Vi befinner oss nu i Boothbay Harbour. Det är ett ställe med otaliga restauranger, shoppar och hotell. Nu går säsongen mot sitt slut och reaskyltarna sitter uppe nästan överallt. Vi fick höra att det finns bara ett enda hotell som har öppet året runt. Även de flesta restauranger stänger över vintern.

Man verkar vara verkliga djurvänner här. På nästan alla restauranger och hotell sitter det skyltar om att husdjur är välkomna. Man har till och med givit ut en speciell broschyr som handlar om att ta med sig husdjur till Maine.

Trots att vi försökte skälla blev det inga fria drinkar för oss. Men 2:50 USD för en Corona öl är inte så dåligt det heller.

Just så här kan det gå till när jag ramlar i vattnet, säger Morris. Jag älskar att klättra och undersöka saker. På bilden sitter jag längst ute på solpanelen i aktern. Jag såg en fluga som jag försökte fånga. Men den flög sin kos och jag missade.
Solpanelen har jättedåligt tassfäste och det är lätt att ramla ner. Just den här gången klarade jag mig utan att falla i vattnet.

Jag har också upptäckt att lazybagen har en öppning längst bak. Där kan jag krypa in och sedan åla mig hela vägen fram till masten. Det tycker jag är kul.

Vi ligger nu ankrade i Sherman Cove utanför Camden. Hit seglade vi ifrån Castine. En av anledningarna var att vi gärna ville bestiga Mt Battie. Vi hade läst om att från toppen har man en vidunderlig utsikt över Penobscot Bay och Camden.
När jag steg upp vi kvart över sex såg det ut att bli ännu en fin dag. Solen steg sakta upp och det var klart och fint. Jag satte mig vid datorn för att skriva några mail och ett blogginlägg. Under tiden vaknade Anna-Karin och vi åt frukost tillsammans. Vi började klä på oss våra hikingkläder, hällde upp dricksvatten och gjorde lite matsäck att ta med. Nu hade klockan hunnit bli strax efter åtta. 
Men när vi då tittade ut igen hade det dragit in tjock dimma. Bergen bakom oss gick inte längre att se. Vi tänkte att det lättar nog snart  och då kan vi komma iväg. Det var en efterhängsen dimma och inte förrän vid halv två på eftermiddagen lättade den. Snabbt hoppade vi i jollen för färd in till land.

Det stämde att vi som belöning fick en fantastisk utsikt från toppen. Den var väl värt att vänta på.

Häromveckan när vi på väg söder ut genom Eggemoggin Reach mötte vi en Hallberg Rassy 34 med amerikansk flagg. Som vanligt vinkade vi till dem och besättningen vinkade tillbaka. Sedan tänkte vi inte mer på det och mötet föll snart i glömska.

När vi inte har wifi åtkomligt ombord brukar jag hämta ner väder, och även kolla om vi fått några e-mail på sailmailadressen via SSB-radion. En annan funktion i sailmailsystemet heter shadow-mail. Det gör det möjligt att skugga vilka andra e-mailadresser som helst. På så sätt kan vi se om det finns några mail på telia-adressen. Man ser avsändaren och den text som finns i ämnesrutan. Med hjälp av den informationen får man sedan avgöra om man vill hämta mailet via sailmail.
Via shadow-funktionen såg vi att vi fått ett mail med en avsändare vi inte kände igen och ämnet var ”Hej från Castine” skrivet på svenska. Det verkade underligt för vi hade inte träffat några svenskar eller svensktalande personer i Castine. Ett tag trodde jag att det kunde vara spam, men det var ändå bra konstigt att det stod ”Hej från Castine” som ämne.
Jag blev så nyfiken att jag hämtade ner mailet via SSB-radion.

Det visade sig komma från Jerry och Ulla. De som vi mött i Hallberg Rassy 34:an några dagar tidigare. De hade googlat på Unicorn och på så sätt hittat vår blogg. Jerry är amerikan, men talar utmärkt svenska. Ulla kommer från Göteborg.

Jerry hade angivet ett telefon nr i mailet och vi ringde upp. Det visade sig att Ulla och Jerry gärna ville bjuda oss som gäster till Castine. Sagt och gjort, vi seglade tillbaka till Castine för ett andra besök. Denna gång lade vi till vid Yachtklubbens gästbrygga.
Det första som hände där var att vi träffade David Bicks. Ägaren till Amazon Kombin från 1964 som jag skrev om tidigare. Denna gång blev det åktur i Amazonen och David tog oss på  sightseeing genom Castine. Vi körde även hem till hans sommarhus där vi också träffade Davids fru. De har ett fantastiskt hus alldeles nere vi vattnet. Till vardags bor de i New York där David jobbar som advokat trots att han sedan länge uppnått pensionsålder.

Efter åkturen med Amazonen blev vi upplockade av David som körde hem oss till Ulla och hans hus. Där blev vi bjudna på middag och hade en mycket trevlig kväll tillsammans. De berättade att det faktiskt bor flera svenskar i Castine. Bl.a. Sveriges före detta ambassadör på Island och i Indien, Pär Kettis.
Vi kunde också passa på att köra ett par maskiner tvätt hos Ulla och Jerry.

På morgonen dagen efter gav vi Ulla och Jerry en tur ombord på Unicorn innan vi kastade loss.

Jag lovade häromsistens att återkomma med ytterligare några bilder på Volvobilar. Här kommer dom.

Den här PV:n såg vi parkerad på en gata i Newport.

Den här 142:an hittade vi i North Haven.

Volvo är som sagt ett mycket populärt bilmärke i dessa trakter. Paul som jag skrev om i förra inlägget berättade att han äger tre st Volvo från 240 serien.

I förrgår låg vi ankrade i en vik utanför Stonington på Deer Island. På eftermiddagen hade en annan båt kommit in och ankrat strax bredvid. Båten hette Jura och var en fin spetsgattare på 32 fot.

Natten var lugn och vi sov gott. Nästa morgon höll vi på fixa lite disk och annat inne i vår båt när vi hörde någon ropa på Unicorn. Vi tittade ut och det var Juras besättning som hade rott över till oss. Det lustiga var att de hade med sig ett gitarrfodral och ett annat instrumentfodral med något okänt innehåll.  De hade sett vår svenska flagga och berättade att de kunde en enda svensk vals och den ville de gärna spela för oss. Det erbjudandet kunde vi naturligt vis inte tacka nej till. Vi bjöd därför ombord Joanne och Paul och de packade upp sina instrument. Joanne spelade gitarr och Paul en sorts dragspel i miniformat. Han berättade vad det hette, men jag kommer tyvärr inte ihåg namnet.

Sedan satte de igång att spela. Låten de framförde var Boda Vals ifrån Dalarna. Stycket var för oss obekant, men vi är inte så hemma på spelmansmusik från Dalarna. 

Joanne och Paul har hemmahamn i Belfast, Maine. De bjöd oss att komma dit och hälsa på, men vi får se om vi tar oss dit upp. Belfast ligger längre norr ut i Penobscot Bay.

Lite av musiken lyckades jag fånga, och den finns med i Youtube klippet ovan.

Volvo är ett mycket välrepresenterat bilmärke i Maine. Även i  Rhode Island och Massachusetts såg vi många Volvo. Jag tror att andelen här är högre än i Sverige. Nästan var och varannan bil är en Volvo.
Även  SAAB är välrepresenterat med de går ju som bekant inte att köpa längre.

Bilen på bilden är en Amazon Kombi från 1964. Vi träffade ägaren Dave och han har haft bilen sedan den var ny. Den var fortfarande i nyskick. All inredning var original och det enda som var gjort på bilen var en omlackering.

Jag har ett par fina bilder på andra Volvobilar men internet vill inte riktigt vara med på bilduppladdning. Jag återkommer med dem.

Vi ligger kvar utanför Castine och igår tog vi jollen till en närbelägen ö, Holbrook Island. Enligt Anita Harris, som var öns sista privata ägare, blev den bebodd strax efter amerikanska inbördeskriget. Ägaren hette då Kapten Jesse Holbrook. Under många års tid försåg ön varven i Castine med virke för skeppsbyggnad.

Nästa ägare hade sin älskarinna och deras dotter boendes ute på ön. 1891 köpte sedan Edward Kelleren Harris ön för 500 dollar. Där byggde han ett sommarhus till sig och sin familj. Hans dotter Anita levde sedan på ön fram till sin död 1985.
Som en stor natur- och djurälskare testamenterade hon ön till "State of Maine". Villkoret var att ön skulle bli en naturpark tillgänglig för allmänheten.

Enligt testamentet är det dessutom förbjudet med motoriserade fordon, vägbyggnad, kommersiell verksamhet, camping, fiske och jakt. Dessutom är alla bostadshus numera nedmonterade och bortforslade.
Det finns flera fina promenadstigar på ön och de begav vi oss ut på. Det var väldigt trevligt förutom en sak. Vi hade inte räknat med att det skulle vara så mycket mygg. Tyvärr hade vi inte heller med oss något myggmedel. Därför var vi ganska uppätna när vi kom tillbaka.

Skickat vis SSB-radio.

Vi har gjort två fina vandringar de senaste dagarna. Den först tog oss upp till toppen av Acadia Mt och spåret syns nedan. Hiken var inte så lång men ändå väldigt jobbig. Det var inte ett enda avsnitt med plan mark. Antingen var det brant uppför eller brant nedför. Att stigen dessutom bestod av knöliga klippblock och vassa stenar gjorde det inte lättare.

Visa Hike till Acadia Mtn på en större karta

Den andra hiken vi gjort gick upp till Beech Mt. I början var det så brant uppför att vi var tvungna att klättra på långa stegar uppför de värsta stupen. När vi väl klarat av det blev det lite lättare. Denna hike var längre men jag tycker ända inte att den var lika jobbig som den förra.
Det inspelade spåret syns nedan.

Visa Hike till Beech Mt på en större karta

Jag har lagt in några bilder från turerna i albumet nedan.

Häromdagen gjorde vi en liten minihike. Vi tog bussen till Bar Harbour, som är huvudorten på Mt Desert Island. Vi strosade runt där några timmar innan vi forsatte med buss ner till Sand Beach. Det är öns stolthet och den enda fina sandstranden här. Det var mycket folk på stranden och faktiskt en hel del som badade. Det är inget för oss med en vattentemperatur på 14 grader.

Vi fortsatte istället till fots ner mot Thunder Hole. Det är ett ställe där havets vågor trycks upp i en bergsskreva. Då flyger det som en fontän rakt upp i luften och ett åskliknande ljud hörs. Det blev varken fontän eller åskmuller. Tidvattnet var i sjunkande och havet låg slätt. Alltså dåliga förutsättningar för naturens skådespel.

Efter att ha tagit några kort drog vi vidare söder ut. Vi vandrade längs den vackra kusten. Efter en promenad på 4-5 km kom vi fram till vägen och hoppade på en buss som tog oss hem igen.

Bussystemet fungerar mycket bra här. För att minska biltrafiken har man infört gratis bussar på olika linjer över hela ön. Bara att skaffa sig en tidtabell och sedan åka kors och tvärs.

Internet har fungerat lite bättre och jag har i albumet nedan lagt ut några bilder från hiken till Mt Sargent.

Just som jag skulle färdigställa detta inlägg försvann internet och det blev inget av med det. Nu har vi flyttat oss till Somes Harbour och jag gör ett nytt försök. Internet fungerar inte bra här heller men förhoppningsvis går det att få igenom några rader.

Hummer har inte alltid varit den exklusiva råvara som det är idag. På 1800-talet var hummer inte alls speciellt populärt. Man använde den bl.a. som gödningsmedel.
Dessutom serverade man den till fångarna i fängelser och till tjänstefolk. Ingen annan ville äta hummer.

För att hummern skall vara legal att ta upp måste den ha ett mått på mellan 84-127 mm från ögonen till ryggslutet. Den måste också väga mellan 0,45- 2.3 kg. Rombärande honor måste alltid slängas tillbaka i sjön.

Den största hummer som fångats vägde över 20 kg.

Igår var vi ute på hike tillsammans med Kathy och Jay från New Wave och Ruth från Windpower. Vi besteg det näst högsta berget på Mt Desert Island. Det heter Mt Sargent och är 418 m.ö.h. Det är 52 m lägre än den högsta toppen Mt Cadillac.
Man kan vandra upp till den högsta toppen också, men det finns en nackdel. Upp till Mt Cadillac går det bilväg. Det innebär att man får trängas med alla turister som inte orkar snöra på sig vandringsskorna.

Till Mt Sargent går det endast att ta sig till fots. Efter flera dagars regnande med dimma hade vädret klarnat upp och det var klarblå himmel när vi startade på morgonen. Det höll i sig hela dagen och solen strålar värmde skönt när vi kom ovanför trädgränsen.

Några kanske kommer ihåg att jag i ett tidigare inlägg nämnde att vi varit ombord på en HR 42 och hälsat på Ruth och Herb. Jag  nämnde också att jag inte visste åldern på Ruth. Det vet jag nu, hon är 90 år gammal.
Anna-Karin och jag tittade frågande på varandra när vi förstod att Ruth tänkte hänga med oss på hiken. Skulle det verkligen kunna sluta lyckligt?
Herb 95 år klagade lite på ond rygg annars hade han också tänkt hänga med.

Längden på dagen hike var 11,7 km. Inte jättelångt men bitvis ganska brant och oländig terräng. Dessutom gick det ganska mycket upp och ned vilket gjorde det extra ansträngande. Anna-Karin och jag kände oss faktiskt ganska möra när vi var tillbaka.

Hur gick det då för 90-åriga Ruth? Alldeles lysande hon hade inga som helst problem med strapatserna och hängde med i vår takt utan problem. Det var knappt så vi trodde våra ögon. Vilken krutgumma. 

Tyvärr har jag inte lyckats få med fler bilder eftersom internet går väldigt långsamt.

Nu har vi kommit fram till Mount Desert och Acadia National Park. Här finns det otaliga vandringsleder och andra naturupplevelser. Bland annat finns det ett berg som heter Mount Cadillac. Det är 466 m.öh. vilket kanske inte låter så imponerande. Men det är faktisk det högsta kustnära berg som finns norr om Brasilien. Det har vi naturligtvis tänkt bestiga.
Det är också valrika vatten och vi har ett par gånger sett knölvalar inte så långt från oss.

Tyvärr strilar regnet ner nu på morgonen och det känns inte som att utomhusaktiviteter är speciellt lockande. Prognosen säger ostadigt väder i två dagar och sedan skall det bli bättre igen.

Troligtvis fortsätter vi inte längre åt nordost utan gör detta till vår vändpunkt. Sedan vänder vi söder ut igen. Vi befinner oss annars bara 60 sjömil från gränsen till Kanada.

Just nu är det 17 C ute och i vattnet är det 14 C. Att det inte blir några långa dopp säger sig självt. Som tur är kan vi duscha av oss i varmt vatten på badplattformen efteråt.
På nätterna går temperaturen ner mot 10-13 C.
Morris är inte förtjust i det kalla vädret och ligger mesta tiden ihoprullad som en liten boll för att hålla värmen.

Skickat via SSB-radio.

Det är svårt att på bild fånga hur tätt hummertinorna ligger. Men jag lovar att det är helt extremt i det område vi befinner oss i nu. Vad som försvårar passage ytterligare är att de flesta flöten är dubbla. Det vill säga det går en lina på ett par meter mellan huvudflötet och en extra s.k. floater. Detta arrangemang används på grund av att tidvattenströmmarna är extra starka just här.
När tinorna ligger så tätt som de gör är det svårt att se vilken floater som hör till vilket huvudflöte.
Att köra motor genom dessa minfält är inte att tänka på. Vi seglar för då är propeller hopfälld och står still. Vi hör dagligen på radion om båtar som fått linor i sina propellrar och  tappat förmågan till framdrift.
Men även vi har drabbats på väg in till Swans Island råkade vi köra över en av linorna mellan huvudflöte och floater. Den fastnade i vårt roder. och vi började släpa hela paketet bakom oss. Linan blockerade dessutom delvis styrningen och vi kunde bara gira åt babord. Eftersom vi seglade med bara genua ute rullade vi snabbt in den. Sedan fiskade jag med båtshaken upp linan till vattenytan. Där stod Anna-Karin beredd med kniv och kunde kapa den. Som tur var hjälpte detta och vi kom loss och även rodret blev fritt.
Floatern gick naturligtvis förlorad då den drev iväg, men tinan satt ju fortfarande fast i huvudflötet så förlusten var inte stor.

Nedan några bilder från Swans Island.

Dag två på träffen var det potluck-lunch. Vi höll till hemma hos Kathy och Dick som har en stuga alldeles vid vattnet.

Varje båt hade lagat någon rätt som man hade med sig och ställde upp på några bord. Det är alltid lika roligt att gå runt och provsmaka lite av varje.
Anna-Karin hade lagat köttbullar eller "Swedish Meatballs" som vi kallade dem för. De var mycket populära och försvann i en rasande fart. Jag själv blev mycket förtjust in en fisksoppa. Som tillbehör till soppan strödde man knaperstekt bacon på toppen. Mycket gott.
Några besättningar hade lagat dessert och ett bord var fyllt med bara sådant.

Efter avklarad lunch, som tog några timmar var det föredrag. Chefen för The Island Institute höll ett mycket intressant anförande om hur de jobbar för att behålla jobben ute på öarna. Precis som i Sverige har priserna på sjönära lägen rakat i höjden och det är svårt att som fiskare ha råd att bo kvar. Dessutom finns det färre och färre ställen att landa fångsterna på, då de arbetspirar och hamnar i många fall sålts ut till andra intressen. 

Nu har vi varit med på Seven Seas Cruising Association GAM. Det började i fredags med att vi bildade en stor flotte med alla jollar. Totalt över 50 st. Man fick själv ta med sig valfri dryck. Dessutom hade alla med sig någon form av snacks som skickades runt mellan alla deltagarna. Allt eftersom jollar kom och gick fick man nya grannar bredvid sig.
Anna-Karin hade gjort snittar med het tonfiskröra och de gick åt i en farlig fart.

Det är inte första gången vi varit med om något sådant här. Första gången var i Turkiet för några år sedan. Sedan har vi också varit med på några "raftup" partyn i Karibien.
Det är väldigt trevligt och roligt. Problemet för oss var att vi inte kände en enda deltagare sen tidigare. Eller det är egentligen inget problem. Vad som var lite jobbigt var att försöka komma ihåg alla namn på både båtar och personer som vi träffade. Alla var översvallande trevliga och ville gärna växla några ord med oss.
Eftersom vi var enda utländska båt var det enkelt för alla andra att lära sig våra namn och vårt båtnamn.

När partyt egentligen var slut åkte vi förbi en Hallberg Rassy 42 och sa hej till ägarna Ruth och Herb. Vi blev omgående bjudna ombord. De var riktiga friskusar och trots de var lite till åren komna seglar de varje sommar sin båt själva upp och ner längs ostkusten. Herbert har uppnått den den aktningsvärda åldern av 95 år. Trots det seglar han fortfarande båten tillsammans med sin fru Ruth som enda besättningsmedlem. Jag vet inte Ruths ålder,troligen ett par år yngre, men inte många.

Skickat via SSB-radio

Från Port Clyde seglade vi upp till North Haven Island. En ö som ligger mitt i Penobscot Bay.

Efter ett par dagar i olika vikar tog vi oss sedan in till Rockland på fastlandet. Vi behövde fylla på med lite mat och annat i förråden. Hummer och fisk är det alltid lätt att få tag på överallt, med det kan vara svårare med övrigt.
Vi tog iland våra cyklar och tog oss med hjälp av dem några km till Shaws som är en stor matvarukedja.

Senare idag skall vi segla 10 sjömil norr ut upp till Islesboro. Där skall SSCA (Seven Seas Cruising Association) hålla en träff. Vi är inte medlemmar men har blivit inbjudna ändå tack vara att vi har flera vänner i klubben.
I eftermiddag skall det bli s.k. dinghy raftup. Man samlas ute på vattnet med sina jollar och bildar en stor flotte.

Imorgon blir det potluck. Det kan väl närmast kallas knytkalas på svenska. Men då skall vi vara iland.

Här i Rockland har vi också hittat hyfsat internet och jag laddade upp lite bilder från Port Clyde. De finns i albumet nedan.