Oväntad påhälsning

Och så kom förklaringen till varför noggrann tilläggning var nödvändig i de norra vikarna på Meganisi om sommaren. Sent på eftermiddagen fram till solens nedgång kommer ibland igång en stark nord-ostlig vind som pressar ankrade båtar i motsatt ankringsriktning.  Tack vare noggrann förtöjning med den ilandsimmade linan, undgick NOVA under dessa blåsiga eftermiddagstimmar att gå in i vikens ena kant. Avståndet mellan båten och kanten var högst några meter. Stranden sluttade brått ned i den djupa viken med klarblått rent, 30-gradigt vatten.

Med anledning av det korta avståndet till land, och rapporter om oförklarliga rått-påhälsningar i andra båtar, så tillverkades nu råttskydd av plasttallrikar och tejp, att fästas på tilläggslinorna. Jodå, de små kräken ryktades kunna balansera på lina från land ut till båten. Huruvida detta är en myt eller inte vågade vi inte avgöra. Hursomhelst var det bättre att vara på den säkra sidan och vidta försiktighetsåtgärder.  Vi ville inte ha de elektriska ledningarna avgnagda som vi läst att andra fått.

-Vad är detta, tror du? Kapten pekade nästa morgon på en hög med 5-6 små lortar längst ner på golvet i pentryt. Vi såg på varandra. Detta var allvarligt och skrattretande på samma gång. – Kan det vara råtta?

Lortarna dissekerades, och hade, torra som de var, tydlig fiberstruktur invändigt. Den avlånga formen med spestsiga ändar påminde om muslort, men fyndet på NOVA var större än en sådan. Det enda tecknet i övrigt på att något varit i båten, var att lakritspastillerna som låg i en liten skål var spridda över bordet, och att någon tydligt knaprat på dem. Inget annat, typ kex som låg framme, hade rörts. Vi kollade vidare. Uppe på fördäck låg två spridda lortar till. Aha, råttan måste ha klättrat uppför ankarlinan i fören. Sådant har vi kunnat läsa oss till, är möjligt. Men, nej, den teorin föll också, ty i dingen som hängde bakom båten låg ännu en omisskännligt likadan lort. Hur sjutton hade djuret kunnat komma upp i dingen?

Men det var något som inte stämde. Varför hade inte råttan käkat kex?

Rep-tallrikarna åkte all världens väg, förhörde oss med båtgrannarna, och blev inte klokare. Ingen annan hade haft påhälsning. Kanske en fågel, eller en fladdermus, föreslog de.  Tanken på att det kan ha varit en insektsätande, blodsugande fladdermus som besökt oss, kändes lättande, speciellt ifall djuret fortfarande fanns ombord. De käkar åtminstone inte ledningar.

Visst är det ironiskt att just denna enda dag när vi var ambitiösa nog att tillverka råttskydd , så fick vi påhälsning, varken förr eller senare……Är du biologiskt bevandrad eller har någon ide om vilket djur som besökte oss, så skriv gärna en kommentar.

Ormos Vliho, Säsongsavslutning

De lättjefulla dagarna gick mot sitt slut. Om ett par dar måste vi in i Ormos Vliho, innanför Nidri på Lefkas och Onassis forna ö, Skorpios. Längst inne i viken, under bergets branta ostsida ligger den okända lilla byn Vliho, med vårt båtvarv. Avståndet till Nidris restaurang- och turistmyller är inte längre än att man kan köra dit med dingen på 10 minuter. Här skulle NOVA läggas upp för vintern. I den 40-gradiga hettan i början av augusti kändes det overkligt att tänka på vintern.

Vi var fyllda av vemod då chefsnavigatören styrde in i vikens grunda vatten. Här fanns ett sant ”hurricane hole” som uppfyllde definitionens krav, dvs att man inte ser öppet hav åt något håll. Ett ställe att ligga riktigt tryggt när vinterstormarna viner i den grekiska arkipelagen. Många, många båtar hade styrt sin kosa dit. Hela viken vimlade av master. Det var bekvämt att ankra var som helst i 5-8 meters djup, och det hade man gjort också. En del skepp verkade övergivna. Kanske deras ägare lämnat dem för några månader, ankrade här i den trygga viken, för att segla vidare så snart nästa möjlighet gavs.

Ett par tavernor på ostsidan försåg oss med sedvanlig och god grekisk mat, trubadur, och återkommande påfyllnad av vätskebalansen efter dräneringen under de heta dagarna.

Det kändes inte så fräscht att bada inne i viken, så någon dag under arbetet i augustihettan med att vinterisera NOVA, sedan hon kommit upp ur vattnet, tog vi dingen till öppet vatten för att kyla ned våra heta lekamen till 29 istället för 38 febergrader. Åh det var härligt!

 Lammgyros

En tidigare greklandsresa hade satt outplånliga spår i smaksinnet genom nattlig, hemtravad lammgyros ur ett gyrosstånd i en avsides del av de vanliga stråken. Varför hade detta smakminne under denna sommar ännu inte kunnat återupplevas? Överallt fann man porkgyros, chickengyros, souvlaki, men inte hemtravad lammgyros!! De grekiska gyroskockarna gav nekande svar på frågan om lammgyros stod att finna, och porkgyros på porkgyros slank med i våra magar. Smakar ju gott, de också!

Undrar varför lammdito inte finns längre? Efterfrågan hade troligen minskat på grund av den ökända ull-lammsmaken. Lamm är möjligen inte lika vanligt i Joniska havet som i Cykladerna? Det kanske var enklare att få tag i griskött, ja man kan bara spekulera.

 Krånglig hemfärd och en vänlig varvsägare

Varvsägaren var vänligheten och tjänstvilligheten själv. Talade bra engelska, liksom hans assistent. Innan något vidare samtal kunde föras, fick man en flaska kallt vatten i handen, vilket var himmelskt, och gjorde i hettan skillnaden mellan nervös spänning och avslappnat välbefinnande i förhandlingarna om NOVAs vinterviste.

Här var det goda relationer. Flera av de som arbetade på varvet kom fram till oss, presenterade sig och pratade med oss, strax efter att NOVA kommit upp ur vattnet. Den unge man, son till en av varvsarbetarna, som kunde hjälpa till med det båtelektriska, kom som en skänk från ovan, och hade svar på alla frågor som samlats under de sju veckorna. Vi och NOVA var i goda händer. 

 Hemfärden skulle gå via buss från Lefkas till Igoumenitsa, båt till Korfu och till sist flyg från Korfu. – Bus from here(Vliho) to Lefkas? I don’t know the timetable, but I’ll drive you there, no problem. I’ll pick you up close to your boat boat when it is time! It’s a service to our customers.  Han gillade att på ett öppet, direkt och äkta sätt, prata med folk, diskutera världsläget, Greklands ekonomi, och det amerikanska systemet. Vid busstationen i Lefkas ordnade han med hela baletten. Betalade till och med de mynt jag inte hade till biljetten. Naturligtvis hade han även ett tips för var man kan få lammgyros. –You should have asked me, I can show you the right place for lambgyros!

Nästa år blir det banne mig äkta lammgyros!!

Fallvindar med stormstyrka i Palaiokastrita

Motorerande längs Korfus västsida på grund av för lite vind till den lilla byn Palaiokastrita. I pilotguiden omskriven som en av de vackraste hamnarna i Joniska havet. I vårt tycke visserligen vackert belägen under ett högt berg på runt 500 m men inte värt det rosade omdömet.

 Efter flera misslyckade försök att lägga till i det begränsade utrymmet vid piren blev det tilläggning vid en flytbrygga i betong just i inloppet till hamnen.  Från sittbrunnen såg vi en stund senare hur hela bryggan plus NOVA gav sig iväg 20 -30 meter in mot hamnen. Hade den lossnat från sina kättingar?? I mörkret gick det inte att se var de satt fast. Det hade plötsligt börjat blåsa. Med en enorm och ökande styrka föll vindarna ned från berget. Ett väderfenomen som berodde på att de varmare landvindarna liksom sögs ut mot det kallare havet. Kanske en variant på landbrisen. Under livligt diskuterande med tillströmmande människor mellan 10-01 på natten förankrades flytbryggan i piren med rep o linor från NOVA.  Lika plötsligt som de kommit, upphörde vindarna och vi och alla de tillströmmande kunde gå och lägga oss!

Nytt väder, ny filosofi

Nu hade högtrycket fått ett stadigt grepp om Joniska havet. Högtryck här är inte att leka med! Folk kan dö som ett resultat av för mycket värme, eller uttorkning. Paniken inträdde en natt i den trånga akterkabinen när luften stod still, så då föreföll den mera luftiga sittbrunnen som ett gott alternativ till slaf. Man kan liksom inte komma undan värmen utan luftkonditionering. Så länge det är bara aldrig så lite vind, eller man kan bada, så går det rätt så bra. Timmarna mellan tre och sju på kvällen är värst. Nu passade ju det nya vädret ganska bra med vår nya filosofi – att koppla av mera.

Paxos, Ormos Lakka

En härlig avspänd tretimmarssegling först i svagare vind med gennakern, sedan i lite mer vind med storsegel och genua. Tillagda med, som guideboken föreskriver ”a long line ashore” till berget i viken Ormos Lakka på norra spetsen av ön Paxos kände vi hur mysigt det var här. Detta till trots för ett hundratal andra segelbåtar. Mycket folk alltså, men också småskaligt och mer personligt.  

-Kom, kom in och kolla vilka rätter vi har lagat ikväll! Under locken på ett tjugotal grytor kunde gästerna beskåda stifadho, kaningryta, grönskasgrytor med aubergine, squash, bönor i tomatsås, fyllda paprikor, köttbullar i tomatsås, och moussaka.

-Och här har vi dem som har lagat alla de hemlagade rätterna på traditionellt vis. Servitrisen i den röda klänningen visade med handen till två äldre kvinnor med förkläden som satt och vilade utanför dörren till köksingången.

Hon gjorde oss uppmärksamma på att kolgrillen var igång för att direktgrilla skaldjur, fisk, bläckfisk, souvlaki, och lammkotletter.

Paxos, Gaios

Stadskajen var mycket lång i Gaios. Trots det hade vi de första kvällarna den mycket stora turen att köra rakt in på en ledig plats. Bredvid en stor italiensk segelbåt kunde vi lägga ett akterankare, och gå in med fören. Att gå in med fören hade medfört lite svårigheter att hoppa i land på en del ställen i Grekland. Det kan vara en höjdskillnad på 1,5 m uppifrån peket på NOVA till den ofta väldigt låga stenkajen. Trots den högljudda musiken från baren på kajen, kändes det som en fin och skyddad tilläggning mitt i byn. Det var inte många steg till någonting, och tvätten hämtades och lämnades vid båten, vattenbilen passerade ofta. Det kostade 7 € för fem minuter att fylla på vatten. Eftersom Paxos är en ö förstod vi väldigt väl att det kunde vara svårt med vattentillgången på sommaren och att servicen betingar ett pris. Vattenmannen berättade att det är svårt i Grekland nu med jobb och pengar och lön. Han måste vara borta från sin familj och jobba under långa tider för att klara försörjningen.

Lefkas kanal

Efter den hårresande övningen att hitta ingången till Lefkas kanal från havet med förhärskande NV vind tryckandes på hela havet bakifrån, blev det även spännande, även om det var vindmässigt betydligt lugnare, att ligga och dra med motorn bland alla väntande båtar i det pyttelilla manöverutrymmet innanför piren och sandbanken före den jämna timmans broöppning. Skulle det som stod i vår gamla pilotguide stämma? Varje hel timme. Jodå! Här öppnades bron helt planenligt. Kanalens sträckning fram till staden Lefkas genom låglänta grunda saltsjöar med omgivande höga berg var vackert men kändes föga spännande i augustihettan. Det största behovet var svalka och här stod det helt still!

 Kom ut på andra sidans innanhav inneslutna av Lefkas tusenmeterhöga berg, fastlandet, och flera öar. Det kändes lite innestängt, efter att ha vant sig vid en obruten horisontlinje i åtminstone ett väderstreck under flera veckors segling på mer öppet hav.

Meganisi

-FINALMENT, MEGANISI ! hördes med eftertryck från en sjuttioårig belgare med vitt helskägg i den lilla segelbåten om styrbordssidan som lagt till samtidigt som vi gjorde vår tilläggsmanöver. Han slog ut med händerna i en hjärtlig gest och log med hela ansiktet. Det var något genuint och barnsligt lyckligt över hans solhälsning som gick rakt in i hjärtat på åskådarna. Nästan innan deras farkost stannat låg de båda männen i plurret högljutt skrattande och plaskande, med långa tilläggslinor slingrade om både armar och ben och dinge. En kvinna som hade till uppgift att övervaka tilläggslinornas fästpunkter i båten fanns kvar och betraktade leende männens glädjefyllda lek.  Hon pekade – En lina i den riktningen, och en annan lina i den riktningen. De båda männen simmade iväg mot land med varsin lina i munnen i de två riktningarna som anvisats, vilka utgjorde ca 90 gr vinkel från varandra 45 gr i vardera riktningen från båtens akter. Väl i land fästes linorna om stammen till varsitt litet buskträd i strandkanten. När jag mötte den ene mannen där jag kom simmande med min lina knuten runt magen, hälsade han bubblande glatt. Våra linor förankrades i samma träd. Varför vi förtöjde så noga var egentligen svårt att förstå eftersom havet låg helt spegelblankt, och innanhavet. Den gamla minnesregeln att alltid förtöja för storm, ligger i huvudet på en nordbo. Senare var vi förstås glada för att ha gjort det ordentligt. Andra dagens eftermiddag hade vinden vänt och blåste i tre timmar med 9 m/s mot vår bredsida. Det var med en hårsmån som NOVA undgick att hamna på land. Vinden lade sig lika fort som den kom, och det blev åter en mycket lugn och skön natt. 

Melontillfredsställelse

Finns det något mera läskande än ett stort fat med kall vattenmelon när eftermiddagshettan steker med 38 grader, och det är svårt att både kyla ned och vätska upp sig tillräckligt. Det röda köttet serverades mycket aptitligt i ett generöst berg av staplade trekanter. Rikligheten kändes vederkvickande redan vid åsynen, och den saftiga solmogna kylan smälte mot gommen i en explosion av sötma. Vätskan fyllde på de uttorkade cellerna, och det gick snart att tänka igen. I denna frukt stod inte att finna tillstymmelse till den pelargoniearom frambringad av den för tidigt skördade kallmognade vattenmelon som försäljs i Nordeuropas välordnade snabbköp.