Loggbok
Tuesday 29 August 2017 - Written by Christine Landstedt
Stängt för vinter - välkommen åter i vår!
Lasse stänger dörren för i år

Ett hål till Tyrrenska havetVi kom till Porto di Roma, som är en hamn i Ostia, alldeles strax intill Fiumicino. Det blev en kort och okomplicerad trip från vår ankringsplats utanför Anzio. Via VHF fick vi klartecken att komma in i hamn, där man höll på att muddra. Inloppet till hamnen slammar tydligen igen ganska ofta.

Big LarsPriset - 45 Euro per natt - kändes överkomligt.Det fanns toaletter och duschar med jämna mellanrum längs den långa kajen, till vilka vi fick nyckel mot deposition. När vi lite senare gick på upptäcksfärd i marinan, där butiker och restauranger avlöste varandra och Lasse upptäckte McDonald's  kändes det som om vi närmade oss civilisationen på riktigt. Sköldpaddor i damm

Det verkade i och för sig som om hamnen haft sin glansperiod, en del butiker och restauranger verkade ha slagit igen och rean pågick för fullt i de flesta shopar, men det var ändå en levande marina, dit Ostia-borna vekade söka sig på kvällarna för att äta middag och promenera. Sköldpaddorna i dammen väckte barnens munterhet - ja vår också.

På Medelhavsseglarnas hemsida kan man se att många seglare vinterförvarat sin båt hos Fulvios Boatyard i Fiumicino och därför hade vi kontaktat denne Fulvio per mail och fått veta att det fanns plats. Lite enfaldigt hade vi nog trott att vi skulle kunna gå över till varvet från Porto di Roma, men så nära var det inte. Receptionisten i marinan sa att det var omöjligt att ta buss dit. Möte med grannarSå nästa morgon åkte vi taxi för 300 kronor, 9 km, till Via della Scafa 19, Tre Effe Elle Sri, som är det officiella namnet. Medan vi väntade på att Fulvio skulle dyka upp pratade vi med ett danskt par, som har sin Najad här sedan flera år. De berättade att det visst går att åka buss, de gav oss t o m varsin bussbiljett, som de inte behövde (à 1.50 E). 

På besök i FiumicinoSignor Fulvio visade sig vara en mycket trevlig person, han gav ett gott och stabilt intryck. Hans huvudsakliga inkomst är segelmakeri och han tävlingsseglar. Varvsområdet är dock inte highclass, men det finns el och vatten. Vi kom överens med Fulvio att lämna båten här. Kranen är på reparation, men vi fick parkera i vattnet så länge.

En promenad i omgivningarna fick oss på gott humör. Det finns många restauranger, järnaffärer, tillbehörsaffärer och supermarkets alldeles i närheten. En gångbro över Tibern gör att man har tillgång till båda sidorna. Närheten till Flygplatsen Leonardi da Vinci är ytterligare ett plus - 10 minuters bussresa för 1Euro per person

Annorlunda stävankareMen det är klart - kontrasterna blir ju stora när man kommer från rent kristallklart vatten där man ser botten på 10 meters djup och kommer in i denna kanal, som i princip är en enda lång flytande soptipp. Floden rinner västerut från Rom till havet och speciellt på vårarna för den med sig både skräp, sopor och t o m träd. Bilden bredvid är från bassängen vid Darsena Fiumicino. Observera det annorlunda stävankaret!

BroöppningLördag morgon gick vi de 3,5 distanserna på årets sista "seglats" från Ostia till Fiumicino. Det kändes naturligtvis ganska underligt, kanske t o m en aning snopet, att avsluta årets seglingar med så kort varsel, men på det här sättet har vi något att se fram emot nästa år - Korsika och Rivieran i lågsäsong innan vi tar oss in i kanalerna och börjar slussningarna genom Europa. 

Det är två broar in till varvet och de öppnas två gånger per dag. Den första (som vi passerar här intill) är en gångbro och den andra (längre bort i fotot) är även för fordon. Vi passade morgon-öppningen kl 09.00 och lade till utanpå en mindre segelbåt utanför Fulvios Boatyard. 

Vi började genast göra i ordning Bluesette för vintern och det tog flera dagar. Vi tog ner segel och packade ihop jollen. Tvättade däck och torkade ur skåp och slängde massor av skräp som underligt nog samlats. Monterade ner bimini och solcellerna på den, konserverade motorn. En bisonråtta simmade omkring i vattnet - den bor väl i bråte under kajen - och ankorna kvackade efter bröd. Italienarna åkte förbi i sina fiske- och fritidsbåtar, det var ju helg och man ville väl ut till det renare vattnet. Temperaturen stod på 30 grader även här, men det fläktade faktiskt så det var inte alltför obehagligt.

Flygplanen går in för landningNärheten till Leonardi da Vinci, flygplatsen, medför tät lufttrafik. De flesta planen går över havet rakt västerut så de ser man bara, men ungefär var tredje minut passerar ett plan strax ovanför våra huvuden och just då går det inte att prata med varann. 

Bussen som tar oss till flygplatsen för 1E per personPå måndagen träffade vi Fulvio och skrev kontrakt för 8 månader. På kvällen åt vi vår allra sista italienska måltid på en restaurang i Fiumicino och tisdag morgon kl 7 tog vi vårt handbagage och klättrade över grannbåten till kajen. Lämnade de sista matvarorna till mannen som bor på området och promenerade över bron till busshållplatsen, där vi steg ombord på den lilla flygbussen, som körde oss till terminal 3, där vårt flyg till Stockholm Arlanda avgick 8.55. 

Nån som vakar över Bluesette i vinterDet känns alltid lite konstigt att lämna båten "ensam" i främmande land. Efter några år börjar vi dock bli vana och vi har ingen anledning att oroa oss. Kommer dock att kännas skönt när vi vet att hon är på land. 

Vi förlitar oss på att den heliga Madonnan håller sitt vakande öga över vår båt. 

Tack än en gång för att ni följer oss på vår resa. Fortsättningen följer nästa år!

Link to photo album: Ostia och Fiumicino
Comment Earlier Comments (6)
Loggbok
Thursday 24 August 2017 - Written by Christine Landstedt
Högsäsong!
Det är trångt på badstranden i Gaefa

Campinggas kräver VespaSom jag skrev sist så tog gasolen - helt otippat - slut, när vi låg för ankar i Salerno, som för övrigt var en gemytlig liten stad. Vi fick parkera jollen hos den trevlige båtuthyraren inne vid kajen, och han ordnade så att en av hans kollegor skjutsade Lasse och gasolflaskan till ett påfyllnadsställe. Man tycker väl annars att det borde kunna gå att fylla på gasol när man tankar bränsle, men så funkar det inte här. Lasse var jätteglad att äntligen få åka Vespa.

När vi bestämde oss för att genomföra vår medelhavsseglats var vi beslutna att undvika de värsta semestermånaderna juli och augusti - av flera skäl; det är trångt i vikar och dyrt i hamnar och det är lite för varmt (i alla fall för mig) - och dessutom är det ju fint hemma i Sverige just den perioden. Fram t.o.m 2016 Har vi följt vår plan. I år har vi gjort tvärtom, eftersom reparationen av båten inte var klar förrän i slutet av juni. Så nu har vi fått prova på att tillbringa snart två månader i värsta högsäsongen.

En titt på Capri

Det har gått förvånansvärt bra, många gånger har vi hittat ankarplats utanför en hamnpir och där varit nästan helt eller delvis ensamma på natten, eftersom lokalbefolkningen åker in till hamn i solnedgången när det blir dags för pizza och pasta. På Capri var det dock alldeles för trångt. Vi kom dit vid 16-tiden och kryssade runt bland hundratals båtar (stora och små) som låg tätt tätt med ankare på 20 meters djup. 

Solröda segel styr bort ifråm land

Vi tog oss istället in i Neapelbukten. På vägen in mötte vi den här båten med sina fina röda segel. Eftermiddagsbrisen drog upp vågor och när vi kastade ankar utanför Sorrentos höga klippor blåste det 9 m/s och det var rejält guppigt. Känns lite olustigt att ankra utanför klippor och stenkaj, men vågorna lade sig och natten blev hyfsat lugn.

Med Vesuvio i bakgrunden

Vi hade planerat att gå längre in i bukten och lägga oss i en marina i två nätter, för prognoserna varnade för starka nordvästvindar i ett par dygn. Samtidigt hade vi tänkt besöka Neapel och Pompeji. Med Vesuvio i bakgrunden lättade vi ankar nästa morgon - och bestämde oss för att skippa Neapel och istället gå direkt till Gaeta och på så sätt undvika alltför mycket hård blåst. Våra vänner i La Vie, som faktiskt hittat ankarplats på Capri, skulle göra likadant.

Lasse fotograferar vattenbombplanen

Det har varit väldigt mycket bränder i bergen runt Neapel med omnejd. Vi har stundtals känt oss väldigt besvärade av brandlukt och vissa morgnar har sotflagorna letat sig in genom luckorna i båten. Bombplanen jobbar hela tiden, landar på havet och tar upp vatten för släckningsarbetet. I sjökortet finns vissa områden utmärkta för just detta, det gäller att undvika att vara i vägen. Vi passerade ön Isola d'Ischia. Många passagerarfärjor och motorbåtar åkte fram och tillbaka i skytteltrafik i sundet - Canale di Procida. Vi såg att det låg många båtar i hamnarna och sa till varandra att man kanske borde ha tittat in, men vi hade en bra bit kvar till Gaeta och ville komma fram före solnedgång. Dagen efter fick vi veta att det varit jordbävning på Ischia samma kväll.

Lungomare i Gaeta

I Gaeta tog vi in på hamnplats i tre nätter, till en kostnad av 50€ per natt. Ett antal båtar ankrade strax utanför, bl a La Vie och första natten var lugn och problemfri. Natten efter slog blåsten till, flera ankare släppte och våra vänner fick ta sig ut i 16m/s kl 3 på natten för att inte driva in i stenkajen. Vi ångrade inte vårt beslut. Det blev långa promenader på dagarna, bl a till den knökfulla playan på andra sidan staden (se bilden högst upp).

Vi lämnar Gaeta i soluppgång

I går morse lättade vi förtöjningarna efter tre nätter vid gnisslande pontonbrygga och rundade udden på bilden här bredvid. Vi gick över 40 Nm norrut till Anzio, där vi ankrade utanför en beach mellan två marinor. Vi tog oss inte in till land utan åt kvällsmat i båten, medan färjorna passerade på behörigt avstånd.

Obligatoriskt fyrverkeri

Det obligatoriska fyrverkeriet avslutade gårdagen och natten på ankar har varit lugn. Inga varningar är utfärdade för den närmaste tiden.

Nu är vi på väg mot Fiumincino, där vi tänker tillbringa en natt. Vi har druckit förmiddagskaffe och ska snart äta en sallad. I Sverige är det strax lunch-eko.

Comment Earlier Comments (5)
Loggbok
Thursday 17 August 2017 - Written by Christine Landstedt
TACK!!!
Det trodde vi aldrig

Den 15 augusti passerade vår blogg 100.000 klick sedan starten i juni 2013! När vi startade vår resa och började berätta om våra upplevelser hade vi aldrig i vår vildaste fantasi kunnat föreställa oss att få så mycket uppmärksamhet. Det är därför med stor glädje och ödmjukhet som vi riktar vårt tack till alla er, som klickar, läser och lägger kommentarer. Det är otroligt uppskattat att veta att ni finns och att det som en gång skulle bli minnesanteckningar har lästs och läses av så många. Tack!

Ulrika och Joel och hundarna på La Vie

I dessa tider av ständig uppkoppling, facebook, instagram, fungerande mobiltelefonnät osv är det i och för sig lätt att hålla kontakt med släkt och vänner trots att man är långt borta. Och vykort fungerar ju också - om man hittar en brevlåda. Men det är ändå något särskilt med att träffas öga mot öga. Det har därför varit extra uppskattat att få tillbringa flera dagar i sällskap till och från med Ulrika och Joel och deras hundar, som seglar omkring i La Vie och som oförskräckt tagit sig till Medelhavet på utsidan, över Biscaya och genom Gilbraltar. Som klättrar på lodträta bergsväggar och utforskar grottor och tillverkar kombucha.

En mäktig och imponerande kuststräcka

Vi träffades i Certraro och seglade sedan norrut mot Isola di Dino, ett populärt mål för grottbesökare och turister. När vi kom dit var det knökfullt och vi gamlingar lade oss på svaj en bra bit ifrån infernot - tillbringade en gungig natt utanför en badstrand, där det obligatoriska discot och fyrverkeriet höll på till fram på småtimmarna. Bilden här bredvid visar dock hur fint det också är.

Vi tog oss över Golfo di Policastro och tillbringade en svajnatt utanför piren i Camerota. Så länge vädret tillåter ankrar vi och tar jollen in till land. Det är högsäsong och hamnpriserna höga. När vi kommer fram till målet för dagen är det ofta fullständigt tjockt med båtar och ankarkättingarna ligger tätt. Men framåt 19-tiden lämnar de flesta sin ankringsplats och åker hem eller in till hamn - och då blir vi ensamma. På gott och ont. Det är ganska mysigt att ha åtminstone en båt i närheten i den kolsvarta natten.

I brist på champagne firar vi med husmanskost

Den gångna natten låg vi nedanför klipporna i Palinuro. La Vie låg en bit bort och längre in i viken var ytterligare ett 30-tal båtar, som ankrat. När vi gav oss av vid 7-tiden var det inte mycket rörelse.

Ikväll har vi ankrat upp inne i Salerno, mellan två marinor. Lite längre bort brummar färjornas motorer, tidigare såg vi flygplan som gick ner på ytan för att hämta vatten till vattenbombning av de eviga markbränderna uppe i bergen. Stan är upplyst, discodunket har börjat, småbåtarna har åkt "hem", vi har ätit raggmunk och fläsk, mörkret är kompakt, luftfuktigheten hög och gasolen är slut.

Vi har lämnat Kalabrien och är nu i Kampanien, vars huvudstad heter Neapel, som ligger "runt udden" - Capri. I fotoalbumet "Kampanien" finns bilder från de senaste dagarna.

Link to photo album: Kampanien
Comment Earlier Comments (4)
Loggbok
Sunday 13 August 2017 - Written by Christine Landstedt
Från Joniska havet till Tyrrenska havet via Messinasundet i soluppgång
Vi går medströms genom Messinasundet

 

Personalen i Portdellegrazie i Rocella Ionica har en given plats i våra hjärtanDet var inte lätt att säga adjö till Allesandra och Francesco (nr 3&4 från vänster), de två proffsen i Portodellegrazie i Roccella Ionica, som tillsammans med övrig personal får båtägarna att känna sig välkomna och värdefulla. 

 

Vi blir omkörda av en storasysterDet var alltså med saknad vi lossade tamparna tidigt på tisdagsmorgonen den 8 augusti och körde västerut mot Reggio di Calabria, hamnen på italienska sidan i Messinasundet, en sträcka på ca 54 Nm. Det finns inget alternativ på den här sträckan "under tån", förutom en eventuell ankringsplats vid Bova marina, men den kändes inte rätt. Vi blev omkörda av en fin båt och vi fick besök av delfiner.

Svärdsfiskare på både hög och låg höjd

När vi hade kommit upp en bit mot Messinasundet fick vi se något som vi hört talas om, men inte sett - en svärfiskebåt som kretsade runt runt över en ganska stor yta. Högst uppe masten satt flera spanare i en "korg" och längts ut på en stång från fören satt en person beredd med harpun. Bilden bredvid är inte den skarpaste, men det är den bästa vi kunde åstadkomma. En häftig upplevelse, även om vi inte såg om de fick någon fångst.

Här bunkrar vi

Vi hann inte mer än lägga till vid bryggan i hamnbassängen i Reggio di Calabria förrän den berömda Saverio kom och erbjöd sina tjänster. I över 20 år har han funnits där med sin taxi och kört båtägare till stormarknader, båttillbehörsaffärer eller bränslemack. Han säljer lokalproducerat vin, ost och öl och han ger sig inte. Rod Heikell skriver om honom i sin Pilot-bok, vilket han är mycket stolt över. Vi träffade honom förra gången och då liksom nu fyllde vi på förråden.

Vilopaus i Reggio di Calabria

Reggio di Calabria kanske anses lite ruffig, men vi tycker den är ganska fin. Det finns en fin lungamare, där man ser över till Sicilien och Messina, det är mycket folk i rörelse och det finns lustiga konstverk att vila i.  Vi gick en lång kvällspromenad och hittade efter mycket om och men en fin restaurang, där vi åt en god middag. Egentligen borde vi lagt oss tidigare, för nästa morgon skulle vi lämna hamn kl 05.00. Som jag skrev tidigare hade vi fått hjälp att läsa tidvattenströmtabell. Det var en italiensk vetenskapsman, en båtgranne i Roccella, som gav oss en tabell och en lektion. Det var bara det att när vi tittade närmare på tabellen och jämförde med informationen i vår plotter så blev vi inte kloka; det stämde inte!!! Efter mycket letande på nätet hittade vi så en alldeles utmärkt sida som klart och tydligt visade vid vilka tider man har medström, motström eller inget alls; http://www.correntidellostretto.it/. Den visade att den 9 augusti var det mest gynnsamt att passera den smalaste passagen vid punta Pezzo runt 7 på morgonen. Och eftersom det är 2Nm dit från Reggio di Calabria så fick vi sticka i mörker före soluppgång. Vi hade kanal 16 på på VHF och det tog inte lång stund förrän vi blev anropade av MessinaStrait-guard, som bad oss uppge längd på båt, antal personer ombord och destination, innan man uppmanade oss att ha vara standbye på kanal 10, men i övrigt fick vi klarteckan.

Passagen gick jättebra. Visst var det virvlar i vattnet, och visst blev det ibland lite oroligt - ibland en halv knop med, ibland en halv mot, men när vi kom till det smalaste stället hade vi medströms över en knop - helt enligt tabellen. Med tanke på hur svårt det var förra gången så kändes den här gången som en seger.

Vi passerar Tropea på väg mot Vibo Marina

Efter ganska många timmars motorgång och lite segling passerade vi Tropea, som ju är en riktigt mäktig plats och där vi egentligen borde ha gjort ett stopp. Dock visste vi att det skulle komma starka vindar om några dagar och vi tänkte därför vara beredda att stanna i hamn. Tropea är väldigt dyrt, vi beslöt därför gå lite närmare Vibo Marina, som vi läst skull kunna vara lite mer moderat i pris. Vi ankrade i sand på 6m djup i kristallklart vatten, badade och tog igen oss efter den 9,5 timmar långa resan och 45 Nm. De andrade svajankrarna försvann en efter en och till sist var det bara vi kvar som stannade hela natten.

Nästa morgon, torsdag, hade vi ett val: antingen gå in i hamn och vänta där på blåsten som skulle komma natten till lördag - eller gå vidare norrut. Vi beslöt gå vidare till Cetraro, som verkade kunna erbjuda ankarplats i skydd av vågbrytare. Det blev en ny lång dag med mycket motorgång i ganska lugnt väder, förutom de tre sista timmarna, då vi hade 8-9 m/s i nosen hela tiden, vilket är jobbigt och frustrerande - men ganska vanligt. Strax efter oss kom en svensk segelbåt "La Vie" med Ulrika och Joel och deras två hundar ombord. De lade sig också på svaj och kom sen över och hälsade - vi tyckte alla det var kul att träffas!

På svaj i väntan på att blåsten ska ge sig - Certaro

Blåsten kom igång på fredagsförmiddagen. Ankaret satt bra och vågbrytaren gav visst skydd, men vi ville inte lämna båten, utan stannade ombord hela fredagen. När vinden äntligen lade sig för natten började sjöhävningen så natten till lördagen blev nästan sömnlös, så när vi vaknade på lördagmorgonen beslöt vi gå in in hamn. Prognosen visade fortsatt starka vindar, vi löste hamnavgift för två dagar (92€), fick en bra plats, i priset ingår dusch och fritt nyttjande av tvättmaskin - det är otroligt uppskattat! Efter några timmar kom även La Vie in i hamn, de hade också tröttnat på rullningarna. 

När ska det lägga sig?

Det var skönt att få fast mark under fötterna! Vi gick till Lidl och handlade. Sen blev vi så trötta att vi sov flera timmar innan vi hälsade på hos Ulrika och Joel i deras båt. Inatt sov vi jättegott. Blåsten har fortsatt, men verkar nu ikväll(söndag) att ha lagt sig. Eventuellt fortsätter vi i morgon, det beror på om vågorna hinner lägga sig så vi slipper motsjö. Vi gick och tittade ut över havet för några timmar sen - det ser förrädiskt lugnt ut, men om man studerar båtar som går norrut så kämpar de ganska hårt upp och ned i guppig färd. Vi har egentligen inte bråttom och behöver inte stångas med vågorna i onödan. 

Comment Earlier Comments (3)
Loggbok
Sunday 6 August 2017 - Written by Christine Landstedt
Som att komma hem...
Hamnen i Rocella Ionica är sig lik, men vi saknar våra vänner.

 

Den italienska gästflaggan hissas igenVii smög iväg från Othonoi före 7 på morgonen, först av alla lättade vi ankar och kryssade ut mellan de andra båtarna. Satte segel på en gång för säkerhets skull och ställde sen in kursen mot Santa Maria de Leuca, som är hamnen precis under klackspetsen på den italienska stöveln. Någon timme efter oss startade en av de andra båtarna (vi höll koll via AIS-en). Den skulle så småningom köra om oss och nå målet före oss. Annars var det inte många båtar som gick åt samma håll som vi.

När vi var halvvägs började vi möta en del båtar, de som lämnat Italien och nu var på väg att segla i Grekland. Många italienare semestrar ju i Grekland med sina båtar.

Jag plockade fram vår italienska gästflagga, som legat hopvikt i 14 månader. Den var lite skrynklig och matt i färgen, men åkte i topp när vi gått över gränsen till Italien.

Santa Maria de Leuca - Bluesette svajar i bakgrunden

Det kändes fint att släppa ner ankaret utanför piren i Santa Maria de Leuca, ta på sig sin nya italienska linneklänning (inköpt i Grekland...) och gå en sväng på lungamaren och gator, som vi kände igen sen tidigare. Handlade lite matvaror i samma butik som förra gången, och tog en fika med bröd där vi tidigare ätit glass. Natten blev lugn, även om dyningarna gjorde att båten krängde längs med och ibland hotade att rulla mig ur kojen.

Nästa morgon drog vi vidare över "hålfoten", eller Tarantino Bay. Vi hade nästan 70 Nm till Crotone, och ställde därför in oss på att gå till Ciro, dit vi egentligen inte ville - hamnen är inte mycket att hurra för och det finns ingen bra ankarplats, men dit var det 60 och vi ville komma fram före solnedgång vid 20.  I Italien gäller centraleuropeisk tid, dvs UTC+2, precis som hemma. I Grekland var det dock Östeuropeisk tid, då var solen uppe till 21.

Vindarna gjorde att vi till slut hamnade strax norr om Crotone, söder om Ciro. Vi hade sett på Marine Traffic att några andra båtar natten innan ankrat utanför Gabella Grande, så då tänkte vi att det kunde vi ju också göra - och spara en natts hamnavgift. Sagt och gjort, vi slängde ner ankaret i skymningen, men fick hålla på ett bra tag innan vi - förhoppningsvis - fick fäste och kunde ta en kvällsmacka i mörkret. Det blåste inget, vi kröp till kojs och somnade. 

Klockan 01.45 vaknade vi av ett starkt ljussken genom fönstren. - Blixtar, var första tanken, men när jag tittade ut såg och hörde en stor båt som körde upp bredvid oss och lyste med strålkastare. Männen ombord ropade upp Lasse. -Where are you from?Why are you here? How many persons? Last port of destination? Det var kustbevakningen som undrade, fattade vi efter en stund. (Jag trodde förstås förstt att det var pirater.... ) Efter att ha svarat på frågorna sa de ok, vi kunde ligga kvar och somna om.

Nyvigda i Le Castella

Den lilla fina byn Le Castella kunde vi bara inte hoppa över. Det blev en lite kortare resa, bara 25 Nm, vilket kändes skönt efter att ha kört långa sträckor flera dagar i rad.

Precis som förra gången fick vi plats i hamnen, där luften stod still och man blev lika blöt efter som före duschen. Och precis som förra gången fick vi se ett brudpar. Det var sig likt m a o.

En ren njutning

Vi hade tänkt äta på samma restaurang, för det var bra sist, men de skulle inte öppna köket förrän vid 20 så vi gick en sväng på stan och tog en öl - det var förresten då vi fick uppleva konfettin och hurraropen för brudparet.

Kom sen ihåg att vi förra gången blev rekommenderade en pizzeria lite längre bort från kyrkan, så vi gick dit och det ångrar vi inte. Pastan var himmelsk.Tur vi var tidiga (typ 20), När vi ätit upp var det knökfullt.

Och precis som förra gången fick vi betala hamnavgiften så småningom - det finns nämligen inget kontor - utan kommer det nån och tar betalt så gör det. Den här gången kom han på morgonen när vi skulle åka. 

 

Överväxt boule-bana, Rocella Ionica

Igår eftermiddag ropade vi på VHF:en "Portodellegrazie, this is sailing boat Bluesette calling" och den proffsiga receptionisten Alessandra svarade direkt -"Hello Christine, how are you? "

Hon visste att vi skulle komma, vi hade mailat från Le Castella och sagt att vi var på väg. Så efter 47 Nm togs vi emot på gästbryggan av två ormeggios som hälsade oss välkomna tillbaka Till Rocella Ionica, där Bluesette ju tillbringade vintern 2015-2016 och där vi haft så roligt med vänner från många länder.

Vännerna är tyvärr inte här - de är på segelsemester i Grekland och Kroatien och boulebanan, som vi invigde tillsammans för ett år sedan ser inte använd ut.

Men marinan är sig lik men ändå förändrad, halvmeterspizzan serveras fortfarande, cykelmannen har flyttat, en liten närbutik har öppnat och klubbhuset har fått tvättmaskin! Det känns bra att va tillbaka. Om än bara några nätter. Tisdag morgon far vi vidare mot Reggio di Calabria och Messina-sundet. Därefter väntar nya intryck, när vi tar oss norrut längs Italiens västra kust. 

Comment Earlier Comments (5)
Loggbok
Tuesday 1 August 2017 - Written by Christine Landstedt
Sista natten i Grekland - tillbaka på ruta ett!
På svaj i viken på Othonoi

Om en vecka är det precis 14 månaders sedan vi ankrade upp i viken på den grekiska ön Othonoi, ca 20 Nm väster om Korfu, där de flesta stannar på vägen mellan Italien och Grekland. Då var det vår första natt i Grekland med egen båt - nu är det vår sista. Nu - liksom då - drar fallvindarna ner från berget och vindmätaren går stundtals upp till 10 m/s. Vi ankrar tillsammans med ett 20-tal andra båtar. I morgon bitti vid 6-tiden drar vi upp ankaret och sätter kurs 263 grader västerut mot Italien, en resa på ca 50 Nm.

 
Majskolv för 1,5 €Efter att ha lämnat Lefkas gjorde vi ett stopp i Preveza. Den här gången lade vi oss nordost om hamnen på stadssidan, alltså inte utanför Cleopatra Marina, där vi legat förut. Tog jollen in till stan på sen eftermiddag och strosade runt på gatorna. Även här märktes att turistsäsongen var igång, restauranger, shopar, tivoli. Drack kaffe på ett cafe, där den unga servitrisen gärna ville öva sin engelska med oss. Hon tog privatlektioner, eftersom språkutbildningen i skolorna tydligen inte bjudit på några större kunskaper.
 
Fina GaiosDet har varit ganska lugna vindar de senaste dagarna, vilket är skönt. Efter Preveza gick vi vidare till Paxos, där vi först tittade i den lilla fina hamnen Gaios.
 
 
 
 
 
Men vi lade inte till utan gick upp till fantastiska ljuvliga Lakka, där man ankrar säkert i allvädershamn och äter gott på Taverna. Det är fullt med båtar men alla får plats och det finns mycket att titta på.Vattenlek i Lakka
 
 
 
 
 
 
 
 
Morgonen efter tackade vi för oss och styrde ut ur viken som första båt.
 
 
 
 
 
Utsikt över ankarliggarna i KorfuSå var vi framme i Korfu, där flygplanen startar och landar över ens huvuden ungefär var 5:e minut. När vi kom hit förra året "tog vi in" på Gouvia Marin, men den här gången visste vi att vi kunde ankra i Ormos Garitsas, den stora bukten på södra sidan om fortet. Det blev lite långt in till land, men jollen med motor tog oss in. Lite krångligt var det att klättra upp på kajen, man fick häva sig upp på rostiga järnkrampor. Korfu stad är jättefin, egentligen borde man stannat längre. Vi fick tag på lite bröd och youghurt och annat nödvändigt i en söndagsöppen liten butik nära jolleparkeringen och sov sen gott i båten, det enda som störde var oangenäma dunster från något som troligtvis var avlopp.
 
Vi har bunkrat vatten på flaska i StefanouEfter morgondopp - vattnet var kristallklart och vi blundade för den gångna nattens dunster - lättade vi ankar och ställde kosan mot den lilla fina viken Ay Stafanou, som vi känner sen förra vändan. Detta fick bli den sista natthamnen innan Othonoi. Vi kom fram och ankrade strax innanför en svenskflaggad båt. Det dröjde inte länge förrän skepparen Boris från Västra Frölunda kom och "knackade" på. Han var sugen på att träffa svenskar och vi tog tacksamt emot besöket. Det är faktiskt inte så ofta som vi träffar svenskar här nere. Efter en kopp kaffe och en hel del snack beslöt vi att äta middag tillsammans i land lite senare på kvällen - efter att ha intagit en drink ombord på fina Atlantis. Kvällen blev mycket trevlig.
 
Boris på AtlantisNär vi lämnade Stafanou vid 9-tiden i morse stod Boris på fördäck och vinkade adjö.
6 timmar senare lade vi till här i viken på Othonoi, satte upp solskydd och vindstrut, tog ett härligt dopp i vattnet och åt en sallad. Planerade för en jolletur till stranden för promenad och slänga sopor. Skulle bara vila lite först...Efter en timme kom blåsten och planerna inställdes. Solskydd och vindstrut togs ner.. Båtar har kommit och ankrat och ankrat om. Det har tjutit i master och fallvindarna har gjort att båtarna jazzat.. Av turen till land blev intet. Vi har ätit korv och makaroner. Nu är det mörkt, klockan är 23, internetuppkopplingen är bristfällig men vinden har äntligen lagt sig.
Comment Earlier Comments (2)
Loggbok
Friday 28 July 2017 - Written by Christine Landstedt
Tack för oss Lefkas - nu börjar återtåget!
Vi går genom Lefkas kanal i kölvattnet efter fina TigerLily

Lasse har försökt pumpa upp vår stora fender

Den svensk familjen, som vi pratade med i hamnen på Zakynthos rekommenderade oss viken på södra Itaka, Ormos Ay Andreas, så när vi lämnade kajen tidigt på lördagsmorgonen var det dit vi tänkt oss. Det var lugnt på havet och vi gick för motor. Lasse försökte sig på att pumpa in mer luft i vår stora blå kulfender, men det gick inget vidare.

När vi nådde södra Itaka tyckte vi dock inte att viken kändes skyddad, det var ganska trångt och taggiga klippor reste sig brant upp. Man får försöka ta hänsyn till fallvindar och här blev vi lite  osäkra. så vi gick tvärs över sundet till Kefalonia och tittade in i den lilla hamnen Eufimia, strax norr om Sami, där filmen Kapten Corellis Mandolin spelades in. I Eufimia låg ett antal båtar på svaj utanför en ganska full stadskaj. Vi släppte ned ankaret och det tog. Hela tiden kom nya båtar in och lade sig på ankar, en del med mindre tur än vi när det gällde att få ankaret att fästa. Alla släpper inte ut tillräckligt med kätting och det kan betala sig med draggning, vilket hände en båt alldeles intill oss. Besättningen var i land och det tog en bra stund innan det hela upptäcktes och man kastade sig i jollar och åkte ut.Det finns många sätt att ta sig fram

Som jag skrev tidigare så märks det att semestersäsongen är igång här nere. Det är gott om folk, och på många båtar stojar barn som badar och kör jolle. Man får också vara uppmärksam på att en del simmar runt ganska långt från sina båtar. och det finns många sätt att ta sig fram på vattnet.

Bruksföremål blir museiföremål på gamla dar

Dagen efter gick vi vidare norrut genom sundet Stenon Itakis. Vi tittade in i den llla viken Fiscardo, som ligger i nordöstra hörnet på Kefalonia, det såg fint ut, men vi stannade inte. vi tog skuttet över till ön Lefkas istället och kastade så småningom ankar på 10 m djup långt in i Sivota Bay.

Tog jollen in till land, åt på Taverna och pratade med ett svenskt par från Surahammar, som just börjat segla i Grekland med sin andelsbåt Fragancia. 

Här ligger man på rad, Nidri

När Lasse och Daniel startade Bluesettes höstsegling förra året så var de inne i Nidri och den berömda Tranquille Bay, där många övervintrar på svaj eller på land. Det är en allvädershamn, men är också känd för "the Vlikho Storm", som i september 2011 på 10 minuter orsakade fullständigt kaos och stor skada under orkanliknande vindar. Lasse och Daniel var inte så imponerade i höstas, men vi såg en annan sida av denna fina hamn och lade oss på svaj långt in i viken bland hundratalet andra - både långliggare och nyanlända charterbåtseskadrar.Beredd att skicka upp en pappa med barn i luften

Morgonen efte en lugn natt drog vi vidare norrut. På utvägen mötte vi denna båt med fallskärm som strax efteråt hissade upp en pappa med sitt lilla barn högt upp i luften Och runt i bukten. Säkert en hisnanade upplevelse!

Jag och skuggan av min manVi har koll på vädret, ibland blir man infernaliskt fast vid de olika vädersajterna som inte alltid stämmer överens med varandra eller verkligheten. Den här veckan visste vi att ett stort åskväder var på väg mot våra farvatten, och vi hade bestämt oss för att lägga oss i Lefkas marina från onsdag till fredag. Vi tog därför ett litet skutt på tisdagen, endast 5 Nm från Nidri till Nikiana Bay, strax söder om Lefkas stad. Där övernattade vi på svaj, det var kristaklart vatten, Lasse badade minst  5gånger. 

Tog en liten jolletur i land på kvällen och fångade skuggorna.

Lade sedan nästa morgon till vid brygga i Lefkas Marina, där hamnavgiften närmar sig 500 kr per natt, men är man rädd för blåst och åska, så är det värt pengarna.

Lefkas är dessutom en riktigt trevlig stad att både vandra och shoppa i. Åadkvädret uteblev, men vinden nådde stundtals upp till 18 m/s och det var ett irriterande tjutande i masterna. Grillad färsk tonfisk

Den utlovade färska tonfisken intogs på trevlig Taverna i stan och vi gjorde även en del inköp i båttillbehörsbutikerna. Det var dags att byta olja i motorn, det hade vi inte gjort sedan vi seglade från Italien i början på förra sommaren, så det fixade vi också. 

I morse lämnade vi så Lefkas marina och hann med att bunkra diesel innan vi lyckades passa broöppningen kl 10. Många båtar på rad passerade tillsammans med oss ut genom kanalen.

Nu ligger vi på svaj norr om hamnen i Preveza. Tycker att vinden lugnat ner sig, det blåser bara upp till 10 m/s. Vi är inte ensamma, här ligger ett trettiotal båtar runtomkring oss.  Klockan är strax efter 18, snart kanske vi kan ta jollen in till land och promenera lite. Man blir lite seg av att inte röra på sig annars.

I och med att vi nu lämnat Lefkas och nått Preveza är cirkeln sluten och hemresan börjat. Det är med blandade känslor som vi i morgon styr vidare norrut.

I albumet Grekland sommar 2017 finns mera bilder från vår senaste månad.

Link to photo album: Grekland sommar 2017
Comment Earlier Comments (4)
Loggbok
Sunday 23 July 2017 - Written by Christine Landstedt
Zakynthos bjuder på vikar med sköldpaddor och vrak
Jag har just badat i Caretta Bay

Vi har lagt till i Zakynthos hamn

Vi lade till vid stadskajen i Zakynthos redan kl 11 på förmiddagen. Fick hjälp av hamnvärden att förtöja och sen betala 5€ för obegränsat med vatten och 15€ för kajplatsen. Jag gick genast iväg för att duscha och blev naturligtvis som vanlig besviken, det saknas ju krok eller plats att lägga kläder och handduk på, lås på dörr och fungerande munstycke på duschslangen. Men ren blev jag och därefter tog vi en promenad längs stadskajen och alla restauranger och souvenirshopar. Letade efter en båttillbehörsaffär, men hittade ingen.Vackert kyrktorn i Zakynthos

 

Zakynthos är trevlig att besöka, speciellt efter några dagar till sjöss eller i hamnar som inte bjuder på så mycket rörelse. Det märks att semestersäsongen är igång. Turistbussarna är överfulla, folk åker med cruisingbåtar ut på öar, utanför resebyråerna står inkastare och vill sälja dagsturer.

Vi hade  från början tänkt åka vidare nästa dag, men beslöt stanna en natt till och hyra en bil och åka runt. 

Tankade bränsle från den ambulerande tankbilen och pratade med en svensk familj, som lade till några båtar ifrån oss.

När jordbävningen skakade Kos var det lugnt hos oss

 

 

Nyheten om jordbävningen på Kos nådde oss naturligtvis, men hos oss märktes ingenting. Det kändes bra att kunna meddela nära och kära att utanför vågbrytaren i Zakynthos hamn låg vattnet lugnt.

Killen som vi hyrde bil av var fotbollsfan och ville gärna prata om Marcus Berg, när han hörde att vi var från Sverige.

Vindruvor på fasad

Han berättade också att de upplever jordbävningar ibland, men de verkar inte bry sig. Den stora jordbävningen 1953 förstörde många fina byggnader, nästan hela stan, - "och sen byggde de upp den igen, och då blev den ful", tillade han och nickade mot fasaden mitt emot. 

Och visst fanns det många fula byggnader, men också många fina. Och det är väl inte fel att blicka upp och få se vinrankor hänga ner från en balkong?

Annars är vi nog mest irriterade på trottoarernas tillstånd, det är ojämnt och gropigt och ibland rent livsfarligt. Lasse såg en kvinna som stöp framlänges när hon snavade på en kant, som inte borde varit där.

Turister på hög höjd

Vi hyrde en liten Suzuki, som skrek och gnisslade och vars AC fungerade ibland och gav oss sen ut på rundtur. Första stopp blev Caretta Beach, sköldpaddsstranden på södra Zakynthos, där sköldpaddorna lägger ägg i sanden. Jag vadade ut i det kristallklara vattnet och tog ett svalkande dopp (Se bilden högst upp)

På nordvästra ön ligger Shipwreck bay, där ett fartg som påstås var fullastat med smuggelcigaretter strandade i oktober 1980.

Långt där nere ligger vraket i Ship wreck bay

Vraket ligger kvar och hit vallfärdar turister med egna eller turistbåtar för att snorkla, titta och bada. 

Vi som tog oss dit landvägen fick nöja oss med att titta på vraket från närmare 100 m höjd, längst ut på den lilla utkiksbalkongen trängdes vi med andra turister och fotograferade den hisnande utsikten.

Greenpeace besöker Zakynthos

Vi avslutade bilfärden med att äta en rikigt god middag på en liten restaurang strax norr om Zakynthos stad. Vi gillar det grekiska  köket, men just den här dagen var kycklingfileerna i sweet chilisås så goda att vi fick mersmak och även unnade oss efterrätt!!!

Lyxigt med bil. Vi storhandlade på supermarket och packade båten full inför kommande dagar. I hamnen låg Rainbow Warrior på kampanjresa mot plast i Medelhavet.

Efter två nätter vid kaj började vi planera för nästa rutt norrut mot Itaka och Kefalonia. Nu är vi i norra Ionian och börjar närma oss vatten vi seglat i förut. Men frågan är om vi kommer att få se en lika fin strand igen, som den i sköldpaddsbukten? Där man t o m kan skymta Lasses spegelbild i sanden...Lasse på sköldpaddsstranden

 

 

 

 

Fortsättning följer.

Comment Earlier Comments (3)
Loggbok
Wednesday 19 July 2017 - Written by Christine Landstedt
En pytteliten kyrka i en jättestor hamn - och ett gammalt fågelbo i bommen...
I den lilla kyrkan i Kyparissia finns bara plats för en besökare i taget

Långt där nere ligger Bluesette och väntar på åskväder

Från Menthoni seglade vi som planerat upp till Pilos på Peleponessos västra sida. Eftersom vi sett att det skulle bli ganska kraftigt åskväder ville vi ligga i hamn och vi fick en plats längs kajen/vågbrytaren, ganska långt ut och nära inloppet. På bilden bredvid ser man hamnen uppifrån Pilos Castle, dit vi tog oss en kväll för att röra på benen.Lasse fixar till vår landgång på kajen i Pilos

Åskvädret skulle slå till natten till måndagen den 17 juli. Vi kom i god tid, redan på lördagen, och hade därför tid att fixa lite. Hos Franks Yacht Station i Port Heli hade vi fått en gammal landgång, som Lasse passade på att snygga till.

Vi träffade ett svenskt par i en Allegro 33:a, Tant Grön. De var på väg norrut till Preveza, där de har hemmahamn, och de stack i väg redan på söndagmorgonen - de var inte så rädda för åskvädret. Vi ville dock stanna kvar och hade därför tid att både fika och äta middag flera gånger på några av de många restaurangerna i Pilos. 

Vid ett-tiden på natten till måndagen slog ovädret till. Kvällen hade varit så fin att vi nästan hoppades på att det var falskt alarm, men när soltaket började slå och vinden började tjuta i riggen var det inte långt tills dess att blixtarna dundrade, vågorna vällde in och regnet vräkte ner. Mätaren tog sig upp till 18 m/s, men vi låg ju trots allt innanför vågbrytaren. Vi förstärkte med ytterligare tampar och fendrar och gick sen upp på kajen och såg på när båtarna gungade. Framför oss låg en liten segelbåt. Den grekiska skepparen kom också upp på kajen under ovädret. Just våra båtar for nog upp och ner värst - de som hade plats längre in i hamnen hade det mycket lugnare. Efter någon timme var det över. Blöta och darriga (i alla fall jag) kunde vi gå ner i båten igen och så småningom somna. Inga skador på båt eller manskap - men jag erkänner att jag hade svårt att koppla av. 

På morgonen var det soligt och fint när vi vaknade och åt frukost. Men några timmar senare kom åskvädret tillbaka och vi fick ytterligare en jobbig timme innan vi kunde koppla av ordentligt igen.

Vattenpåfyllning från kran, Pilos

Det fanns inget hamnkontor och vatten och el-stolpar verkade vara planerade men aldrig igångsatta eller färdigställda. Soptunnor fanns vid kajens slut på skräpig plats. Ingen särskilt trevlig hamn, många båtar såg nedgångna och övergivna ut. 

Vi fick besök av en man som skrev upp båtens namn och ville ha 5€ för övernattning. Lasse hade inte växel, så han räckte över 10€. Gubben tog den och försvann. Men han hann i alla fall tala om att det fanns en vattenkran med färskvatten, vilket vi inte vetat. En fransk båtgranne lånade oss en pirra att dra dunkar på. Ingen annan betalade avgift - där blev vi blåsta....

Vår grekiske granne med den lilla båten hade hemmahamn i Kyparissia och drog iväg tidigt tisdag morgon. Vid 6.30-tiden släppte även vi förtöjningarna och begav oss iväg till den hamnen, som ligger ca 25 Nm norrut från Pilos.

Vi var ganska ensamma i den stora hamnen

V hade hört och läst att Kyparissia skulle ha en stor hamn med bra skydd och färskvatten på kajen. Det stämde, men oj vad öde det var när vi lade till mitt på dagen. Lite svårt att förtöja, på de långa kajerna var rostiga kramport en bit ner på sidan - väggen - där troligtvis mooringslinor en gång suttit, vi såg några rester, som såg opålitliga ut. På ett avsnitt fanns jättestora rostiga pållare, där lade vi oss. På kajen fanns mycket riktigt vatten, hett från svart slang, som låg längs vågbrytaren. 

En titt in i bommen

 

 

När vi stack iväg från Pilos och hissade storseglet fick vi problem med att den ena revlinan inte släppte upp storen fullt ut. Det har kärvat förut, speciellt efter att vi  har haft revat segel. Den här gången fick vi koppla ur den ena revlinan för att få upp storen ordentligt.

 

När vi så kom fram till Kyparissia började vi undersöka ordentligt.

 

 


Rester av ett rede

Eftersom det stack ut en massa gräs och småkvistar längst bak på bommen så lossade vi bakstycket och efter ganska mycket pill och krafs lyckades vi till slut få ut ett helt fågelbo! Förutom skräp och fjädrar fanns där även en bit metrev!

Antagligen var det väl en liten fågel i Port Heli, som nu fick sin vinterbostad kastad i en soptunna på västra Peleponessos!

En kvällspromenad upp på gatorna från hamnen visade upp Kyparissisa från en riktigt trevlig sida, som inte syns i hamnen, där den enda sevärdheten är den lilla kyrkan.

Snart har vi rundat Peleponessos

Idag ligger vi på svaj utanför hamnen i Katakolon, i närheten av Olympic, de olympiska spelens vagga. I och med dagens segling (se bild) har vi faktiskt tagit oss ett snäpp längre norrut än Navplion, där vi upplevde stormen i oktober förra året. Nu är vi inte långt från Zakynthos och Kefalonia och där efter är cirkeln sluten, d v s Peleponessos runt. 

Vi har rensat ytterligare fågelborester från bommen. Om problemen därmed är åtgärdade får morgondagen utvisa. 

 

Annorlunda, men informativ, skyltning

Jag avslutar dagens berättelse med en annorlunda, och lite rolig skylt  från en strandrestaurang i den lilla hamnen i Menthoni. Vem vet - kanske platsar den i Landetrunts-skyltgenomgång?

Comment Earlier Comments (5)
Loggbok
Friday 14 July 2017 - Written by Christine Landstedt
Vår nya jolle har mönstrat på
Nu kan vi äntligen ta oss iland igen!

Härlig färd över öppet vatten

Det är härligt att färdas över öppet hav och ibland få se delfiner och andra fiskar bryta vattenytan med glädjeskutt.

Morgonen efter den fina ankringen i bukten på Nisos Elafonisos var just en sådan fin morgon. 

Vi fortsatte västerut runt och lämnade egeiska havet bakom oss och närmade oss södra Ionian. Vi rundade europas näst sydligaste punkt - Ak Tainaron (det är bara Gibraltar som ligger längre söderut) och sökte natthamn i Ormos Limeniou, en fascinerande plats med bosättningar på sluttningar till extremt höga berg. Vi hade viss respekt för eventuella fallvindar, men natten blev lugn.Tummen upp för att ankaret är uppe

När ankaret är uppe får man tummen upp och kan fortsätta färden i morgontimman.

Efter några timmar kom vi så äntligen till Kalamata, längst uppe i Messiniakos Kolpos, där vi fick en plats i marinan efter att ha ropat på VHF och pratat med hamnvärden. Det var konstigt att gå iland för första gången på en hel vecka. För mig tog det flera timmar att bli kvitt den omvända sjösjukan som uppstår när man får fast mark under fötternaI Kalamatas järnvägsparken får man leka lokförare.

Efter att ha betalat hamnavgift och duchat traskade vi i 35 graders värme bort till den enda båttillbehörsaffären som finns och som ligger förbi den stora numera nedlagda kommersiella hamnen. Affärsinnehavaren var mycket vänlig. Han hade tyvärr inga jollar på lager - vi hade ju gärna velat titta, klämma och känna - men han hade en broschyr och efter viss vånda och resonemang bestämde vi oss för att beställa en Neptune 230 med plywoodbotten, vilken skulle kunna levereras om två dagar. Vi slog till och traskade sedan vidare genom de ganska nedslitna kalamatiska gatorna på jakt efter svalkande    stormarknadsentreer och vattenhål. Vi upptäckte den fina Järnvägsparken, där gamla lok och vagnar får en sista uppgift som lekplats för barn (och vuxna..)

Sista kvällen i Kalamata firar med en sallad

Dagen efter kom dieselbilen till bryggan så då tankade vi. Sökte sedan svalka på seglarcafeet i hamnen, där fläktarna i taket räddade oss från att bli överhettade medan tvättmaskinerna tog hand om våra smutsiga lakan. 

Vår brygg-granne, Ian på Maximilian, och som seglat i grekiska farvatten i många år, var vänlig nog att bjuda över oss på en drink och ge oss tips om bra och pålitliga vädesajter.

Han tipsade oss också om att det var väl värt mödan att traska förbi det ganska ruffiga området norr om hamnen och längre upp besöka Kalamatas centrum. 

Så när vi vi på tredje dagens eftermiddag fått vår nya jolle levererad till bryggan firade vi med sallad på trottoarservering. Det var värt promenaden!

Jollen vid kaj i KoroniEfter tre dagar och nätter i tryckande hetta i Kalamatas marina var det skönt att få ge sig av igen. Med den nya jollen surrad på däck tog vi oss söderut till det lilla fina Koroni, där vi ankrade i klart vatten coh tog den nya jollen in till kaj.

Kaffe på uteservering med utsikt över vår lilla nyinköpta båt som såg så liten ut bredvid en av de typiska fiskebåtarna, som finns här överallt.Efter några dagar på ankare är det kul att fönstershoppa

Det var trevligt att gå i smala gränder och fönstershoppa. En och annan souvenirbutik trängdes med bagerier, supermarket och restauranger med typiska grekiska specialiteter på menyn.

Vi tog oss inte upp på toppen av udden, där den stora fästningen en gång var utkikspunkt för försvaret av fastlandet. 

Gamla kanoner på en gammal vågbrytare i Methoni

 Ikväll ligger vi ytterligare 15 distans västerut, utanför Methoni, som erbjuder små hotell och en lång sandstrand, för de som valt att fira semester här. 

Vi har badat från båten och käkat korv och potatis ombord. Runtomkring oss finns ett tiotal andra ankarliggare, samt ett stort antal fiskebåtar.

En tur in till land för några timmar sedan bekräftade att jollen funkar, den är mindre och lite mindre stabil än den förra, men vi vänjer oss.Turkiskt landmärke vid venetiansk fästning

I morgon ska vi ta oss förbi den här udden med det turkiska tornet, som ligger bredvid det venetianska fortet, som även det fungerat som utkiks- och försvarspunkt förr i tiden. Numera är det inte i allra stabilaste skick.

Vi tänker oss till Pilos, i Ormos Navarinou, där vi hoppas kunna få skydd för ett eventuellt åskväder framåt söndag.

Efter åskan räknar vi med lite svalare och mindre fuktigt väder. Vi ser fram emot att kunna ha t-shirt på oss utan att den förvandlas till disktrasa på 5 minuter...

Comment Earlier Comments (6)