Jag visste redan sedan dagen före att John inte tänkte delta i det sista racet med Amoeba. Därför hade jag bytt med Anna-Karin. Egentligen skulle hon varit ansvarig för informationsdisken på yachtklubben denna dag, men hon hade fått ett annat erbjudande. Nämligen att vara med och segla på Wild Horses, en av de häftigaste båtarna i regattan.
Jag erbjöd mig därför att ta hennes plats vid informationsdisken. Jag hade precis börjat installera mig när min kompis Hunter kom springande.
- Håkan du måste komma och segla med oss idag, vi har tappat tre besättningsmedlemmar och har ingen segeltrimmare.
Hunter seglade med i besättningen på Genesis som är en klassisk Carriacou Sloop. Föregående dag hade en kille skadat sig och kunde inte segla mer. En annan som hade ett jobb på en superyacht kunde inte få ledigt och en tredje hade uteblivit av okänd anledning.
Efter lite ringande fram och tillbaka lyckades jag få Barbara från Tusen Takk II att ta min plats vid informationsdisken.
Jag har aldrig seglat en Carriacou Sloop tidigare så allt var helt nytt och lite ovant. Men med god hjälp från kaptenen och ägaren Alexis fick jag en snabbkurs.
Villkoret för dagen segling var att Genesis var tvungen att slå värsta konkurrenten Zemi med minst 2 min för att ta hem totalsegern i klassen.
Det började bra med att vi tog starten med Zemi strax bakom oss. Första benet var en halvvind på 6 sjömil. Zemi som är en lättare båt seglade förbi oss och rundade strax före oss. På andra benet satt vi gennakern. Vi gjorde nu lite bättre fart än Zemi. Tyvärr lyckades vi inte ta oss förbi för Zemi var oerhört skickliga på att hela tiden luffa oss när vi försökte i lovart. I lä gav de oss vindskugga så där hade vi ingen chans.
När gennakern skall upp måste först bogsprötet ut. Det är en 5 m lång stålstolpe som väger bly. Det går åt tre man för att lyfta det på plats och sedan surra fast det. Att det inte sitter där permanent beror på att båten då får sämre mätetal. Om det är ett temporärt bogspröt påverkas inte mätetalet. Men det var ett förfärligt slit och jag känner mig förfarande mör i kroppen.
Efter rundning av märke två började en lång kryss. Vi lyckades hitta ett mycket bra spår medan Zemi schabblade i några av sina slag och tappade sitt grepp. Uppe vid kryssmärket ledde vi med ca. 1 min.
Nu var det dags för gennakern igen. Min uppgift var att sitta längst framme i fören och med tecken tala om för grindern hur han skulle skota. Skota hem släpp ut, skota hem släpp ut allt efter vindens minsta ändring i styrka och riktning. Min grinder var Mac som till vardags är kapten på en 47 m lång segelbåt.
Mac och jag hade ett riktigt bra teamwork och vi lyckades krama ur allt vad Genesis hade att ge i fart. Naturligtvis slet också Alexis hårt vid rorkulten för att halla den ganska tungstyrda båten på kurs. Vid nästa rundning hade vi en ledning på 3 min över Zemi. Efter det var det halvind på 6 sjömil in till målet. Frågan var om vi skulle klara att hålla undan för Zemi. Vi visste att de sannolikt skulle ta in på oss.
Nu körde jag i stället genuatrim tillsammans med Mac. På samma sätt med tecken. In ut, in ut.
Vi lyckade hålla undan och tappade bara 30 sekunder på väg in mot mål och därmed var segern klar.
Alexis var strålande glad och bjöd hela besättningen hem till sig på middag. Han bor i en hus med en fantisk utsikt mot havet och Guadelope. Huset är inte anslutet till något elnät utan drivs av solceller som laddar ett berg av batterier. Närmsta granne är Eric Clapton.
Alexis fru lagade en traditionsenlig karibisk middag bestående av Mahi Mahi och kyckling. Till maten drack vi iskallt rosévin.
En sak som är ganska kul är jag faktiskt varit med och sjösatt Zemi för första gången när båten var ny. Det skedde nere i Windward på Carriacou.
Se länken nedan.
Anna-Karins segling ombord på Wild Horses får vi berätta om nästa gång.