Igår satte jag i ihop watermakern med de delar vi hämtat upp i Le Marine. Efter montering var det dags för provkörning. Jag startade motorn eftersom den måste vara igång och producera ström för att driva högtryckspumpen. Watermakern var tät och producerade friskt och gott sötvatten precis som den skulle.

Däremot hörde jag ett missljud från motorn. Jag kände igen det från bekymmer vi hade häromåret. Det visade sig mycket riktigt vara samma problem som återkommit. Ett litet läckage mellan den ena spridaren och spridarhylsan. Det gör att det puffar ut lite avgaser i motorrummet.

Detta har vi haft bekymmer med ända sedan vi var i Turkiet och hade ute spridarna för provtryckning. Mekanikern fick det inte tätt vid återmontering. När vi var hos Frank i Case Pilote på Martinique för 1,5 år sedan fixade en av hans killar till det med att lägga en kopparbricka i botten på spridarhylsan. Det blev tätt men nu har samma problem kommit tillbaka.

Jag har mailat Frank, men det är ju helg så det blir säkert inget svar förrän på måndag.

Nu har vi anlänt till Le Marine, Martinique. Sista biten hit när man kommer norr ifrån är alltid jobbig. Man måste ta sig 10 sjömil rakt emot passadvind och vågor. På morgonen blåser det ofta lite mindre och därför startade vi redan 05.00 på morgonen från Grande Anse. Vid den tiden börjar det precis att ljusna. Planen fungerade som tänkt och strax efter nio var vi framme.

Vi hann under dagen sedan med att både handla mat på Leaderprice och hämta upp reservdelar till watermakern. Delarna hade skickats hit från Trinidad. Idag skall jag bygga in delarna så får vi se om den fungerar igen. Det vore mycket skönt om den gör det.

Annars har vi fortfarande problem med vad vi skall göra med Morris när vi besöker Sverige. Det går att ta med honom till Trinidad, men därifrån går det bara plan som går antingen via USA eller England. En resa via USA tar 24-30 timmar och det tror vi inte att han klarar.
Via England får han inte flyga trots pass och alla vaccinationer. Anledningen är att han måste göra ett blodprov som visar att han inte har rabies. Detta prov måste vara taget minst tre månader innan resa.

Nu har vi lämnat Dominica för den här gången och seglat söder ut till Martinique. Det var en segling som bjöd på vindar från 0 m/s upp till 14 m/s. I lä av Dominica är det minst sagt svårseglat. Vinden vrider fram och tillbaka och går upp och ner i styrka. Stundtals fick vi köra motorn för vi hade ingen vind alls.

När vi averkat 25 sjömil kom vi ut i sundet mellan Dominica och Martinique. Då stabiliserade sig vinden och vi hade fin segling ner till St Pierre. Vi stannade bara över natten innan vi fortsatte ner till Grande Anse, där vi nu ligger.

Vi väntar på att reservdelar till watermakern skall anlände till Le Marine som ligger runt hörnet. Det är utlovat att de skall komma i mitten på veckan, men det tror vi först på när vi sett det.

Igår lyckades vi klämma in en hike mellan felsökande och annat jobb. Vi vandrade delar av segment 11 på Waitukubuli-trail. Att vi inte gjorde hela beror på att det är ett ganska långt avsnitt som beräknas ta 8 timmar att gå. Vi gick istället upp till något som kallas för ”The Source”. Det är en källa där sötvatten bubblar ut från marken. Denna källa förser en en flod med vatten som rinner ut i havet nere i Portsmouth.

 När vi varit uppe vid ”The Source” vände vi och gick tillbaka samma väg som vi kommit. Totalt blev det 14 km som vi vandrade. Vi avslutade med en roti och varsin kall öl nere i Portsmouth. 

Jag har som tur är hittat felet vad det beträffar laddningen. En kabelsko där minusledningen är ansluten till generatorn var dålig och släppte inte igenom tillräckligt med ström. Den är nu bytt och allt verkar fungera igen.

Visa The source på en större karta

I höstas lyfte vi upp Unicorn några dagar i Deltaville uppe i Chesapeake. Färgen i vattenlinjen hade nästan försvunnit och behövde bättras. Vi köpte då Micronfärg som vi la på. Det var det bästa som vi kunde få tag på i USA. Det som blev över målade vi på resten av botten. Kanske var det dumt. Nu växer det havstulpaner och annat så det knakar. Färgen var dessutom svindyr.
Inte alls samma skyddsverkan som vår Hempelfärg från Trinidad.

Vi ångrar att vi inte köpte med oss några burkar av den färgen för att använda vid behov. Hempels färg kostade dessutom bara hälften av Micronfärgen.

 Jag dyker och rengör minst en gång i veckan. Det är ganska jobbigt, speciellt nere på kölen. Här i Portsmouth tog jag därför hjälp utav John för att rengöra botten på Unicorn. Nu är alla tulpaner borta, men det kommer inte att dröja länge innan vi fått nya.

Igår när vi körde watermakern hörde jag efter en stund ett underligt ljud från den. Jag tittade in i utrymmet bakom toaletten där den sitter monterad. Vattnet sprutade åt alla håll och kanter. Jag kastade mig snabbast möjligt ut till manöverpanelen för att stänga av den.
Vid närmare kontroll visade det sig att ena ändpluggen spruckit. Troligtvis har sprickan uppstått för ett bra tag sedan för vi har haft ett litet läckage. Men nu sprack den upp rejält. Vi kommer inte att kunna använda den innan vi får tag i en reservdel.

 Tyvärr blev allt annat vi förvara i detta utrymmen nedsprayat med saltvatten. Nu väntar storsanering. Vi har just nu också väldigt lite vatten i tankarna så vi hade verkligen behövt watermakern.

Som lök på laxen har också laddningen av våra batterier börjat krångla. Det laddar inte som det skall jag håller som bäst på att felsöka för att fastställa om den är generator, regulator, ett eller fler dåliga batterier eller något annat.

 Ingen tid för några hikes nu inte.

Idag har vi gått en av av våra favorithikes på Dominica, segment 13 på Waitukubulu-trail. Vi har gått denna sträcka flera gånger förut och känner väl till stigarna. Men denna gång var det väldigt igenväxt. Det märks att det inte varit något underhåll av leden på länge. Om inte något görs kommer den att om ett eller två år vara totalt igenvuxen.

På flera ställen hade lera, jord och stenar rasat ner på stigen. Det sker i de kraftiga regn som då och då förekommer här. Det gjorde att stigen lutade och var svår att gå på. Eftersom det stupar brant nedåt alldeles vid sidan av kändes det på ett par ställen inte helt säkert.

För första gången såg vi en orm längs vägen. Anna-Karin lyckades fånga den på bild.
Trots att vi anser oss vara ganska vana hikare gjorde vi idag ett misstag. Det var att ta med oss för lite vatten att dricka. Vattnet tog slut och jag kände mig ganska uttorkad mot slutet.

Som vanligt hade vi sällskap av Ellen och Rob.

Visa Segment 13 på en större karta

I går var det stor marknadsdag här i Portsmouth. Då fylls huvudgatan av små stånd där de lokala bönderna säljer sina produkter. Det är kul att gå omkring och handla på sig allt vad vi behöver av frukt och grönsaker. I flaskorna på bilden är kokosnötsvatten resp. kokosnötsolja.

Ofta försöker försäljarna med turistpriser när vi skall handla, men vi vet vad "rätt" pris är. Anna-Karin betalar aldrig för mycket. Går de inte ner i pris går vi bara vidare till nästa stånd.

På eftermiddagen köpte vi två st hummrar av några lokala fiskare. Även denna gång prutade vi ner till det gängse priset som är 15 EC-dollar /pound. (ca: 75 SEK/kg)

Igår seglade vi från Les Saintes till Prince Rupert Bay, Dominica. Det var perfekta förhållanden med halvvind och vind på6-8 m/s. Vi seglade i sällskap med Ellen och Rob. Eftersom Miclo III är 44 fot seglade de om oss.

Nu ligger vi ankrade i viken utanför Portsmouth. Eftersom det är lördag är det marknadsdag. Vi skall alldeles strax åka in och handla lite frukt och grönsaker. Kanske har de också någon fin fisk.

Tyvärr är det idag grått och just ne regnar det. Men det kan snabbt ändra sig.

Vi var lite möra i benen efter hiken upp till Le Chameau så dagen efter fick det bli en lite lättare och kortare. Vi vandrade ut mot Marigot,som är en vik på norra sidan av Les Saintes, för att sedan fortsätta till östra sidan av ön.

Hiken var inte så lång och tog inte mer än 1,5 timme att genomföra. Anna-Karin fick återigen problem med sina skor. Jag vet inte vilken gång i ordningen det är. Hon har verkligen haft många skor som gått sönder. Denna gång var det ett par nästan helt nya Nike som tappade en del av sulan. Hon köpte dem i Ft Lauderdale i januari, men det var bara tredje gången hon använde dem. Jag har skrivit till Nike och klagat och nu väntar vi på svar.
Visa Le Saintes på en större karta

Igår lämnade vi Deshaies och seglade ner till Les Saintes. Det var ingen speciellt bra segling för i lä av Guadelope skiftade vinden mellan 0 och 20 knop. När vi rundade den södra udden för att lova upp fick vi en besvärlig och krabb sjö. Som tur var hade vi inte mer än 8 sjömil över öppet vatten.

Idag gjorde vi en ny hike tillsammans med Ellen och Rob. Meningen var att vi skulle testa en ny stig upp till toppen av Le Chameau, som är det högsta berget här, 310 m.ö.h. Det kom några rejäla regnskurar på morgonen och det visade sig att stigen blivit hal som is. Vi visste dessutom att det skulle vara ordentligt brant.

Vi tog därför det säkra före det osäkra och angrep toppen via den gamla väg som också leder dit upp. Den har vi gått förut och visste att det skulle vara OK. Oavsett väg är det ändå ganska jobbigt att ta sig upp. Väl på toppen kommer belöningen i en vidunderlig utsikt över Les Saintes-öarna.


Visa Le Chameau, Les Saintes. på en större karta

I morse vaknade jag tidigt, redan före fem. Klockan halv sex steg jag upp och satte mig vid datorn för att skriva några mail. Samtidigt släppte jag också ut Morris.
Eftersom vädret varit så hårt de senaste dagarna har vi hållit honom inlåst på nätterna. Morris blev glad och jag kunde höra honom galoppera fram och tillbaka på däcket jagandes småfåglar som flög förbi.
Plötsligt hördes ett plask, men det är ganska vanligt förekommande. Fiskar slår och hoppar ganska ofta runt omkring oss.

Men denna gång var det ingen fisk. Det var Morris som ännu en gång trillat över bord. Exakt hur det gick till vet jag inte eftersom jag satt nere under däck. En kort stund efter plasket uppenbarar sig en genomblöt och olycklig katt. Som tur är har han lärt sig vart han skall simma för att själv kunna ta sig ombord igen.

Det tog honom nästan två timmar att slicka sig ren från allt saltvatten. Just nu är han helt slut och bara sover. Han får i sig mycket salt och dricker därför mycket vatten.

Dagen har annars gått åt till att återställa Unicorn efter det mycket tuffa vädret. Det är den hårdaste vind vi någonsin haft för ankar under många års segling. Jag hade förberett att vi skulle kunna dumpa ankare och kätting överbord med tillhörande markeringsboj + flera andra saker. Knivar var utplacerad på strategiska ställen för att kunna kapa linor vid behov. Vi hade noga gått igenom vem som skulle göra vad vid ett skarpt läge.

Vi brukar hissa upp jollen vid sidan av båten av säkerhetsskäl och för att det inte skall växa havstulpaner på den. I vinden, som nådde stormstyrka, tryckte den så hårt  mot båten att två mantågsstöttor kröktes. I stormen fick vi därför sänka ner jollen och säkra den med fyra linor bakom Unicorn. Det var nära att den slagit runt i vinden. Flera andra båtar fick sina jollar slagna runt med motor och allt.

Detta är en den första gång under vår segling som vi känt att situationen var riktigt farlig.
Vi träffade idag vår granne som fått fingret avklippt i ankarspelet, och han hade hela handen i ett stort bandage. Vi önskar att vi hade kunnat hjälpa till, men det fanns inga möjligheter att ens tänka på att lämna Unicorn just då.

Nu är allt lugnt och fint igen och vi hoppas sova gott inatt. Imorgon hoppas vi kunna segla vidare till Les Saintes.

PS
Vår "buddyboat" Miclo III klarade sig också helskinande genom ovädret.

De senaste 30 timmarna har varit bland det värsta vi upplevt under vår karriär som cruisers. Hela dagen igår blåste det 20-25 m/s. Båtar draggade till höger och vänster och vi fick hålla konstant vakt. Vår granne hade sådan otur när han draggade att han fick ett finger avklippt i ankarspelet.

Under natten dog vinden plötsligt ut totalt, vad skönt! Inte då, vi började rulla så svårt att det inte gick att ligga kvar i sängen. Det höll på till klockan fem i morse då vinden kom tillbaka. Nu blåser det 20 m/s igen.

Dessutom hade vi en incident klockan sju som kunde gått riktigt illa. En charterkatamaran draggade och försökte ankra om. I sina försök kom de alldeles för nära oss. Anledningen var att skepparen hade ena motorn i back. Vilka idioter! Det som räddade oss var att deras ena skrov bromsades upp av vår ankarkätting. Vi stod framme i fören och bar av allt vad vi orkade.

Jag såg att skepparen var nästan paralyserad och jag var sekunder från att hoppa över och ta befälet över båten.

Till slut fattade kaptenen att han måste ge full gas framåt på bägge motorerna för att komma bort från oss. Som tur var klarade vi oss helt utan skador.
 

Deshaies är just nu inget rolig ställe att vara på. Vi kan inte ens lämna båten för att köpa en färsk baugette.

Igår kväll firade vi Ellens födelsedag. Vi var ombord på Miclo III där Rob fixade drinkar, vin och tilltugg. Det blev en mycket trevlig kväll och när vi kom hem till Unicorn somnade vi gott.

Men sömnen varade inte så länge. Efter några timmar vaknade vi båda två av att vinden ryckte och slet i Unicorn. Vinden ökade sedan successivt och låg stadigt på 15 m/s och ända upp till 23 m/s i byarna. Alltså nästan stormstyrka. Överallt runt omkring oss började båtar att dragga. Det var under några timmar riktigt kaotiskt i viken. Många försökte ankra om utan att få fäste och vi var oroliga att någon skulle driva på oss.

Några båtar körde fram och tillbaka utanför viken bara för att vänta på dagsljuset. Som tur är verkar alla ha klarat sig utan att något allvarligt har inträffat.

Både Miclo III och Unicorn klarade sig utan att tappa ankarfästet. Vi kan inte nog prisa vårt fantastiska Rocna-ankare. Vi är glada att vi köpt det ”oversize”. Med andra ord större och tyngre än vad som rekommenderas för Unicorns storlek.

Nu har vi lämnat Antigua för den här gången och seglat ner till Deshais, Guadelope. Vi startade redan vid sjutiden för att vara säkra på att komma in i god tid, även om det skulle gå sakta. Sträckan var 45 sjömil.

Det började inte så bra för vi kunde inte hålla kursen trots hårt inskotade segel. Planen blev då att segla 20 grader för lågt tills vi kom in i lä och sedan starta motorn för en timme eller två. Vi började få ont om vatten så watermakern behövde köras. Men det blev inget med det, för när vi kommit halvvägs fick vi ett rejält lyft som tog oss hela vägen in till Deshais.

Våra kompisar Ellen och Rob på Miclo III hade inte samma tur. De startade två timmar efter oss och fick motorsegla hela vägen över.

Igår var det så dags att hika en av våra favoriter, Deshais River. Ellen och Rob var naturligtvis med oss. Denna gång tog vi den längre vägen ända upp till vattenfallet. Man går inte på någon stig utan följer helt enkelt floden uppströms. Ibland hoppandes från sten till sten, ibland vadandes genom strömmen.

Sträckan är inte så lång, men den besvärliga terrängen gör att det tar lång tid och är jobbigt. 5 timmar behövde på oss för att klara av hiken. Tyvärr blev det inget spår inspelat eftersom min telofon var urladdad.

Anna-Karin besvärades också lite av sin ena höft. Det verkar som hon har fått en nerv i kläm och vid vissa rörelser gör det väldigt ont.

Texten kom inte med för internet slutade att fungera. Här kommer den i efterhand.

Gårdagens hike tog oss upp till Shirley Heights. För att komma till den egentliga startpunkten måst man först gå några km på vägen. Det är nog så jobbigt eftersom landskapet är väldigt kuperat. Stigen upp till toppen går sedan alldeles ute vid kusten och utsikten är fantastisk.

Sista biten är inget för höjdrädda klipporna stupar lodrätt ner i havet alldeles vid sidan av.

Vi var rejält trötta när vi nådde toppen och det gick åt mycket vatten att dricka.

Vi har inte hunnit med att hika mycket den senaste tiden. Det har varit fullt upp med annat. Igår tog vi oss i kragen och gjorde en hike tillsammans med Ellen och Rob från Miclo III. Det var ganska jobbigt, för det var varmt och branta backar för att ta sig upp på berget bakom Falmouth Harbour. Men vi klarade det.

Idag skall vi ut på en ny hike som lär bli ännu jobbigare.

 Green Island är verkligen ett bra ställe om man gillar kitesurfing. Varje dag har det varit ett 10-tal kitar i luften. Många seglare kommer hit med sina båtar och stannar länge för att kunna kita.

En båt som legat här sedan i november är den svenska båten Corinne med våra vänner Lise och Johan ombord. De är otroligt duktiga och det är en fröjd att se dem när är ute.

Johan kör då och då med en s.k. foilbräda. Det är en bräda som har bärplan. Det gör att själva brädan svävar en halv meter upp i luften när han fått upp farten. Det ser väldigt häftigt ut.

Vid Green Island finns det också en kiteskola där nybörjare kan lära sig konsten att kita.

Jag blir lite avundsjuk och skulle gärna vilja ha en egen utrustning. Jag vet ju sedan häromåret hur kul det är. Vi var faktiskt inne iland häromdagen, där kiteskolan har sin shop, för att kolla om de kanske hade något begagnat. Det hade de men jag tyckte att det trots allt var lite dyrt. Eftersom jag behöver allt ifrån kite, bräda och kontrollinor skulle det gå lös på ungefär 2500 US-dollar. Sedan har vi ju också problemt med att utrustningen skall förvaras ombord på Unicorn. Vi har inte så mycket ledigt utrymme kvar längre.

Vi har nu legat ankrade ute vid Green Island i snart en vecka. Det känns mycket skönt att i lugn och ro kunna ägna sig åt lite underhåll på Unicorn. Framför allt har vi ägnat oss att göre en storstädning inomhus. Varje dag har vi tagit oss an ett eller två projekt. Idag har jag haft ute alla kökslådor och rengjort både innanför lådorna och lådorna själva. Dessutom har jag diskat plastinredningen i dem.

En annan dag hade vi ute all utrustning i förpiken och gjorde rent från golv till tak. Ytterligare en annan dag var det salongen som fick sig en omgång. Så har vi hållit på sedan vi kom hit.

Morris tycker det är extra kul med städning för det öppnas hela tiden nya utrymmen där han kan krypa in och utforska. Ibland kommer han ut helt dammig. Det är bara att skicka in honom så går städningen av sig själv.

Men snart är det dags att segla tillbaka till Falmouth Harbour för att fylla på med lite färsk mat.