Slutmål Leros

Vi ville vidare till Leros. En mycket trivsam ö, med mycket båtturism. Ingen charterturism. Xerokambosbukten blev första anhalten. En ännu lugnare by än Telendos. Här låg vi på en av ca 30 bojar djupt inne i viken. Två restauranger i land, men bara en liten mini-”supermarket”, och varken grönsaker eller bröd stod att uppbringa. Dessa basvaror visade sig dyka upp med brödbilen, respektive grönsaksbilen senare på förmiddagen. Bad, lugn, njutning igen, och så tog vi oss i stiltjen en tur runt hela ön Leros. Vi passerade Pandelibukten, Alindabukten med den alternativa färjehamnen Agia Marina.  När Meltemin blåser alltför hårt i augusti uppstår våg och vindförhållanden vid den trånga infarten till den djupa Lakkiviken som gör att färjan inte kan gå in där. Den kan då gå till Agia Marina istället. De norra vikarna på ön, i lä bakom små öar såg särskilt tilltalande ut. Varvet besöktes för att stämma av upptagstiden om en vecka. Slutligen gick vi in i Lakkaviken, för att lägga till för natten. Blev avvisade i den första marinan, och i den andra marinan fanns det inte heller plats, men de var ändå snälla och lät oss ligga i upptagningsdockan.

Impopulära i Pandeli

Nästa  dag blev det till att flytta igen, suck, och det skulle börja blåsa också. Vi försökte åter med Xerokambos, där det brallade på rätt rejält. Pandeli kanske skulle kunna vara ett alternativ. Vi hade hört att det skulle vara mysig by och att det kunde gå att ligga i fiskehamnen utanpå några fransmän. Natten blev orolig, vinden tryckte oss mot bryggan, och dubbelekipaget kändes ansträngt. När fransmännen skulle gå iväg, så ville de bli bogserade mot vinden av NOVA för att kunna få fart och vända sin segelbåt inne i den trånga hamnen. De skulle få backa ut…NOVA strävade på gränsen till sin kapacitet, men den franska båten tryckte ändå nästan ihop en av de små träfiskebåtarna i operationen. Till slut var vi loss alla och endast ett par små repor syntes i trärelingen på NOVA. Puh! Det var nära att någon klämde sig rejält.

Under tiden i den lilla fiskehamnen blev vi surt anklagade för att ha slängt stora soppåsar i vattnet. Med båtshaken försökte vi bärga de tunga vattendränkta plastkassarna som visade sig innehålla stora mängder använda vuxenblöjor som löstes upp i vattnet, och hela operationen var ytterst motbjudande. Jag antar att fiskargubbarna på båten intill bärgningen förstod att det inte rimligen kunde vara vårt skräp. Det kändes skönt att ha gjort något bra för dem, när de nu var så sura.

Nästa natt tillbringades på svaj sedan en lokal fiskargubbe givit mig två ordentliga utskällningar för att vi försökte ankra bredvid några jättestora lyxiga båtar och lägga två linor iland. Man kan ju inte fiska här skällde han, det är linor överallt, hur ska jag komma in? Jag rodde skamset in jollen bakom några klippblock och tänkte vänta tills han försvunnit. Det är faktiskt inte tillåtet att ankra överallt, sa han, och här får man inte ankra. Vi fick ge oss, gick skamset ut och lade oss på svaj längre bort i viken. Följande dagar observerade vi att antalet ankrade stora dagcharterkryssare som ankrade i viken där fiskargubben åthutat mig steg till uppåt närmare femtio. Undrar inte på att han kände sig undanträngd och inklämd med sitt fiske, och hade all anledning att vara arg. –Ilskan kunde dock verka lite missriktad, dock…eftersom NOVA endast är en liten pluttbåt i jämförelse med de jättestora charterkryssarna. Kanske lättare att ge sig på…

Stånga och stånka

En besättningsmedlem som deltagit alla somrar i medelhavsprojektet med NOVA lade märke till en ändring i vokabulären mellan Kapten och chefsnavigatören.  Ord som inte tidigare förekommit, hade nu tagit plats i samtalet, och dessutom  med en mycket hög frekvens. NOVAs framfart i stark vind och norrut beskrevs som att ”stånga” mot vågorna, och hon ”stånkar” sig fram för motor med den starka viden stick i stäv- utan att kunna segla på den bogen. Kanske sade denna ändring i ordbruk något om de nya förhållandena i Cykladerna, kanske inte. Eller kanske sade den något om inställningen till projektet. Inte längre lust att stånga och stånka, utan önskan om lugn och ro och finväderssegling.

Kalymnos

Till klättringsön, tillika tvättsvampsön Kalymnos anlände jag med Blue Star Ferries. Även om kaptenen och besättningen hade saknat en chefsnavigatör under min frånvaro, så hade de hjälpligt kunnat navigera fram bland gyros och brödbutiker för att finna föda. En stor supermarket fanns dessutom just vid gästhamnen. Den sympatiske hamnkaptenen visade sig ytterst behjälplig med att finna kunniga yrkesmän som snabbt kunde utföra de reparationer som fanns att göra på NOVA. Ankarspelet hade överhettats och kraschat för tredje gången på vår medelhavsresa. Saltvattenspumpen till motorkylningen läckte. Det visade sig vara ett kullager som hade rostat. Trygga snabba reparationer till ett rimligt pris. Det gick inte att vandra runt i staden utan att stöta på de på öppna platser utspridda natursvamparna. Naturlig tvättsvamp plockad ur havet av dykare på 15-25 m djup. Stora mängder låg på tork utanför några vackra museibyggnader med detaljer i samma okragula färg som svamparna. En äldre herre till båtgranne berättade att hans pappa varit svampdykare på ön, men under senare delen av yrkeslivet tvingats resa till Sudan för att arbeta, då mängden natursvamp som kunde plockas på Kalymnos inte längre räckte till för den växande efterfrågan.

Från hamnen gick flera gånger om dagen en gratis buss den korta sträckan över krönet till västra sidan av ön. Under de hängande klättringsklipporna i Mersini kunde vi ligga ett par timmar på en liten men fin strand som var fylld med bollspelande och badande ungdomar. Blickarna riktades ofelbart mot den sockertoppsliknande ön Telendos som så vackert avtecknade sig mot solnedgången i väster. Undrar hur det är där? Om vinden lägger sig kanske vi kan gå dit i morgon?

Jag talade en stund med en ensamresande äldre dam från landet som många greker känner aversioner mot just nu. Hon var på hemresa ifrån en längre vistelse på ön Astepalaia som hon utnämnt till sitt paradis. Ett ypperligt boende i en designad byggnad med pool, och fantastisk b&b här i Kalymnos, hade hon funnit på hotels.com.

Konflikt på Telendos

Ironiskt nog blev det nu ett lugnare väder i nästan fyra dagar. Vi hade ju kunnat vänta med överseglingen…. Istället var det nu semester och njutning som gällde. NOVA och ny besättning begav sig till den lilla byn på Telendos. På denna plats kunde man uppleva ro och fred, och betrakta livets gång bland de som bebor den toppiga svårtillgängliga ön om sommaren. På den låglänta tiondelen av öns raggiga yta fanns några få små gulliga hotell och restauranger, fiskebåtar, ett par stränder, några små kapell och en oändlig mängd ruiner. Det var det. Illusionen om att detta var ett lugnt ställe fick byta plats med en illsint verklighetsdramatik. En restaurangägare beskrev hur han etablerat 18 bojar för fritidsseglare, vilka nästan alla hade saboterats, det vill säga brutalt avskurits, av den lokala fiskarbefolkningen som ville emotsätta sig sådan etablering av turismen. Vid den enda kvarvarande brukbara bojen låg nu NOVA. Vi hade hamnat mitt in i en lokal konflikt, och valt sida utan att vi visste om det.

Serifos- Paros

En lugn och skön avfärd från Serifos, med en viss oro för hur det skulle bli längre ut. Ofta blir det lugnare längre ut, men nu var vi ju på väg in i Cykladernas oberäkneliga vindsystem. Den ganska långa överfarten förlängdes ytterligare av att avdriften mot syd i den nordliga vinden/vågrörelsen förde NOVA allt närmare Sifnos, och då vi upptäckte detta tvingades anlägga en tvärare nordlig kurs än om vi direkt siktat på en nordligare kurs. Att pina mot vinden går långsamt. Äsch, vi gav upp och körde motorn sista biten mot den nordliga bukten på Paros.

Norra bukten-en pärla! Lugnt och fint med måttlig nordvästlig, men med ökande nordlig faktiskt lite väl guppigt för en övernattning. I Paros stad hämtades nya gastar nästa dag, och satte kurs mot den nordliga bukten igen för bad. Då vinden ökat och vridit mot norr, tänkte vi hinna till Naxos innan det blåste upp för att övervara kulingen där. 

Paros –Naxos

Att det kunde ta timmar att ta sig den lilla biten från Poros nordspets till Naxos stad!! Och att vi skulle bli liggande där i flera dagar innan vi kunde ta oss vidare söderut! Allt berodde på att vinden aldrig slutade blåsa. Naxos stad måste vara ett av de värre blåshålen, vilket ju egentligen är lätt att sluta sig till bara genom en snabb blick på kartan eftersom det ligger ganska öppet mot Norr. För kvällarnas middagar blev vi kompisar med de trånga gränderna dit den kalla vinden inte nådde. Med fleecejackor gick det utmärkt att sitta ute, men många satt faktiskt också inne då de avnjöt de grekiska hemlagade specialiteterna. Vi passade på att träffa släktingar som båtluffade med färjorna, hade en mycket trevlig vistelse frånsett den på piren ständigt piskande vinden.

 Skinoussa i Small Cyclades

Vindstyrkan gick ner något men piskade fortfarande på kombinerat med norifrånkommande vågrörelse med 12 m/s när NOVA lämnade Naxos stad genom Naxos/Paroskanalen. Chefsnavigatören hade fått återfall och kollat vilka dagar färjorna till Skinoussa skulle avresa. Tyvärr stämde det inte med NOVAs planer, så jag fick faktiskt stålsätta mig och följa med i alla fall. Det ska väl gå tänkte jag kaxigt. Ett par timmars utmaning, och så, efter kanalen var vi i de härliga ”Small Cyclades”. Även om det tog ett par dagar innan balanssinnet kändes återställt efter den gungiga färden från Naxos, kunde jag njuta av småskaligheten på Skinoussa. Väldigt gulligt! Inne i den lugna Myrtiniviken låg NOVA fint.

Mot Amorgos

Igen stark vind. 11m/s vid 10 tiden i gattet mellan Nisos Iraklia, och Nisos Skinoussas ljusockra, grågrönprickiga, karga kullar. Vindarna som huvudsakligen kom ifrån Norr kastades mellan öarna, ömsom starkt, ömsom svagare. Efter en stund, i lä bakom en liten ö, minskade vinden till 2 m/s, för att öka till 7 m/s efter Karos/Andikaros. En genua rullas ut och besättningen kopplar av. Vinden verkar stadig just nu. Det är något visst med att vara ”ute på” utan motor.  Det är tyst, vågorna rullar, vindkraftverkets gnälliga skräckfilmsvinande ljud ligger i bakgrunden. Glöm inte att dricka vatten, påminner vi varann. Temperaturen och fläkten är behaglig. Det är sista juni idag. Den avkalvade ost tippen till Karos betraktades från NOVAs sittbrunn, när plötsligt skummiga vågtoppar kom från ingenstans. Vi förstår inte vindens väg nu. Man vet aldrig hur väder och vindförhållandena är ”ute på” förrän man är där. Svårt att helt läsa och förutsäga utifrån pilotguide och karta.

Försökte oss på ett besök vid den fina badstranden Ormos Kalotaritissa, men avgjorde att här gick faktiskt inte att ankra idag. Svårt få fast ankaret, och grunt och litet, och fel vindriktning-rakt in i viken. Men det är väldigt vackert där! Den västra spetsen är låglänt, och rätt som det är kan en segelbåtsmast susa förbi på utsidan av den smala strandremsan. De höga bergen som reser sig i norr ingav nästan fjällkänsla i sin karghet, och vindpinade utsatthet.

Sista biten fram till Katápola var lite skumpig och dramatisk, men så, väl inne i Katápolaviken mycket lugnare. Jag kunde knappt tro det! Här var vi nu i hjärtat av Cykladerna. Tänk att vi hade tagit oss ända hit! Och jag hade varit med nästan hela vägen.

Katápola

Den unga hamnpoliskvinnan meddelade från kajen, iförd stilig mörkblå uniform, att ingen kajplats fanns att få i Katápola, varken för oss eller det femtontal andra fritidsbåtar som istället tvingades ankra i viken intill. En 50 båtars-regatta väntades inkomma på natten. De eskorterades av en stor militärbåt som låg på färjans plats, och hade förvarnat hamnpolisen om att kunna använda den lilla hamnen bredvid färjeläget under två nätter. Vi fick vackert svaja tills regattan skulle hem till Athen för att rösta prompt nej i folkomröstningen till EU’s lösningsförslag till den Grekiska regeringen. Damen i grannbåten (när vi gick till kaj för att fylla på vatten) berättade förtvivlat om hur missuppfattade man kände sig i breda led av den grekiska befolkningen. Hon bemödade sig om att inför mig, stående i BH och trosor vid mantåget, sedan hon med rejäla och vana handgrepp hjälpt oss att komma intill deras enkla lite ruffiga segelbåt i femte led från kajen, korrigera eventuella missuppfattningar angående viktiga frågor i grekisk välfärd bl. a. grekisk pensionsålder och pensionsstorlek. 65 år är väl detsamma som de flesta i EU har, och 350 euro går nästan inte att överleva på, inte ens här, menade hon. Därför måste vi rösta!

Ankring

-Ankra där! Emellan de där två båtarna! -Jäklar, nu kom vi för nära. -Vi avvaktar en stund och ser om NOVA ligger till sig. -Neej, det känns ändå för nära. Vi ankrar om! Men var? Nu tog ju nästa båt luckan som jag spanat in. Vi kan försöka här men det är inte optimalt…. –Hello there! I saw you had problems anchoring. Den vänlige engelsmannen och hans fru med en vacker engelsk västkustbåt kom till vår undsättning när beslutsvåndan och tröttheten gjorde sig gällande bland NOVAs fyramannabesättning. Att komma till en ny plats, där det blåser en del, med många okända variabler och förhållanden är något av det svåraste som finns. Hur stora svall orsakar färjorna som kommer och går, blir det för grunt för oss här när vinden vänder, skapas fallvindar om kvällen? Ja, vad blir bäst? Hur kan vi göra det bra för oss här? -You can put your anchor here between us and the cathamaran over there. There was  another boat that left this morning. It should be ok. Informationen från en fellow yachtsman som läst variablerna ett par dygn var ovärderlig. Obeslutsamhetsstressen som börjat byggas upp lade sig med en gång. Tack för hjälpen du okände, vänlige engelsman!

Amorgos

Åh, vilka stora förväntningar jag hade på denna ön! Vackert, höglänt, den vindpinade Choran med sina vindmöllor som utgör en schablon för vykorts-Amorgos, klostret på den lodräta bergsväggen, vägen över den fjälliknande toppen, det avslappnade livet i den norra viken. Jag kan bara säga en sak! Ön levererade! Dessutom stiftade jag bekantskap med hotellet ”Det Stora Blå” i Katapola, och ett par butiker med salsamusik och MIN klädstil i den norra mysiga lilla bayen.

Det värsta Meltemibältet

Nu väntade dock en överfart från Amorgos till Kalymnos där vi hade förberett oss på att få vänta ett tag på ett lämpligt väderfönster. Det var visserligen inte mer än 1 juli ännu, men man sade att den starka nordliga vinden varit extra tidig detta året. Det hade vi märkt. Nu hade vi som tur var beställt ner en seglingssugen besättning hemifrån som inte bangade för en blåsig överfart. De mönstrade på i Katapola, och kände in den nervösa stämningen. En provsegling anordnades nästa dag, varpå beslut fattades att avresa nästa dag strax före meltemins peak med 14m/s som skulle inträffa på natten. Ja, Chefsnavigatören, tillika säkerhetsansvarig, hade noggrant gått igenom säkerhetsföreskrifter, nödanropsutrustning, brandsläckare, flytvästar, fastknäppningsanordningar, samt vad som kunde väntas vid målet, taget ur Rod Heikells Pilot Guide. Medan besättningen och kaptenen pumpade upp adrenalinet, kokade jag pasta och såg till att vatten och enkel förtäring fanns lätttillgängligt i båten. Biminin surrades vid akterdäcket, sprayhooden återuppsattes, sjösjukepiller intogs och så var de iväg, tidigt på morgonen. På ”The Big Blue”, emottogs sms då NOVA rundande Amorgos nordspets, rullandet hade varit urjäkligt, variationer mellan bristande matlust till illamående fanns bland besättningsmedlemmarna, men NOVAs framfart hade i övrigt gått bra så långt. Jag kände tacksamt hur stadigt marken stod under mina fötter. Ungefär mitt emot ön Levita kom ytterligare ett sms. Nu var det inte långt kvar, och sjön var lite lugnare. Åh, så skönt, det värsta var över. Jag kände mig lättad på deras vägnar. Kanske var det för tidigt att pusta ut helt….ty enligt senare rapporter, hade fallvindar vid inseglandet till Kalymnos uppmätts till 21m/s. Besättningen hade intagit en inför dessa väderfenomen respektfull hållning och revade även det kvarvarande, redan bottenrevade storseglet. Alla var nöjda, både hjältarna som utstått obehaget, och strapatserna, och chefsnavigatören som sluppit. Ett utmärkt arrangemang.

Nova 2015

Plus eller minus Förväntan

Det förbjudna och otänkbara hände denna sommar. Jag hade tappat lusten för att dra iväg till NOVA när semestern kom. Förbjudet när man har en enorm segelbåt liggande på Asprakis varv, väntande på att bli shape’ad och utsläppt i sitt rätta element. Otänkbart när man har en partner som likt en frustande fåle i stallet väntat hela våren på grönbetet. Även lite läskigt att känna att åtagandet jag gjort till mig själv om att äga genomförandet av ett femårsprojekt, så lätt kunde laddas ur. Att tänka på den kommande sträckan mellan Aegina och Leros kändes helt neutralt som ett arbete att klara av. Inte roligt och spännande som tidigare års seglingspremiär när semestern börjar. Jag kunde inte ens uppbåda energi nog för den nödvändiga läsningen om seglingen tvärs över Cykladerna.

Förhandshistorierna om området hade inte direkt varit positiva. -Det finns inget där, - Man kan köra relativt fort igenom Cykladerna och bort till Dodekanesserna eller Turkiet, var sådant som sagts oss. Det var svårt att förstå att ett område som många semesterfirare tycker mycket om att båtluffa i, skulle ha så lite att erbjuda seglarfolket. -Men de vitkalkade husen med blåa fönster, och de små gummorna med svarta kläder, de kalamares-fiskande gubbarna, baden, solen, trapporna, gränderna, då?? Andra värden kanske var viktigare än vykorts-Grekland när det gällde segling i just Cykladerna, som t.ex. en trygg hamn och någorlunda vädermässig förutsägbarhet.

Nu återkommer vi till min bristande lust. Kanske tog sig min feghet i förhållande till utmanande seglingssituationer uttryck just så. - Segla till Turkiet?- Ja tack! Men kan någon då vara snäll att ta bort momentet oförutsägbarhet ur väderleksrapporten och skrota Meltemin. Jag var ju helt enkelt jätterädd för att segla i Cykladerna, så rädd att jag kände ingenting istället. Var bara inställd på att göra ett jobb. Dessutom fanns inget heller som lockade, för att uppväga oron.

Just om de oförutsägbara och oberäkneliga starka vindar som kommer från ingenstans och ger upphov till obehag och farofyllda situationer vittnade en båtgranne som just korsat området på fyra dagsetapper. -Det finns inga ordentliga hamnar i området, berättade han, dit de många korsande skeppen behöver komma för att få nattro. Badvikarna erbjuder inte tillräckligt skydd för väderförhållandena. De små otrygga hamnar som finns är ofta överfulla och kan verka säkra utifrån ett visst väderläge men kan bli ordentligt farliga om det plötsligt ändras. Här fick min oro verkligen näring. -Men fyra väderluckor på fem veckor borde väl ändå vara rimligt att finna, tyckte jag.

Ship shape

Ankom Asprakis varv på kvällen. Det var segt att ta sig ut, vi ville dröja i stan. Det blev gyros i gränden med katterna, handla lite frukost och en stunds bara vara efter långa resan och examens-yran som vi rest ifrån. Visste att vi måste gräva oss in i båten bland allt som vi stuvat in för vinterförvaringen i augusti förr året. En kort sejour denna sommar, bara fem veckor….och allt detta arbete, puh!

Putsa, feja, gno! Allt ska göras på en gång, hej och hå, och så var det visst runt 36 grader varmt också! Lyft upp dinge-motorn, ratten, alla tunga vacuum säckar med textilier, öppna kassarna med lakan från tvätten och stuva, stuva. Vädra textilier, vi vill ju att allt ska vara fräscht. Undan med täcken, och filtar som inte längre behövs. Stuva längst ner. Och repen, de väger hundra kilo! Allt skall upp, och sedan ner igen. Organiseras, och ordnas, tänkas efter, vad kan vi tänkas komma att behöva i Cykladerna? Är det inte uppåt 40 grader nu, svetten lackar, drick lite resorb, och här får du ett glas vatten, - Nej, tre!

Kanske går det att polera skrovet om man börjar vid sextiden, och tar skuggsidan. Polermaskinen skall hängas upp i två tjocka gummiband i mantåget för att armmusklerna skall räcka hela vägen. Bottenmålningen hade vi unnat oss att köpa från varvet, liksom ett vinterskydd över hela båten, och några smärre reparationer av textilier. Biminin(solskyddet över sittbrunnen) åkte med hem  förra sommaren för att repareras i den egna symaskinen under vintern. Systematiskt åkte det ena efter det andra på plats, varvsdammet torkades av och skakades ur, och efter ett par heta och snustorra arbetsdagar på varvet Gregory Asprakis’ grusplan backade varvets lilla traktor in båtkärran under NOVAs köl och de fastkilade vinterstöttorna i trä slogs undan från skrovet. I ultrarapid drogs den 8 ton tunga båten fram och backades sedan in i en illblå sjösättningsvagga där NOVA med besättning hängdes att gunga i två starka stroppar. Vaggan kördes fram till sjösättningsbassängen och sänktes varsamt ner i det stora blå medelhavet. Stunden kändes högtidlig, och lättnaden sänkte sig över oss. Puh! Hon är sjösatt! Det kom en tår.

-Den av havets ständiga rörelse förorsakade lilla gungningen i NOVA, som vi nu skulle leva med i fem veckor, tog omedelbart sin boning i våra igenkännande kroppar. Sjösättningsdagens väder var skonsamt och milt. Ingenting märktes av den hårda Cyklad-vind som den gångna vinterns fantasier om kommande sommar skapat, men så hade vi ju ännu inte kommit till Cykladerna heller. Aegina ligger i Saroniska havet, där vädret är milt och relativt lugnt. Rädslan för vad som komma skulle lugnades av här och nu lugnet över horisonten.

Premiär 2015

Turen från Gregory Asprakis varv, runt udden och in till Aegina hamn företogs per motor eftersom inga segel ännu satts upp. Det var gott om plats i den lilla hamnen eftersom juni månad ännu inte var till ända. Vi ropades in att ligga bredvid ett annat svenskt par som just kommit genom Cykladerna från Turkiet. De berättade frikostigt om sina upplevelser här med starka vindar, och lång väntan på väderfönster för att göra längre överfarter. Vi lärde att det är svårt att finna säkra hamnar i Cykladerna när Meltemi-vindarna blåser under juli och augusti. Trots utmaningarna och slutsatsen att Cykladerna inte utgör det trevligaste stället för lustseglatser, så stipulerades betryggande att det skulle vara fullt möjligt att korsa området utan större umbäranden även för en naturfilosof och seglingsfegis som inte söker fart och spänning i denna sport.

Förberedelser

Segel sattes på före frukost och det var i grevens tid. Redan hemifrån hade vi sett på gribfilerna att ett oväder väntades över Aegina på torsdagen. Molnen tornade upp sig över fastlandet. Över havsytan drog en fullt observerbart linje långsamt närmare. Det var frontens starka vindbyar som piskade upp havets skum. Vid kajen där fastlandsfärjan lade till slog vågorna snart över kajen, och i ett huj var ett piskande blött regn över oss. Frukosten fick plockas in från balkongen varifrån vi betraktat skådespelet, och temperaturen sjönk betraktligt. –Ska du eller jag sticka ner och kolla om luckorna i förpiken är stängda? Medan scrambled eggs och kaffe kallnade så sprang vi, för året ännu ovana vid rutinerna på NOVA, fram och tillbaka för att kolla att ovädret inte orsakade ödeläggelse i båten. Den förlösande väderfronten passerade på ett par timmar, och bakom den väntade, som en lättnad för oss, något svalare temperaturer och några timmars duggregn.

Bunkring

Kvällen ägnades åt förnödenhetsinköp i ett snabbköp. Basvaror, frukt och grönt, mejerivaror och lite rökt fläsk laddades för kommande seglingsdagar. Den manlige expediten måttade showande upp fetaost ur en jättetunna. De flesta dagarna räknade vi med att kunna äta ett mål på någon taverna. Övriga dagar om det antingen är svårt att ta sig iland eller om ingen taverna finns, så blir burktonfisk en räddningsplanka för proteinintaget. Bön-konserver stod inte att finna i vår supermarket. Vätska i olika former såsom juice, vatten, öl, cola, tonic, och annat läskande, åkte med i mängd. Det blev 4 turer med vår lilla kärra innan alla kassar kommit på plats.

Att lämna vinterhamnen

Välförtjänt bad från sandstranden bortom hamnen vid en fond av solens nedgång över Korintkanalen i väster och med Peleponessos höga kullar i sydväst. I morgon lämnar vi vackra Aegina. Vi har märkt att vi får en särskild relation till de platser där vi haft båten på varv. Här har vi slitit, pratat med folk, letat reservdelar, tvättat, bunkrat, ja, tvingats ta kontakt med platsen på ett grundligare sätt än att ”bara” lägga till och vistas i hamnen på de platser dit vi kommer. Nu kändes det lite sorgligt igen, att dra iväg. Trögheten i att lämna en sådan plats skulle väl inte någonsin brytas om det inte vore för att en ny och spännande plats väntade dit man kommer. Aegina skulle nu lämnas för det tillika mycket vackra Poros. Efter lunch gjorde vi loss och under fyratimmarsturen provades både stor och genua. Tyvärr dog vinden innan gennakern åkte upp. Vi var ändå nöjda att allt verkade fungera inför den längre överfarten till Kithnos nästa dag. På gemytliga Garden restaurant kände kyparen igen oss från föregående år och vi trivdes med både maten och utsikten högt över hamnen. Tyvärr var minnet kort på andra sätt. Vi hade liksom förra året lyckats ankra rakt utanför samma diskotek vars bastoner fortplantades genom materien till våra vid fyratiden på morgonen ganska utmattade trumhinnor.

Korslagda ankare och färd mot Kithnos

Färden mot Kithnos, den första ön i Cykladerna, företogs nära nog i stiltje. Vem hade kunnat gissa det? Den började ultratidigt i Poros, redan vid sextiden hade vi föresatt oss att komma iväg. Trots att vi ännu bara legat tre nätter i hamn hade  redan studerats ett par operationer med korslagda ankare både i Aegina och i Poros hamn.  Nu var det vår tur. Ankarspelet gick trögt, och…jodå nog kom grannens ankarlina med vårt ankare upp till ytan. Upprörda röster och fäktande armar syntes på grannens båt. De menade välvilligt att vi kunde göra än det ena och än det andra för att avhjälpa situationen. Men vi blev tvungna att göra som vi trodde var bäst. En lina sänktes ned i vattnet och fördes med strömmen in under deras ankarkätting för att på andra sidan dras upp av vår båtshake. Nu höll en lina från NOVA upp grannens ankarkätting medan NOVAs kapten körde försiktigt framåt tills vårt ankare släppte deras kätting som omedelbart släpptes ned i djupet, och Nova gled sakta över den vidare ut mot havet. En lätt dyning tog tag i båten i morgonbrisen, och våra ovana kroppar accepterade den långsamt. Ännu lättare sedan frukosten funnit plats i magsäckarna.

Naturhamn och ”Kid in the oven”

I naturhamnen Fikhiadia, på västra Kithnos, låg vi lugnt hela nästa natt i snäll sydvästlig vind. Försöken att få ankaret att fästa i en botten med ömsom kelp, ömsom sand hade misslyckats. Att ligga på svaj är inte min favorit, och särskilt inte här i Cykladerna där vädret ryktats vara så oberäkneligt. Gladeligen erbjöd jag mig att simma in med tilläggningstamparna till land för att göra en grekisk tilläggning med ”a long line ashore”. En sen middag avnjöts i Tavernan en bit upp i sluttningen sedan våra gäster hjälpsamt pumpat upp dingen. Menyns ”Kid in the oven” var på tallriken en ryggrad av lamm, med mycket gott saftigt kött. Beställning av rätten ”Pig in the oven” förorsakade att en mycket stor köttklump, omkring 700 gr, landade på en annan tallrik. Det blir ibland extra kul när saker o ting inte blir som man väntat sig eller kunnat förutse.

Etappen Kithnos-Serifos och tre nätter på Serifos

En lugn och fin femtimmarsfärd mot Serifos och den säkra hamnen Livadhi. Nästan väl lugn.  Den vind som fanns kom stick i stäv. Det gick inte att segla. Nästa dag väntades oväder. - En storm kommer, ni måste fästa ankaret mycket läängre ut, ropades till båtar som skulle lägga till på andra sidan om den låga piren inne i Livadhibukten på Serifos. Vi hade kommit in tidigt nog för att få plats att lägga till med ankaret söder om piren. Den sydvästliga snälla vinden som nu rådde skulle under nästa dag förbytas i en ilsken, nordlig tredagarsvind. De som hade sitt ankare mot norr skulle få problem med sin tilläggning.  Nästa dag ökade vinden successivt, men den var inte riktigt (för mig) oseglingsbar förrän framåt eftermiddagen. Då vi kom tillbaka efter en härlig promenad till den vidunderligt vackra utsikten uppe i Chora, var den norra sidan av piren tom. Inkommande båtar hade istället lagt sig på svaj längre bort i den skyddade bukten. Nå, i okunskap om vindarna i Cykladerna var det självklart att ta det säkra före det osäkra och stanna kvar i hamn. Vindkulmen nåddes under natten och förmiddagen, och samtidigt var det jättekallt. Vindtäta fleecejackor plockades fram igen. Inte förrän på kvällen två dagar efter ankomst, lade sig vinden. Även pocketgribfilen för nästa dag såg bra ut, så vi började tänka på att kanske kunna ge oss av vidare mot Paros nästa morgon.