Ett av jobben när vi står på land är att byta anoder. På bilden ovan syns den anod som sitter på utloppet till vasken. Denna genomföring fungerar också som värmeväxlare till vår kyl. Tyvärr är vi tvungna att byta anoden fast det finns mycket zink kvar. Anledningen är att öronen där anoden skruvas fast äts upp först och gör anoden obrukbar. Det borde gå att lösa på ett bättre sätt så anoden inte behövde bytas lika ofta. En ny anod kostar 300 kronor.

Vi har dessutom en anod på propelleraxeln. När jag skruvade fast den nyköpta anoden från Hjertmans i Sverige var den av så dålig kvalitet att den sprack direkt. Som tur var hade jag några extra som visade sig vara bättre.

Den tredje anoden sitter direkt på propellern och är ganska tung. Den brukar hålla i tre år innan den behöver bytas.

Seglingen från Urbanna till Deltaville blev som jag befarade bara motorgång. Men det var bekvämt och helt platt vatten. Vi passade också på att göra en hel del vatten eftersom motorn ändå var igång. Vattnets salthalt är betydligt lägre här inne i Cheasapeke än ute på öppna havet. Det betyder att jag fått skruva ner trycket till bara hälften av normalt. Skulle man inte göra det överbelastas osmosismembranet.

Just i Deltaville stod Unicorn på land för tre år sedan medan vi gjorde ett Sverigebesök. Eftersom båten legat i vattnet i snart 15 månader tyckte vi att det var dags för lite underhåll. Vi beslutade därför att försöka gå upp på land för några dagar.
Jag gick upp på kontoret och mötte där Chuck som vi träffade här förra gången. Chuck jobbar som projektledare på varvet. Han meddelade snabbt att det var inga problem vi kunde komma in direkt.
Sagt och gjort, en halvtimme senare stod Unicorn på land.

Lite lustigt är det, när vi lyfter i Trinidad måste man sätta sin namnteckning på minst 10 olika ställen i ett omfattande kontrakt. och dessutom förskottsbetala. Här åkte vi upp på land utan en enda signering eller betalning.

 Botten såg mycket bra ut och hade i princip ingen beväxning. Färgen från Trinidad innehåller en hel del godsaker.  Men det fanns ett par ställen färgen hade haft svårt att fästa och där såg det desto värre ut. Likaså i vattenlinjen har en del färg försvunnit. Men det beror på att vi skurat rent densamma då och då. Detta skall vi nu fixa till. Propellern behöver också göras ren och poleras upp. Alla anoder måste också bytas. Vi har en hel lista med saker som vi skall försöka hinna med till måndag i nästa vecka. Då planerar vi att sjösätta igen.

Bilden är tagen kvart över sju på morgonen här i Urbanna. Det ryker för fullt från vattnet i den kalla luften och det ger ett fullkomligt trolskt intryck. Anledningen är nog att det är helt vindstilla och bara 7 C ute. Vid sextiden när jag gick upp var det bara 12 C inne i Unicorn. Jag slog på värmaren och nu är innetemperaturen uppe i mer behagliga 20 C.

Senare när solen värmt några timmar planerar vi att segla till Deltaville. Det ligger 24 sjömil från Urbanna. Prognosen lovar svaga vindar så vi får väl se hur det blir med seglandet.

Igår hade vi en trevlig eftermiddag tillsammans med våra vänner Ginny och Sam som har sitt hus här i Urbanna. De har två hundar och tre katter. Morris nosade mycket misstänksamt på oss när vi kom hem och undrade vad det var som luktade så konstigt.

Nu har vi kommit fram till Urbanna. Vi lämnade Salomons Island tidigt i förrgår morse. Så fort de första strimmorna av dagsljus kom lättade vi ankare. Det var en lång etapp på nästan 70 sjömil så det gällde att komma iväg i tid. Vi hade fin segling med slör och medström. Vi kunde göra 6-7 knops fart över grund. Så fortsatte seglingen hela dagen fram till klockan fyra på eftermiddagen. Då var det slutseglat för vinden dog ut. Vi startade därför motorn. Snart insåg vi att vi inte skullle hinna fram till Urbanna före det blev mörkt. Det är lite grunt och trixigt att ta sig in i viken och det ville vi inte göra i mörker. När det började skymma körde vi därför ut från farleden och droppade ankaret för natten. Vi hade då 6 sjömil kvar. Det gick bra eftersom Rappahannock River låg helt lugn. Nästa morgon körde vi in till Urbanna och ankrade. Här skall vi hälsa på våra kompisar Ginny och Sam innan vi fortsätter.

Våra vänner på Flying Penguin har gjort en avstickare upp till Washington. Där var vi häromåret och hoppar därför över det denna gång.

Efter att ha väntat ut det dåliga vädret och också lagt en dag på sightseeing i Annapolis drog vi upp ankaret. Som syns på bilden ovan hade det nu slutat blåsa helt. Allt eller inget. Det blev mycket motorgång de 35 sjömilen ner till Salomons Islands. Vi försökte segla men det gick bara i tre knop. Det är lite väl sakta om man vill hinna fram innan det mörknar.

Vi behövde också köra motorn. Dels för att ladda batterierna, det var inte mycket sol i Annapolis, dels för att köra watermakern. Vi hade nästan inget färskvatten kvar så det var hög tid att tillverka några hundra liter.

Nu ligger vi ankrade vid Salomons Islands och väntar på att den sydliga motvinden skall vända till nordlig. Enligt prognosen gör den det imorgon.

Varje år är det en stor båtmässa i Annapolis. Det börjar med fem dagar motorbåtsmässa för att följas av fem dagar med segelbåtar. Naturligtvis besökte vi mässan under segelbåtsdelen, även om vi egentligen inte är så intresserade av att titta på nya båtar. Nej det är mer tillbehörsdelen som lockar. Leverantörerna håller till i större eller mindre tält där de visar sin utrustning. Tyvärr var regnskurarna talrika så det blev en ganska blöt tillställning.

Bland många saker vi tittade på var dieselmotorer en. Vi vet ju att förr eller senare behöver Unicorn få en ny motor. Det är alltid bra att hålla sig lite uppdaterad med utbudet.

Vi hade också fullt upp med att stanna och prata med alla kompisar vi träffade. Vi brukar säga att när vi besöker öppna varv på Orust hinner vi inte se så mycket för vi träffar så många vi känner. Det var lite samma sak här i Annapolis. Bland många kända ansikten så sprang vi på Sharon och Gary från Vingilot. Dem träffade vi första gången i Turkiet 2007. Sedan besökte vi dem i deras hem i Washington DC när vi var där med Unicorn för tre år sedan.
Vi sprang också på Ann och Steve från Receta som vi haft så mycket trevligt tillsammans med i Karibien.

Annars blev det inga stora investeringar för vår del. Det enda vi slog till på var en ny båtshake för 15 $. Den gamla är krökt och går inte längre att skjuta ihop.

Återigen kunde vi dra nytta av att få låna bil av Wolfgang och Gemma. Annars hade det varit svårt att ta sig in till stan från Crab Creek.

En av fördelarna med att ligga ankrad i Crab Creek, förutom att det är väl skyddat, är Wolfgang och Gemma. De är funktionärer i något som heter OCC (Ocean Cruising Club). Det är en klubb som man kan bli invald i efter att genomfört en havssegling på minst 1000 sjömil nonstop.
OCC har medlemmar och representanter över hela världen. Wolfgang och Gemma är så generösa att de har en bil som står till förfogande för klubbmedlemmar som ankrar i viken. Trots att vi inte är medlemmar så får vi disponera bilen ändå. Det är mycket praktiskt då vi vill åka in till stan och göra ärenden. Allt ifrån att gå på båtmässan till att tvätta.

 Vi har flera vänner som är med i OCC och de har nu föreslagit oss som medlemmar. Vi uppfyller ju kvalifikationerna. Man måste få rekommendation av minst två andra medlemmar för att kunna bli invald. Våra uppgifter är nu skickade till London där det kommer att avgöras om vi blir medlemmar eller inte.

Häromkvällen var det träff hos "The Salty Dawgs". Det är ett seglingsrally som går från Cheasapeke Bay ner till Virgin Islands. Det startar i början av november. Vi var där för att få lite information och träffa seglingskompisar.
En som var där var Chris Parker som syns på bilden ovan tillsammans med Anna-Karin. Han är välkänd bland alla seglare i Karibien och på ostkusten i USA. Han är alla seglares väderguru.
Varje morgon ger han väderinformation över SSB-radion. Det är olika frekvenser och tider för resp. område. Naturligtvis kostar det inget att lyssna med, det kan alla göra gratis. Men Chris har också utökad service som han tar betalt för om man vill utnyttja den.
Man kan t.ex. ropa in över radion och få specifik information för just den sträcka man är intresserad av. Man kan också prenumerera på e-mail som man får dagligen. Det finns lite olika varianter.

Chris Parker sponsrar deltagarna i Salty Dawgs med väderinformation under rallyt. Det var därför han deltog på träffen.

Chris Parker till trots så kan han inte göra mycket åt det rådande vädret. Det är minst sagt uselt. Det regnar, blåser och är kyligt. Det är resterna efter den tropiska stormen Karen som nu nått våra trakter. Inte förrän någon gång i nästa vecka blir det bättre.

Vi ankrade inne i centrala Baltimore och begav oss ut på stan för att se oss omkring. Vädret var fantastiskt med temperaturer på 25-28 C. Att det var fredag kväll gjorde naturligtvis att det var fullt med folk ute.
Dagen efter gick Brittis och Anna-Karin på ett konstmuseum medan Hjalle och jag besökte Constellation. Det är det sista skepp som amerikanska flottan byggde som bara hade segel som framdrivning. Det färdigställdes 1854 och stationerades sedan i Medelhavet. Där skulle det se till att inga europeiska skepp hamnade i sydstaternas händer under amerikanska inbördeskriget.

När det uppdraget var slut låg det utanför Afrikas västkust och uppbringade skepp som försökte smuggla slavar. Slaveri var ju vid denna tid avskaffat i Amerika. En gång träffade de på ett skepp med 900 slavar ombord som var på väg till Kuba. Skeppets stoppades och fångarna återbördades till sitt hemland.

Skeppet var faktiskt i aktiv tjänst så sent som under andra världskriget. Men då bara som ett stabsfartyg som aldrig lämnade hamn.

Sedan fick vi en dag med lite sämre väder och låg kvar och väntade. Det blåste dessutom sydlig vind vilket var rakt emot det håll vi är på väg emot. Vi passade då på att handla på stormarknaden som låg alldeles intill vår ankringsplats.

Så fort vinden slagit om till nord lättade vi ankar och seglade söder ut. Vi fick en fin segling ner mot Annapolis. Där är det så här års en stor båtmässa som vi tänkt besöka. Efter tips av vänner som vi träffat i Maine ankrade vi en mycket skyddad vik som heter Crab Creek strax sydväst om själva stan.

När vi tog oss genom New York hade vi som jag tidigare berättat sällskap med Brittis och Hjalle ombord sin båt Flying Penguin. De tog flera fina bilder av oss och jag lägger ut några stycken. Det är ju inte så ofta som man får bilder av den egna båten under segel.

Klicka på bilderna så kommer de upp i större format.
Alla foton i detta inlägg är tagna av Britt-Marie Schibbye

 Det strömmande vattnet i Hell Gate

  4-5 knops medström

 Under Brooklyn Bridge

 Vi sätter segel

 Vid Frihetsgudinnan

Vi seglar genom Sandy Hook
False Channel

Seglingen längs New Jerseys kust gick fint och för en gångs skull slapp vi använda motorn. Men säg den glädje som varar för evigt. Tidigt på morgonen dog vinden ut när vi hade 20 sjömil kvar till Cape May. det blev trots allt till att starta motorn.
Hjalle och Brittis kom fram fyra timmar före oss eftersom de varit snabbar med att starta motorn.

Efter rådslag ombord på Flying Penguin bestämdes avgång nästa morgon till 05.00. Att vi behövde gå så tidigt berodde på att vi skulle runda Cap May och fortsätta upp genom Delawarefloden. 45 sjömil upp startar C & D kanalen som leder över till Cheasapeake Bay. Det gäller att klara av detta på ett stigande tidvatten för att inte få motsröm.

När vi avseglade 05.00 var det fortfarande kolmörkt. Det ljusnar först vi halvsjutiden. Det innebar att vi snirklade oss igenom grundområdena söder om Cap May i svarta mörkret. Det var stundtals inte mer än fyra meter djupt. Tur att vi har bra elektroniska sjökort. Flying Penguin gick också före oss och vi kunde följa deras spår på AIS:en.
Det finns en djupare farled men den går betydligt längre ut och innebär en omväg på 20 sjömil.

Vi hann nästan upp till kanalinfarten innan strömmen vände. Den sista timmen gick den emot oss. Vi körde igenom den 12 sjömil långa kanalen och ankrade i en vik på Cheasapeake sidan. Totala distansen för dagen var 80 sjömil, allt för motor.

Nästa dag blev det återigen motorgång till Baltimore där vi nu ligger. Det har varit väldigt mycket motorgång senaste tiden och det är vi riktigt trötta på.

Från Port Washington är enda möjligheten att komma ut i Atlanten att gå genom New York City. Ja man kan ju naturligtvis också segla tillbaka genom Long Island sundet, men det skulle bli en rejäl omväg.

Tillsammans med Brittis tog vi tåget från Port Washington in till Penn Station på Manhattan.
Därifrån började vi promenera. Det första vi gjorde var att gå det som kallas för The Highline. Det är en gammal tågförbindelse som försåg New York borna med varor och livsmedel. Efter som det var trångt på gatunivån byggde man spåret 3 våningar upp i luften. Nu har spåret sedan länge spelat ut sin betydelse och man har gjort om det till en promenadväg.

Sedan fortsatte vi söderut genom Manhattan. När vi gått i tre timmar stannade vi för lunch på en snabbmatskedja som serverar Mexikansk mat, Chipotle. Det var ett så populärt ställe att det till och med var kö långt ut på gatan. Vi beslöt att prova en en annan restaurang som bara låg två kvarter bort. När vi kom dit var det stängt på grund av vattenskada. Därför gick vi tillbaka till det första stället igen. Nu var kön något kortare och vi rättade in oss i ledet. Vi tog dagens som var "Burito bowl". För bara 8 USD fick man en rejäl portion. Vi tog maten med oss och satte oss att äta i en liten park som är tillägnad överlevarna på 9/11.

Efter avklarad lunch fortsatte vi ner mot pier 17 strax söder om Brooklyn Bridge. Där vände vi och började gå norr ut tillbaka mot stationen. Det tog sin tid för det var ganska långt.

Vid sextiden på kvällen var vi hemma i Unicorn igen, rejält möra i benen. Dagen efter stannade jag hemma och fixade med båten medan Anna-Karin och Brittis tog ytterligare en tur in till stan.

Tyvärr hann vi inte stanna så länge i New York som vi hade velat. Vi hade planerat att vara i Annapolis, som ligger i Cheasapeke Bay, till den 10 oktober och det var hög tid att sätta fart söder ut.

Men för att komma ut på öppet vatten var vi tvungna att ta Unicorn genom New York. Mer om det nästa gång.

Nu har det gått ett tag sedan det senaste inlägget, men vi har varit upptagan med förflyttning mest hela tiden.

Från Woods Hole fick vi en fin segling till Block Island. Vi fick starta i gryningen och kom inte fram förrän strax före mörkrets inbrott. Dagen efter stannade vi på Block Island och cyklade runt ön tillsammans med Brittis och Hjalle från Flying Penguin.

Nästa morgon var det tidig avgång igen för att fortsätta väster ut genom Long Island Sound. Vi seglade hela dagen och ankrade för natten i en vik på norra sidan av sundet. Tyvärr hade vi inte tagit in jollen på kort lina vilket resulterade i att tampen hamnade i propellern. Jag fick dra på mig våtdräkt och cyklop och dyka ner för att frigöra densamma.

Samma sak de nästkommande två dagarna, upp tidigt och segling hela dagen. Till slut kom vi fram till Port Washington strax öster om New York City. Där kan vi ligga på boj som inte kostar något. Det går också tåg härifrån in till centrum vilket är mycket smidigt när man vill turista i New York.