Det finns flera olika radionät i Karibien. Här på Grenada finns ett lokalt nät som gå på kanal 66-international VHF varje morgon 07.30. Amerikanare har svårt med det där att resten av världen kör på internationella kanaler, medan de själva har en massa US-kanaler. Nätetgår via en VHF-repeater som står högt uppe på ett berg. Det gör att radiosignalerna når ut med en radie på ungefär 70 sjömil från repeatern. På många av de andra öarna i Karibien finns motsvarande lokala VHF-nät.

Dessa nät syftar till att ge cruisers information om allt ifrån lokala shoppingbussar till sociala aktiviteter som volleyboll, domino, yoga, jam-sessions, konserter, bussutflykter, hiker, här kommer ofta vi in i bilden, ja det finns ingen ände.

Det finns också ett antal nät som går på SSB-radio. De når över lite längre sträckor. Bland annat finns det det ett Skandinaviskt nät på 8182 kHz usb. Det har tyvärr varit lite avslaget detta år.

När vi kom till Karibien för fem år sedan blev vi snabbt introducerade till ett SSB-nät som kallas för Coconut-telegraph. Genom detta nät lärde vi känna många vänner, framför allt amerikanska, som vi umgåtts flitigt med genom åren. Tyvärr krockar Cocont-telegraph med det Skandinaviska nätet tidsmässigt, båda går 08.00 lokal tid. Jag har i möjligaste mån försökt följa båda näten med att flitigt ratta mellan frekvenserna.

Det har dock blivit så att jag mer och mer tenderat att följa Coconut-nätet. Deltagarna där är de vänner vi umgås med mer eller mindre dagligen.

Coconut telegraph är ett kontrollerat nät. Det innebär att en person varje morgon leder nätet och tar emot anrop från deltagande båtar. När Bill och Coleen från Dolce Vita åkte hem till USA för några veckor sedan blev jag övertalad att ta Bills plats som net-controller på torsdagar. Nu sitter både Anna-Karin och jag klistrade framför SSB-radion varje torsdag morgon.

Anna-Karin hjälper till med att skriva ner allt som som hörs på frekvensen så att jag kan repetera det tillbaka ut i etern. Det är både ansträngande och ganska kul. Att tala över SSB-radio är långt ifrån enkelt. Ofta är konditionerna usla och det är riktigt svårt att höra den andra stationen.

Även om vi är vana vid att använda engelska dagligen, nästan mer än svenska,  är det ändå inte samma sak som modersmålet när det sprakar och brusar i högtalaren. Men det går ganska bra och vi tycker det är kul att vara net-controllers.

Det verkar som om min reparation av jollen har lyckats. Vi pumpade upp den hårt i morse efter att ha låtit limmet härda 60 timmar. Vi körde sedan in till Secret Harbour Marina föra att ta shoppingbussen in till IGY. När vi kom tillbaka hade den inte tappat någon luft överhuvudtaget, det är ett bra tecken. Men vi ropar inte hej förrän allt fungerat i minst en vecka.

Det är inte enkelt att blanda till limmet. Huvudingrediensen kommer i en liten plåtburk och en katalysator i en pytteliten glasburk. Blandningsförhållandet skall vara 1 del katalysator och 24 delar lim. Inte alldeles enkelt att mäta upp detta.

Jag använde mig av engångstekedar i plast och tog 12 skedar lim och en ½ sked katalysator. Jag tror att jag fick för stor del kalkylator, för på förpackningen stod att blandningen skulle vara användbar i fyra timmar. Det var den inte. Proceduren är att man stryker lim på båda ytorna och låter det torka i 45 min. Sedan stryker man på ett nytt lager på båda ytorna och låter detta torka i 10 minuter. Efter detta trycks lagningslappen på plats. Då finns det ingen återvändo, vidhäftningen är direkt och det går inte att göra någon efterjustering.

Jag blev tvungen att blanda en ny sats, för efter 45 min var den ursprungliga blandningen helt oanvändbar. Den skulle ju varit OK i fyra timmar.

Nu har vi kunnat fylla på förråden med färsk mat igen. Det var nästan helt tomt. Inga grönsaker, ingen frukt eller annat. Visserligen har vi gott om konserver, men vi försöker i möjligaste mån undvika att äta dessa. Jag trodde även att alla öl var slut, så vi köpte ett nytt flak. Men det visade sig att det vi hade en hel del kvar på ett ställe som vi glömt bort.

Nu har vi kommit ner till Grenada och ligger ankrade på vår vanliga plats i Mt Hartman Bay. Vi seglade direkt från Dominica till Carriacou, en sträcka på 185 sjömil. Det tog oss 40 timmar. Det var fin segling hela tiden, men vi hade en förfärlig motström. Ibland över två knop. Därav den långa tiden.

Tyvärr inträffade ett missöde med vår jolle uppe i Portsmouth. Mitt i natten blev den påkörd av ett gäng stupfulla tyskar som inte hittade hem till sin charterbåt. Att den fick några skador märkte vi inte då. Först dagen efter då Anna-Karin körde ett träningspass på fördäck såg hon att ena pontonen var kollapsad. Det visade sig att den påkörande jollens propeller skurit upp två revor i den. Charterbåten var då sedan länge borta.

Normalt hissar vi upp jollen på sidan av Unicorn på nätterna, men inte om det blåser hårt. Risken är då att vinden tar jollen och flippar över den. Det kan hända även om den är fastbunden. I Portsmouth blåste det 15-20 m/s och därför hängde jollen fastlåst bakom Unicorn.

Tyvärr visade det sig att i burken med lagningsmaterial fanns inget lim. Mycket konstigt eftersom jag aldrig använt något av dess innehåll tidigare. Reparationen kunde därför inte påbörjas förrän vi kom fram till Carriacou där jag turligt nog kunde få tag på lim. Det är ett tvåkomponentslim speciellt avsett för hypalon som vår jolle är tillverkad av.

Nu ligger den på fördäck och väntar. Limmet måste härda i minst 48 timmar innan det går att utsätta lagningen för belastning. Limmet var svindyrt, nästan 300 kronor för en liten burk. Men vi hade inget val. Imorgon vet vi om lagningen lyckats.

Vi stannade bara några få dagar på Carriacou eftersom vinden skall öka och då ville vi ha klarat av sträckan ner till Grenada. Men vi hann i alla fall göra en en hike och äta en av Slipways supergoda hamburgare. Fast Anna-Karin åt istället fisktacos.

Sista kvällen innan vi gav oss av var vi bjudna över till Badgers Sett, en brittisk båt. Judith och Ken hade vi aldrig träffat förut, men haft radiokontakt med. De är, liksom vi, medlemmar i OCC (Ocean Sailing Club). Två andra par var också inbjudna. Vi hade en mycket trevlig kväll tillsammans.

Vi seglade i förrgår ned till Portsmouth, Dominica. Ett ställe vi verkligen gillar. Vi har varit här flera gånger förut och känner väl till omgivningarna. Det finns flera ”boatboys” här och vi känner de flesta vid namn. Eftersom vi varit här så många gånger vet de också vilka vi är. Kul att höra dem försöka uttala mitt namn. Anna är enkelt och inte svårt att uttala.

Boatboysen är inga pojkar utan vuxna män som lever på att serva de båtar som kommer in till viken på olika sätt. Allt ifrån att hämta diesel till djungelturer.
PAYS kaller de sin organisation. Portsmouth Association of Yacht security.

Igår kväll var det ”BBQ” inne i den lokal som killarna låtit bygga. Det kostar 50 ECD/person(ca 150 SEK). Man får äta och dricka hur mycket man vill. Priset motsvarar naturligtvis inte kvaliteten på maten överhuvudtaget. Den hemska romen döljs i massor av socker. Det gör att drinkarna smakar ok. Att vi trots allt väljer att delta beror på att större delen av pengarna går till säkerhetspatrullen som håller koll på viken. Killarna kör runt på natten och kollar att inga objudna gäster försöker ta sig ombord. Det tycker vi är värt att stödja.

Nu blåser det småspik här, men vi vet att Rocna ankaret håller oss på plats. Vi kommer att ligga kvar till mitten på veckan innan vi seglar vidare söder ut. Vinden måste mojna först.

Vår vän Ann flög igår med ambulansplan hem till Atlanta, och där väntar nya operationer. Och sedan rehabilitering. Hon hade tur i oturen att denna olycka inträffade i franska vatten. Utan det fantastiskt professionella ingripandet av fransk räddningstjänst hade det kunna slutat mycket värre.

Igår inträffade en otäck olycka här i Les Saintes. En stor motorbåt som låg bakom oss ville flytta till en boj längre in för att få bättre lä. Det var Ann-Louise, en Kadey Krogen 58, med Ann och Bill ombord. Dessa båtar är nästa 3 m höga i fören så det är helt omöjligt att nå ner till en bojögla nere vid vattenytan för att trä igenom en tamp.

Vad man måste göra är att ha en så lång lina att den räcker hela båtens längd x 2. Från fören drar man sedan linan till aktern där båten är låg. Man kör förbi den tilltänkta bojen tills den är i höjd med aktern och man kan då trä igenom tampen i bojöglan. Sedan springer man fram till fören med ändan samtidigt som man backar båten till rätt position. Sedan måste naturligtvis slacket på tampen tas in till lagom längd. En Kadey Krogen 58 väger 50 ton så det är ingen båt man flyttar med handkraft, speciellt inte om det blåser hård vind som igår.

Vad man gör är att lägga tampen på ankarspelets lintrumma och spela hem tampen. Just detta gjorde Ann men lyckades på något sätt fastna med benet. Det gick så illa att hon höll på att få benet avslitet. Vi hade vår jolle upphissad så vi hann inte dit för att assistera innan 5-6 andra jollar redan hade anlänt. Tur i oturen var att en av personerna som kom för att hjälpa till var läkare.

Vi tyckte att vi nog mest skulle vara i vägen när det redan var fullt med folk på plats. Därför lät vi bli att åka över. Ann-Louise kördes sedan in till stadskajen där en ambulans väntade. Men på den här lilla ön finns inga resurser att ta hand om en sådan här allvarlig skada. Ann blev istället flugen med ambulanshelikopter in till Pointe-Á-Pitre på huvudön. Efter en 5 timmar lång operation ser det ut som om kirurgerna har har lyckats rädda benet.

Vi känner inte Ann och Bill speciellt väl, men vi har träffats vid några tillfällen. De var med oss ute hikade på Antigua när vi organiserade våra vandringar där. Bill och jag hade mycket gemensamt eftersom vi båda flugit en en hel del. Nu lär det tyvärr dröja innan Ann kan göra någon hike igen.

Vi har stor respekt för vårt ankarspel och även på en båt i Unicorns storlek får man akta sig. Det är strängt förbjudet att närma sig ankarspelet med händer eller fötter då det är igång.

Vi ligger fortfarande kvar på Les Saintes. Faktiskt av flera anledningar. Det är en väldigt trevlig och mysig liten ö. 1 minuts jollefärd ligger ett fantastiskt bageri där vi köper färskt bröd varje morgon. Det finns många trevliga hikes att göra. Våra vänner Cathrine och Anders bor här i sin båt i väntan på att få bygga sitt nya hus. Brittis och Hjalle har varit här tillsamman med oss, fast de har nu seglat vidare. Det är också väldigt blåsigt och måste vi inte segla så väntar vi gärna på lite bättre förhållanden.

Det finns också ett antal riktigt bra restauranger. Nu är vi inte några stora nyttjare av sådana inrättningar, de gör alldeles förs stora hål i skeppskassan. Men på Valborgsmässoafton slog vi till. Vi tycket det var värt att fira ett det var exakt 25 år sedan Anna-Karin och jag träffades.

Min vana trogen åt jag några franska blodkorvar till förrätt och sedan fisk som huvudrätt. Anna-Karin hoppade över förrätten och åt skaldjurstallrik som huvudrätt. Till dessert blev det naturligtvis creme brulee. Med oss var också våra kompisar från Flying Penguin och Ellinor.

Dagen efter hade vi grillfest i trädgården hemma hos Cathrine och Anders. De har nu fått tillstånd att riva huset och bygga upp ett identiskt. Det har varit en del turer med detta eftersom huset är K-märkt. Men det gamla har befunnits vara i så dåligt skick att det ej går att reparera.