Brunsbuttel

Efter att ha legat en natt i Brunsbuttel bredvid ett blandat gäng med ryssar och tyskar, låtsade vi tamparna för att passera den sista slussen i Kielkanalen. På andra sidan väntade Elbeflodens inlopp, vars tidvattenförlopp vi planerat att utnyttja för att nästan bokstavlig talat "hoppa" till flodens andra sida. En tidig morgon väntade, samt en tidig och smidig slussöppning. Den tidiga morgonen blev av, dock dröjde slussöppningen ca 2 timmar, vilka vi tillbringade delvis tillagda på en annan båt, delvis snurrandes i circlar i väntan på att de stora lastfartygen skulle ta sig in i slussen. Väl inne i slussen fångades Maja av en kraftig motorströmning från ett lastfartyg framför oss, vilket gjorde att vi råkade smälla in i båten vi låg omsides med och att en fender rakt av exploderade. Båda båtarna samt besättning fick dock inga skador.

Elbefloden

Väl ute i floden väntade en spännande segling. Vågorna var högre än förväntat, strömmen hård och vinden motig. Dessutom var inloppet till Geeste-Elbe Kanal svårentrerad om inte omöjlig för oss att passera på grund av lågvattnet. Vi bestämde då att segla så sakta vi kunde, något vi åstadkomm genom att dreja bi. Trots all tid vi tog på oss för att segla de ynka tio nautiska milen, så uppmanade Otterndorfs Hafenmaister att invänta högvattnet i ytterligare en halvtimme, vilket vi tillbringade liksom vi gjort i Brunsbuttels sluss, det vill säga cirklandes i vattnet. Till slut navigerade vi in i Otterndorf, mellan lerhögarna, och bestämde oss för att övernatta där. Otterndorf är förresten världens vackraste småstad! Höga lerhögar, långa stränder, kossor som betar gemte båtarna (!), ett med tidvattnet förendärligt landskap, små tegelvägar och små hus, spökhus och häftiga affärer.

Dagen efter blev det till att masta av och bege sig in i Geeste-Elbe Kanal.

Geeste-Elbe Kanal

Denna sträcka var bra mycket smalare en Kielkanalen. Inga monsterfartyg här inte, utan det var snarare vår Maja som var monstrig i förhållande till kanalen. Något som direkt gjorde oss nyfikna, men även lite misstänksamma, var att vi i Otterndorf direkt fick instruktioner för att öppna en sluss mitt i kanalen. Självbetjäningssluss? Mysigt. När vi väl kom fram till den så hoppade Calle direkt i land och tröck på knappen. Han såg en stor och röd knapp, och som den sakliga och handlingsnabba individen han är så tröck han på den. Den frenetiska knapphanteringen var delvis ogenomtänkt, och det visade sig att vi lyckats blockera hela slussen. Lokalbefolkningen var dock snabb att märka av oss, och en snäll gubbe trädde snart fram och erbjöd sig att ringa slussvakten. Vi började undra varför slussvakten inte var på plats från första början, det var ju trots allt mitt på dagen, men tackade så hjärtligt och slog oss ned för att vänta. Efter en kvart hörde vi ett vansinnigt dånande på andra sidan slussen, och en högljudd gubbe på cykel med en alldeles för röd ansiktsfärg trädde fram. Efter en lång tvekan, och efter att slussvakten skrikit (eller något) mot oss åtskilliga gånger, tog Anders ett djupt andetag och började promenera mot honom. Slussvakten gestikulerade kraftigt med Anders, skrek på tyska och skrattade gott åt det. Slutligen blev det hög tid för slussvakten att ta Anders i hand och skrika "Come on, baby!". Jag, Calle och Petter satt tillbaka och njöt av spektaklet från ett säkert avstånd. Efter att Anders lyckats slita sig loss från slussvakten, och den sistnämnde öppnat slussen för oss, så fortsatte vi mot Bremerhaven.

Det är ungefär nu som det slår oss att det är Midsommarafton, och dessutom rätt kallt. Vi förberedde då lite varmt röttvin för både festens och kroppsvärmens skull. Med arton lager plagg på oss och varma drycker kom vi snart in i Bremerhaven.

Bremerhaven

På morgonen gick vi upp 07:30 och tänkte snabbt ta oss förbi slussen, in i staden och ut i Weserfloden. Det dröjde dock till 11:00 innan slussen öppnade, och vid den tiden hade vi ändå missat tidvattensändringen som planerat att utnyttja för att snabbt ta oss till Kusten-Kanal, så vi lade till i Bremerhavens hjärta för att vänta. Tidsvattnet är dock särskilt oförlåtande mot kölbåtar i dessa trakter, och efter ganska kort tid så märkte vi att Maja låg på den leriga grunden. Efter ytterligare några timmar så hade vattnet som tidigare varit under Maja helt försvunnit och vi låg nu på "land". Vi var nu officiellt ett vrak.

Efter en lång väntan kom vi dock iväg, navigerade nerför Weser och in i Kusten-Kanal. På kvällen kom vi fram till Oldenburg.

Oldenburg

Staden vi befinner oss i nu. Vid ankomst märkte vi att en låg bro i kombination med högvattnet gjorde vårt inträde i Oldenburg tämligen svår. Jag och Petter sprang fram till bron för att prata med en brovakt som inte var där, varpå vi beslutade oss att utföra lite "bromätningar". Enligt exakt vetenskap och mångårig erfarenhet av ögonmätning så kom vi fram till att Maja utom all tvivel kunde ta sig under bron, med några lätta modifikationer. Tillbaka i båten monterade vi bort vår lilla aktermast och begav oss mot bron. I en blandning av skräck och förtjusning tog vi oss under bron och kunde äntligen lägga till i den otroligt mysiga staden som vi befinner oss i nu, Oldenburg.

Nästa Emsfloden!