På väg från Tobago Cays mötte vi denna vackra båt under fulla segel. Det är inte så ofta man ser en sådan båt segla så här. Trots att båtarna i denna storlek är fullpackade med hydraulik så är det ganska mycket jobb att segla dem. På vår AIS kunde vi se att båten hette Maria och var 46 m lång.

 

Vår vidare färd från Bequia till St Lucia bjöd på ganska intressanta och skiftande förhållanden. Vi startade klockan 06.00 med motorsegling i en timme för att ta oss upp till lovartssidan av St Vincent. Där brukar seglingen vara oändligt mycket bättre än läsidan där det inte blåser alls tidigt på morgonen. Vi kunde snart stänga av motorn och låta vinden fylla våra segel. Det som var intressant var strömmen. Den sköt på med ytterligare 3 knop, förutom de 6 vi seglade. Alltså gjorde vi långa stunder mer än 9 knop över grund. Det kan man inte klaga på. Det tog inte lång tid innan vi avverkat sträckan förbi St Vincent.

 

När vi fram på dagen närmade oss St Lucia visste vi att vinden inte skulle stå sig. Men vi hade denna gång lite tur. Vinden slog om till västlig och vi behövde bara skifta över våra segel till andra sidan och fortsätta. Detta är ett vanligt fenomen på dagtid. Luften över land värms upp och stiger uppåt. Det ger en lokal sjöbris på läsidan av öarna. Ibland går det att segla i brisen ibland får man köra motor. Denna gång kunde vi segla nästan hela vägen upp till Rodney Bay där vi ankrade i skymningen. Dagens etapp blev 75 sjömil.

 

Den fjärde dagen såg vi verkligen fram emot att få segla runt Bequia. Då skulle Allegro kunna komma till sin rätt med längre ben och inte så många slag och manövrar. Allt detta gick om intet. Tävlingskommittén beslutade att vi skulle segla samma triangelbana som dagen före. Besvikelsen var stor ombord, men vi kunde inte göra något åt banvalet. Det var bara att bita ihop och köra på. Eftersom startlinjen inte alls var vinkelrät mot vinden föreslog jag att vi skulle göra babordsstart vid lämärket. Det är normalt ganska vanskligt och kan lätt gå fel. Nu visade det sig vara helt perfekt. Vi gjorde den överlägset bästa starten och låg långt före resten av båtarna. Detta varade så länge vi slapp slå och det tog inte många minuter innan vi var tvungna till det. Alternativet vore att hamna uppe på stranden. Efter flera slag upp mot första märket så hamnade vi längre och längre bak i fältet. Så mycket var vår perfekta start värd.

 

Allegro deltog i regattan för att alla skulle ha kul. Kapten Lee är emellertid väldigt tävlingsinriktad. En annan kille som också var extremt tävlingsinriktad var den amerikanske ubåtskaptenen Rich. Han var ung och stark och skötte det tunga vinschandet i sittbrunnen. Tillsammans med mig som också kappseglat mycket var vi ett ganska taggat team därbak i sittbrunnen och vi var inte helt nöjda med vårt resultat.

 

Totalt slutade vi trea i vår klass på åtta båtar. Ägare Lee och Sharon fick ta emot några flaskor rom samt ett par riktigt fina keramikmuggar i pris. Muggarna var drejade i den keramikverkstad som vi flera gånger besökt när vi varit ute och hikat.

 

Det är alltid intressant att kappsegla med engelska som språk ombord. Vi har gjort det ganska många gånger vid det här laget. Resultatet är att Anna-Karin och jag slänger in ganska många engelska ord och uttryck när det bara är vi två ombord på Unicorn. Vi blandar lite hit och dit.

 

Den tredje regattadagen blev inte som tänkt. Egentligen skulle det denna dag varit seglingsuppehåll. Men eftersom gårdagens seglingar blev inställda blev det nu till att ge sig ut på havet. Så långt ut blev det inte eftersom seglingskommittén beslutade sig för att vi skulle köra triangelbana inne i bukten. Jag kan lova att det inte är något kul med en 25 ton tung Tayana 52. Att slå är en process som tar ett par minuter i anspråk innan man fått upp farten på nästa bog. Det är inte direkt så att man slår på varje skift som de mindre båtarna kan göra. Det hela blev inte heller bättre av starten blev uppskjuten i två timmar. Gissa varför? Ingen vind. Det hade varit betydligt bättre och roligare att segla runt Bequia föregående dag, men så blev det ju inte.

 

Inte blev det bättre av att vi på första kryssen krockade med en ankrad katamaran. Jag var ju med ombord som taktiker och trimmare och jag upplyste skeppare Lee i god tid att han inte kommer att klara att segla ovanför den ankrade katamaranen. Detta på grund av en stark utgående tidvattenström. Men Lee menade att han känner sin båt och vet vad den går för. Naturligtvis träffade vår akter katamaranens ena skrov med ett brak. Skadorna på respektive båt var ytterst marginella, men inte blev stämningen bättre av denna incident.

 

Att segla triangelbana inne i bukten var ett stort lotteri och det var i stort sett omöjligt att lägga upp en fungerande taktik. Inte minst på grund av det jag nämnde tidigare, vi kunde inte slå på skiften. En tröttsam och varm dag ute på ett vindfattigt hav blev det. Vår placering i klassen denna dag blev fyra.

Dag två skulle vi segla runt Bequia. Den banan hade vi verkligen sett fram emot. Nu blev det inte så. Trots att detta varit den blåsigaste säsong vi upplevt i Karibien lyckades vi nu pricka in en dag med ingen vind alls. Alla dagens tävlingar blev inställda. Detta är inte helt sant, för fram på dagen kom det vind som mycket väl skulle tagit oss runt Bequia. Men då var det så dags, alla seglingar var redan inställda. Men det skulle bli värre. Det kommer mer om det i nästa inlägg.

Första dagens seglingar blev en seg historia. Inte mycket till action under racet. Vinden var så svag att vi ibland rörde oss från målat fast vi seglade mot det. Det på grund av att strömmens hastighet var högre än den fart vi gjorde genom vattnet. När då strömmen går mot seglingsriktningen så rör man sig faktiskt bakåt sett till fart över grund. Banan var 17 sjömil lång och det var på håret att vi klarade oss i mål innan maxtiden på 6 timmar gick ut. Vi hade endast 14 minuter till godo. Vi var första båt i mål och eftersom vi klarade maxtiden fortsatte tävlingen även för övriga deltagare. På beräknad tid hamnade vi på andra plats i vår klass denna dag. Ett ganska tråkigt race blev det med så lite vind. Totalt annorlunda mot hur det varit tidigare. I det stora hela har detta varit den blåsigaste säsongen sedan vi kom till Karibien.

 

 

Här syns det tydligt att det går åt fel håll.

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Här också även om det är lite svårt att se.

Innan vi lämnade Tobago Cays för den här gången tog jag bilden ovan. Det är en kitesurfare som har foil (bärplan) på sin bräda. Det är ju det nya inom segelsport att man skall ha det. Jag har dock hört att det skall vara ganska svårt att kitesurfa med en foilande bräda. Jag vet inte eftersom jag aldrig försökt. Den här killen hade inga problem. Faktum är att han var en riktig virtuos på sin bräda. Han kunde till exempel hoppa upp i luften och snurra 720 grader landa på brädan innan den sjunkit igenom och bara fortsätta. Jag har som sagt aldrig sett någon säkrare.

 

Vi hade det bra i Tobago Cays och snorklade en hel del. På kvällarna umgicks vi med kompisar som också låg ankrade där. Men på skärtorsdagen var det dags att segla norr ut igen. Vi fick en fantastisk segling i lagom vind och smul sjö tillbaka till Bequia. På långfredagen startade Bequia Easter Regatta och vi skulle vara med och kappsegla. Inte med Unicorn, utan vi skulle vara med som besättning ombord på Allergro. Det är en Tayana 52 som ägs av våra vänner Sharon och Lee från USA. Men regattan får jag skriva om i nästa inlägg.