Hur avlöpte vår påsklunch? Jo, vi tycker det gick alldeles galant. Det blir ju alltid lite improviserat här i Karibien eftersom man inte bara kan åka in till ICA och köpa allt som står på listan. Vi startade med det kallskurna. Det bestod av min heminlagda sill. Sillen kommer från Sverige i konservburkar och jag kokar egen lag och gör egen kryddning. Detta kompletterades av ägghalvor med kaviar. Inte Kalles, utan Kosterfiskarns. Vi tycker att den är ett strå vassare. Också kaviaren kommer från Sverige.

Vi bjöd också på två sorters rökt lax. Det går fint att hitta här om än lite dyrt. Gravad lax finns inte att köpa. Inte heller färsk eller fryst för att grava själv går att uppbringa. Till laxen serverade vi vår hemmagjorda sås baserad på ett recept från ”Rutiga Kokboken”.

Till det ovan nämnda serverade vi också kokt potatis. Vad jag verkligen saknade, som vi brukar använda rikligt, var dill. Vi har sökt i alla affärer som finns i trakten men utan att kunnat finna någon dill. Senast vi kunde få tag på någon var uppe i Antigua. Men också där är den sällsynt i grönsaksdisken.

Som dryck intog vi fransk Lorraine-öl. Den är faktiskt mycket god. Snaps är en en annan historia. Till sillen dricker jag gärna en kryddad snaps så som Aalborg, Skåne eller Linie Akvavit. Det går naturligtvis inte att hitta här. Det får istället bli okryddad vodka. Vi köper is och lägger i vår isbox och där får flaskan ligga ett antal timmar. Det fungerade ganska bra som substitut.

Efter de kalla rätterna var avklarade blev det hemlagad Janssons Frestelse och köttbullar. Båda rätterna smakade mycket bra. Det var kanske inte det mest dignande påskbordet, men alla rätterna var mycket goda och både gäster och värdpar var mycket nöjda och mätta.

Som avslutning åt vi en god chokladkaka med grädde som Ann hade bakat. Till sist måste jag också nämna att vi naturligtvis invigde Ann och Steve i den ädla konsten att sjunga snapsvisor. Det var mycket uppskattat och för varje visa vi sjöng på svenska gjorde vi en översättning till engelska så gott det nu gick.

Har vi tagit oss vatten över huvudet? Vi har bjudit in Ann och Steve från Receta (recept på spanska) till svensk påsklunch på påskafton. Det är ju normalt inga konstigheter. Men nu råkar det vara så att Ann har författat flera kokböcker. De handlar visserligen mest om om karibisk kokkonst, men i alla fall. Vi vet, efter flera besök ombord på Receta, att Ann lagar fantastiks mat.

Nu är det upp till bevis för vår del. Det kommer att bli mer än fullt jobb hela förmiddagen i morgon.

Jag har tidigare skrivit om vikten av att ha en bra jolle+motor när man är ute och seglar. Det har vi återigen fått bekräftat. Vi började få ont om diesel och planen var att vi skulle gå in och tanka vid sjömacken i Le Marin på Martinique. Men när vi låg i en vik strax söder om Fort de France började situationen bli akut. In till Le Marin hade vi 15 sjömil och 10 av dessa går rakt mot vinden. Trots den relativt korta distansen är detta en ökänd sträcka i Karibien. Sjön brukar vara otroligt upprörd och vinden bruka friska på rakt i näsan. Att segla innebär en hel dags kryssande.

Närmsta mack låg i ett samhälle 6 sjömil nordost om oss. Därför tog jag en 20 L dunk och drog iväg dit med jollen. Det tog 20-25 min. Fyllde dunken och körde sedan de 6 sjömilen tillbaka till Unicorn. Det var nog tur att jag gjorde detta för förhållande förnekade sig inte. 7-10 m/s rakt i näsan och mycket besvärlig sjö med korta branta vågor. När det var som värst gjorde i vi inte mer än 2 knop över grund eftersom vi som lök på laxen hade motström. Vi ankrade i St Anne och nu idag tar vi Unicorn in till Le Marin för tankning.

Vi kom hit för två dagar sedan och då gjorde vi en hike. När vi kom ner mot Salinas nere på södra spetsen på blev vi helt förbluffade. En hel stad av tält hade satts upp, säkert ett par hundra. Både sådana som man sover i och andra som mer var bara tak. De med bara tak hade förberetts med utrustning för matlagning och disk. Andra hade bardiskar. Till och med kylskåp fanns uppställda som kunde drivas av bensingeneratorer. Det var inte mycket folk där men några var på plats. Vi gick fram och frågade vad som var på gång. Det visade sig vara ett mycket populärt ställe att fira påsk på och det gällde att sätta upp sina tält och annat i tid för att muta in sitt område.

Vi fortsatte en bit till innan vi vände. Då vi passerade sällskapet vi talat med vinkade de in oss. De ville bjuda oss på en Ti-punch. För er som inte vet, är den gjord av ofärgad rom som tillverkas av lokalt odlade sockerrör. Den kan ibland vara oerhört rå i smaken. Vi har en flaska ombord som kommer från Marie-Galant och den håller 60 %. Jag kan lova att det är drag i den. Romen blandas med limeskal och råsocker och dricks sedan utan utspädning.

Nåväl kvart i elva på förmiddagen blev vi bjudna på Ti-punch av de trevliga människorna. Lite svårt med konversation var det eftersom min franska var ungefär lika dålig som deras engelska. Till Ti-punchen fick vi snittar med buljol (saltad torsk) och boudin-creole som är typiska blodkorvar för Karibien. Jag älskar boudins medan Anna-Kain inte är lika förtjust. Hon tycker de smakar pepparkaksdeg blandat med blod.

När vi blandar Ti-punch ombord på Unicorn brukar vi fuska. Vi späder med minst 50 %  vatten. Då smakar det faktiskt riktigt bra.

På väg längs västra Martinique hann vi också med ett stopp i Case Pilot där vi hälsade på vår vän Frank och låg vid hans kaj. Denna gång blev det inga hiker tillsammans med Frank för han hade mycket att stå i. Vi köpte en ny generator som skall ersätta den som inte fungerar så nu skall jag montera in den. Den trasiga kan jag sedan reparera i lugn och ro när vi hittar en elverkstad som kan klara av det.

På kort tid har två kära cruisingkompisar gått bort. Först Bethany som omkom bara 19 år gammal. Vi lärde känna henne och familjen nere i Trinidad för 5 år sedan. Beth var en av de yngsta medlemmarna i OCC, där vi också är med. Beth hade sedan ett år tillbaka ett jobb som deckhand på en klassisk 160 fot skonare. När de låg på Jamaica var Beth uppe i toppen på masten för underhållsjobb. Där hände det som inte får hända, ”the lines became undone”. Beth störtade ner mot båtens däck och omkom omedelbart.

Den andra vännen som inte längre finns med oss är Anders. Anders och Cathrine höll som bäst på att bygga sig ett fantastiskt hus på Les Saintes. Anders drabbades av en elakartad sjukdom som till slut tog hans liv. Så sent som för bara två veckor sedan var vi där och tittade på det nästan färdiga huset. Nu fick Anders aldrig uppleva några dagar i sitt nya hus. Anders var också en av dem som utvecklade den plattform på vilken denna blogg skrivs.

Dessutom har vi naturligtvis läst och hört om den tragiska bussolyckan med elever från från vår hemtrakt. Sedan har vi med bestörtning tagit del av vad som hänt i Stockholm.

Många trista händelser på kort tid.

Nu har vi bokat biljetter till Sverige. Anna-Karin och Morris flyger från Martiniqe i slutet av april och jag några veckor senare. Jag kommer att ensam segla ner till Trinidad och lägga upp Unicorn där under orkansäsongen. Som vanligt blir det på Peakes.

Idag hissade jag upp Anna-Karin i masten för att ta ner storfallet som gett sig av på egen hand. Ni kan alla vara säkra på att vi hade dubblerat all säkerhet.

Idag har vi gjort en en av de tuffaste hikerna på år och dag i Karibien. Den ser inte mycket ut på kartan och den är inte exceptionellt lång, 12 km. Men vilka branter vi klättrat upp och nedför. Det börjar lugnt och skönt med platt mark i ca. 2 km innan det börjar stiga. Det går ganska måttligt uppför och denna stig har vi gått förut. Det var ett par år sedan och vi hade med oss ett gäng som jag hade tveksamheter om deras fysiska förmåga. Jag kan efter dagens hike tacka min lyckliga stjärna att, jag som ledde hiken, bestämde att vi skulle vända.

Idag vände vi inte. Med oss hade vi Ed och Cheryl från Slowdown och Mark och Kathy från Nancy Lu. Vi visste att Slowdown skulle inte ha några problem, men var lite mer osäkra på Nancy Lu. Hade vi vetat vad som väntade oss skulle vi kanske också tvivlat på vår egen förmåga.

Från punkten där vi vände gick stigen rakt upp i himlen en bit. Sedan vände den brant nedåt under en halvtimma. Då kändes det ganska bra. Sedan insåg vi att vi måste bestiga ett berg till för att komma ned på andra sidan. Nu gick stigen så brant uppåt att det var osannolikt. På flera ställen fanns det rep utplacerade. Utan dem hade vi aldrig kommit upp. Problemet är bara att veta av vilken kvalitet dessa rep håller som dit liv hänger på..

Nåväl, upp kom vi. Sedan följe ganska lugn och platt vandring i 1-2 km. Då kom vi fram till en utsiktspunkt. Vi insåg då att vi fortfarande var ganska högt upp. För att komma hem måste vi ner. Vi gick längs en smal kam med stup på 100-tals meter på varje sida. Stigen gick så brant nedåt att gå var inte att tänka på. Man fick ta varje förflyttning med stor försiktighet för att inte tappa fästet. Det hade kunnat bli ödesdigert. Jag har som har lite svårt med stup som dessa fick verkligen skärpa till mig.

Efter att ha, på ganska kort distans, gjort 900 höjdmeter kändes det oerhört skönt att vara nere. En öl och en hamburgare har aldrig smakat bättre.

Bilder från hiken kommer imorgon.