Norden
fredag 27 juni 2014 - Skrivet av Petter Mogenfelt
Kanalklaustrofobi och Nordsjölycka

Det vajar en svensk fana i toppen av hamnmasten hos Aeolus’ fritidsbåtförening. Det är ett av de sympatiska hamnvärdarnas många sätt att hälsa oss välkomna till Amsterdam.

 

Stor morgontrötthet gjorde att vi kom för sent till kanalstaden Oldenburgs västgående sluss och blev därmed strandsatta där resten av dagen. Kvällen ägnade vi åt att inviga brädspelet Settlers of Catan innan vi begav oss ut på till synes folktomma söndagnattsgator för att på irrande vägar nå fram till en säregen bar vars eleganta innerdekor verkade som hämtad ur ett agentdrama. Vi tog varsitt stillsamt glas.

Morgondagen kom att inleda något av en maratonfärd: vi steg upp i ottan för att hinna med första bro- och slussöppningen klockan fem och sedan for vi… hän. I fjärran låg ostfrisiska Leer och lockade med sina mastkranar (tänk att få segla igen efter allt detta motorgående!) och efter åtskilliga monotona sjömil nådde vi, midnattstrevande på dunkla kanalvägar, slutligen fram till det slumrande Bingum i Ems’ farstu. Ytterligare en tidig morgon och en stressad påmastning i sugande tidvattenström senare befann vi oss äntligen på Nordsjön. Motorkryssande mot nordan, och med en ihärdig fisktärna i kölvattnet som ivrigt hejade på oss, vann vi höjd innan vi, samtidigt som nattens becksvarthet sänkte sig över oss, satte kurs västerut. Under dygnets mörka timmar drog de frisiska öarna snabbt förbi på vår babordssida allteftersom vi plöjde fram emot den orangea huvudstaden. Gasplattformars extravaganta lampbesättningar och fara-å-färde-ljussignaler (två korta, en lång – seglade vi månne för nära, trots att vi befann oss flera sjömil bort?) höll oss huvudkliande alerta och skyndade på jordens rotation. Utanför Ameland och Terschelling vibrerade gryningsglöden skönt och stilla som en lägerelds sprakande flammor: det var en fröjd att sitta vid rodret då, trots en stunds stampande bidevindsegling. Fiskebåtstrafiken intensifierades stadigt medan solen steg till väders men de guppande skorvarnas treknopshastighet ingav, snarare än stress, en lustig form av trygghet. Fiskarna kändes eviga och välvilliga i jämförelse med containerfartygsjättarna lite längre ut i Nordsjöfarleden.

När alla besättningsmedlemmar åter var vakna och de lekande solstrålarnas värmeavgivning steg i takt med att vindarna bedarrade, bjöd havet in till resans första verkliga bad. På Jacobs förslag togs seglen tillfälligt ner, en fender fästes i en aktertamp och med förnimmelsen av att Medelhavet när 

Petter och Kalle badade också

allt kom omkring inte befann sig alltför långt borta kastade vi oss parvis i det salta nordanvattnet. Nya krafter strömmade in i kroppens alla porer.

Någon timme senare, då vi nalkades Waddenzee via inloppet mellan ön Texel och fastlandsstaden Den Helder, uppmöttes vi av gummimotorbåtsburna tulltjänstemän som föresatt sig att grundligt genomsöka Maja efter eventuella oegentligheter. Sina pistolhölster till trots visade det sig dock vara riktigt jovialiska typer vi fått ombord och det som måste varit en rutinkontroll gick gemytligt till. Glada men fruktansvärt pizzahungrande (kapten Petter hade sedan länge lovat oss en påmastningspizza som ännu hägrade inför vår inre syn) stävade vi vidare mot Ijsselmeers nordvästsluss och Den Oever där, enligt en av tulltjänstemännen, pizzeriornas välsignade land väntade oss. Vi lade till i den gästhamn som följde direkt på slussen men till vår oerhörda besvikelse visade det sig att det fortfarande var fyra landsmil kvar till staden och att pizzeriorna där ändå var på väg att stänga. Stående med snopna näsor, glupande hunger och föga vilja att börja gräva i det sinande skafferiet ombord – där ångorna från gångna nattmåltider ännu dröjde sig berusande kvar – beslutade vi oss för att gagna det enda alternativet som stod till buds, nämligen hamnrestaurangens exklusiva meny. Fattiga, bortkomna och illaluktande trädde så vi in i ett gungande barocklandskap och, omgivna av alltifrån sjömansskyltdockor och mörkhyade kvinnohuvuden i bomullssäckar (ja, det är sant) till rader av foton på nederländska monarker övervakade av en dubiös smörsångare vid namn Gert Timmerman, intog vi under skratt och komiskt flackande, utmattade blickar en trerätters festmåltid vars smak såväl som kostnad kunde få ögonen att tåras men av vitt skilda anledningar. Men: då vi lapade i oss det sista av den varma chokladsåsen till vår utsökta Dame Blanche föreföll tilltaget till syvende och sist väga åt det positiva hållet. Till tonerna av omgivande skäggdoppingars förälskade kuttranden gick vi och lade oss med spinnande magar och vaknade inte förrän sent dagen därpå.

Sista etappen präglades av svaga vindar och vi ömsom tuffade, ömsom långsamslörades oss över Ijssel- och Markermeer men njöt av tiden genom att bland annat barbröstade styrketräna i den gassande solen och sedan glufsa i oss av Anders goda mathavrelunch. Först i skymningen puttrade vi förbi Amsterdams industriella, närmast dystopiska innankustfasad och fram till stadsslussen där vi mottogs av en delegation kärvänliga änder i olika praktfulla fjäderskrudar. På andra sidan slussen bländades vi av kittlande storstadsljus och den natten somnade vi in med drömmar om de sköna upptäckartider som stod framför oss.

 

Idag har vi tvättat såväl oss själva som våra kläder, fyllt upp skeppsskafferiet och smågatstraskat och nu, i god form för kvällen, står vi redo att ge oss ut i det holländska festivallivet.