande och dessutom var WiFin snabb och fungerade utan avbrott!

3.09
Vårt första intryck av staden hade inte varit alltför positiv. Området utanför hamnen var ganska förfallet och skräpigt. För att få en bättre uppfattning av staden hoppade vi även här på turistbussen som förde oss till olika sevärdheter runtom i staden. Vid Villa Bellini steg vi av och bekantade oss närmare med denna fina park mitt i staden. Catania är en mycket intressant stad med en historia som inte saknar dramatik. En del rester av den forna grekiska staden finns kavar, tex. Teatro Romana. Det som kännetecknar dagens Catania är de otroligt vackra hus och byggnader i unik barockstil. Staden förstördes till stora delar på 1600-talet, först av vulkanutbrott och senare av en kraftig jordbävning.
Eftermiddagen gick åt till att städa båten då Nelly & Isamu senare på kvällen skulle mönstra på.
Kaptenen utnyttjade bilen vi hyrt och sökte dem från flygfältet som inte ligger långt utanför staden.

4.09
Det var så härligt med trevligt sällskap, kaptenen hade ju inte heller sett vår dotter sedan 5.5 då vi startade på vår resa.
Nelly, Isamu och Jancka for iväg till Etna. Boris och kocken gick på uppköp i den igen lika gassande solen.
Etnas topp var idag molntäckt men då vi kom fram till 1900 m, högre kommer man inte med egen bil, försvann molen plötsligt och vi beslöt att ta linbanan till 2500 m. Landskapet är ganska overkligt när allting är så gott som svart. Verkar lustigt att det under vintern fungerar som ett skidcentrum. Här fanns allt från skiduthyrning till ankarliftar och snökatter för backarna. Själva Etna kändes ganska liten jämfört med vad man sett från havet under tidigare dagar.

Gästerna till ära hissades signalflaggorna på eftermiddagen, vi firade även att Nelly hade fått jobb på ACO, samma ställe där hon jobbat som praktikant under studietiden. Champagnen från Frankrike smakade gott under Siciliens heta kvällssol. Vi hade beställt bord på restaurang Paranza, en typisk siciliansk sådan.

31.08
Etapperna blir bara kortare och kortare, men vi tyckte att det kunde vara bra att kolla staden Catania före Nelly och Isamu mönstrar på om några dagar. Det gick bra att med bara genuan segla den korta vägen till Catania.
Av stadens fyra hamnar valde vi Circolo Nautico NIC. Visst fick man här vatten och el vid bryggan men resten var typiskt italienskt. Toaletter och duschar – nojoo, WiFi – no no, och lång väg till butiker, restauranger och centrum (första kilometern genom en parkeringsplats för långtradare).
Och nu var det lördag eftermiddag och allt var redan stängt. Inte att undra på att det inte går så bra för Italien då de flesta butiker eller byråer öppnar klo 9 och stänger för siesta kl 12. Så öppnar de igen kl 14.30 men stänger igen kl 17 (i centrum är butikerna visserligen längre öppna)! Och på lördag/söndag är det mesta stäng, även turistbyrån. Turisterna väntas väl besöka Italien endast under veckan!?!

1.09
I väntan på att få en sugpump för motoroljan (här i Italien gör väl ingen oljebyten själv då dylika pumpar inte finns till salu någonstans) på tisdagen med Nelly och Isamu beslöt vi att hyra en bil. Med den lilla färdigt skruttiga Fiat Pandan körde vi till Taormina för att närmare se på den vackra lilla staden.
Under resan lärde vi oss fort hur man kör i Italien: rött ljus – syns det ingen bil eller fotgängare så då kör man, kommer man från en sidogata så sticker man fören en meter in på gatan och vips finns det plats att svänga in, visar vägskylten en hastighet på 70 km/h så betyder det att man inte får köra under 70, blinkljusen har de väl inte ens kopplat på bilarna här, utom ”hätävilkut” som de flitigt använder då de t.ex. lämnar av passagerare mitt i en korsning, och tutan är nog kopplad på alla bilar för den orkestern får man ”njuta” av i var och varannan korsning…
Taormina hade vi sett på avstånd då vi låg och skumpade i Taormina viken den 28.08. Då såg den mycket idyllisk ut högt uppe i bergen och på kullarna runt viken. Det vi nu såg på nära håll var en mycket fin liten by med smala shoppinggränder och massvis med olika restaurangen. Här fanns det gott om turister. Man kom upp till Taormina även med linbana från andra sidan udden, något vi inte prövade på då vi enkelt kom upp med den lilla Fiat Pandan.
Vi åt en god lunch på en liten restaurang uppe i byn, med plats för kanske 15 gäster per gång.
På hemvägen körde vi genom molnen upp till vulkanen Etna för att utforska utbudet av olika aktiviteter där, meningen var att på onsdagen besöka stället med Nelly och Isamu.  Med bil kom man ungefär halvvägs upp (ca 1700 m) och efter det, ifall man vill ända upp, får man först ta linbanan till 2500 m, sedan en specialgjord terrängbil till närmare 3000 m, och sista biten med en guide till fots. Vi nöjde oss med 1700 m. Här fanns små sidokratrar att se, landskapet var svart som asfalt, med litet växtlighet, inga träd växte här mera.

Honom kände vi egentligen förrän vi hade träffat honom, Mr. Saverio Chirico denna litet tråkiga hamns själ och hjärta, har figurerat i hamnen i 25 år! Han är t.o.m. omnämnd i Rod Heikells Italian Waters Pilot, som är alltså vår bibel i dessa hamnar. Då marinakillen hade hjälpt till med förtöjningen och vi gick i land för ett besök i hamnkontoret stod Mr. Saverio redan på kajen brett leende och delade ut sitt visitkort. Vi skakade hand och sa att vi nog vet vem han är. Genast erbjöd han sig att ta oss till en bra supermarket, föra oss till centrum på rundtur, hitta en trevlig taverna för oss…
På visitkortet står det Taxi, Nautical Shopping och med mindre text: yacht services/ship chandler, water/gas bottles, laundry service/supermarket, technical assistance/rent car. Alltså allt man kan tänka sig behöva kunde han fixa. Tvättpåsen kom fram och Mr. Saverio lovade att tvätten skulle vara tillbaka följande morgon kl. 9 senast.  Hamnen var en lugn sådan bakom mycket höga betongvallar och mot land såg man bara tråkiga ämbets- och höghus med en livlig trafikled framför.  WiFin fungerade bra men bara vid hamnkontoret så dit bänkade sig kaptenen efter att däcket var sköljt med sötvatten. Mr. Saverio dök upp flera gånger under kvällen och ville så gärna kuska oss någonstans. Vi hade just ätit av den fina svärdfisken och hade inte direkt något behov av att fara någonstans. Plötsligt stod det en flaska rödvin, en hel salamikorv och en hel pecorino-ost på bordet bredvid datorn. Mr. Saverio ville att vi skulle smaka av osten som ju var smaskig förstås. Han berättade stolt att hans fru gjort den. Vinet var även hans, no label på den flaskan. Det var ju bara att söka öppnare och några glas. Typiskt italienskt lätt rödvin, helt ok. 
I Toscana hade vi skaffat flera flaskor vin och sen är det ju roligt att prova på de traktens viner som fanns till salu i hamnarna vi besökt. Så vinlagret var ganska fullt för tillfället. Men alltid har vi användning av en salami och pecorino, dock bara halva, för kylutrymmet är begränsat. Allt till ett facilt pris.
På morgonen kl 8.30 stod Mr. Saverio på kajen med tvätten och sitt hjärtliga leende. Som den äkta gentlemannen han var hjälpte han mig över landgången och kysste min hand. 30 € skulle han ha för det, nu fick jag parfymdoft i kläderna på köpet fast jag försökt undvika det genom att ge med mitt eget oparfymerade tvättmedel. Men det var såklart sköljmedlet som doftade, det som inte använd i vårt hushåll. Men härligt att ha ren tvätt! Igen ville han kuska oss in till stan, men vi avböjde.
Kaptenen satt en stund igen vid hamnkontoret och betalade räkningar etc. och plötsligt stod det en vittvinsflaska vid datorn samt några pinfärska croissanter. Mr. Saverio sa att de inte kostar något, han ville bara att vi skulle smaka på hans vita vin också. Vi betalade i varje fall, det kändes bättre så. Så började vi vara klara med att starta mot Sicilien igen. Just då vi skulle kasta loss kom Mr. Saverio med en stor brun papperspåse som han absolut ville att vi skulle ha och absolut ingen betalning för det. Vi stack iväg och såg att påsen var full av smaskiga tomater och en massa färsk basilika, härligt!! Något som kocken inte sett röken av i detta (basilika)land. Honom kommer jag inte att glömma någonsin.
Då vi styrde ut från hamnbassängen märkte kaptenen att Mr. Saverio stod på kajen mittemot med sin vita mersa och tutade och vinkade till oss!

Seglingsvind! Kanske det ändå går att segla på Medelhavet. Vi hade inget speciellt bråttom så vi tog det lugn med en kortare dagsetapp till viken nedanför Taormina. Enligt Pilotboken är den rätt bra skyddad men t.o.m. N/NW vindar svänger in i viken. Och det fick vi faktiskt uppleva. Dyningarna var ganska häftiga, bäst att äta med tallriken i famnen. Tyvärr blev de inte mycket mindre förrän på morgonen…
På kvällen tog vi jollen och körde till byn för att få en promenad med Boris och samtidigt lite se hur det såg ut. De stora dyningarna gjorde det inte lätt att komma iväg till båten igen, men som tur är ju vattnet varmt.
Själva staden Taormina ligger högt uppe i bergen. Denna Italiens äldsta och kanske kändaste semesterort, såg vi bara från båten för den saknar ju en egen hamn.
På morgonen hade vi gungat nog för en tid och beslöt att nästa natt skulle få vara i en lugn hamn.

Vi styrde alltså runt ”följande udde” till den fina hamnen i Riposto. Dyrbar övernattning men faciliteterna var därefter (fina duschar och toaletter samt wifi) och säkerheten utmärkt.
Staden vid hamnen var inte förstörd av turismen och verkade mera som äkta siciliensk. Det märktes även i Fishmarket, 10 tigerräkor för 5€ och vid grönsakskärran – en färsk ananas, tomater, morötter, färska fikon 3€.
Från hamnen hade man paradplats att följa med Etnas utbrott, men denna gång var vädrets makter emot oss – det började regna och molnigheten höll i hela kvällen.

Vädret fortsatte att vara molnigt och under provianteringsrundan i staden kom det igen vatten som om man hällt från en hink!
Vid ett-tiden klarnade det en anig och vi startade söderut mot Catania. Efter 10 Nm samlades det mycket mörka moln bakom oss och strax var den måttliga 5m/s vinden uppe i 14m/s och dessutom hade någon vridit på duschen på full effekt samtidigt som åsksmällarna var öronbedövande. Vi beslöt att pröva om vi kunde få plats i den lilla fiskehamnen Santa Maria La Scala. Liten var hamnen faktiskt men vi lade i varje fall till vid den höga kajen. Och ingen körde bort oss heller då regnet efter någon timme slutade och lokalbefolkningen kom ner till kajen för att mäta.
På kvällen kom fiskebåtarna in i hamnen med sin fångst som närmast var olika stora svärdfiskar, men vi fick fortsättningsvis ligga kvar.
Före vi lade oss fick vi ännu följa med då ett nygift sicilienskt brudpar kom ner till kajen för att bli fotograferade (med Najan i bakgrunden)!