Loggbok
Tuesday 24 April 2018 - Written by Christine Landstedt
Lata dagar fyllda av arbete...
En promenad i Darsena hamn

Vårt hem i TibernDet är inte ett dugg synd om oss! Trots att vi har mycket att göra med att ställa iordning båten för vidare havs- äventyr tar vi oss också tid att njuta av sol, värme och färska jordgubbar i yoghurten till frukost. Vi är nog ensamma om att bo i båten i vattnet, vi ligger tryggt utanpå en annan båt. Det finns en man till som bor på området - på sin båt på land sedan många år - men honom ser vi knappt till. Varvspersonalen är bara här dagtid. På kvällar och natt är det vi och Bisonråttan som bestämmer.

I den här parken kan man hitta papperskorgarVarje dag har vi en viktig uppgift - att hitta någonstans att slänga soporna. Som jag berättat tidigare finns inga kommunala sopstationer här i Fiumicino, utan det gäller att hitta en papperskorg, som ännu inte är överfylld. Vi har en fin park alldeles i närheten, och där lyckas vi för det mesta hitta en korg att trycka ner vår soppåse i.

Härlig blomsterpraktIgår gick vi en promenad till västra delen av Fiumicino, för det finns en fritidsbåtshamn som heter Darsena och där segel- och motorbåtar ligger säkert i en skräpfylld bassäng. Bilden högst upp är därifrån. Vi tog en cappuccino och glass på hamncafeet efter att ha inhandlat lite nödvändigheter i en båttillbehörsaffär. Det finns mycket fina blommor att titta på.

Rengöring av vattentankIdag har vi monterat förseglat och rengjort vattentanken i båten. En ny nivåvakt är beställd hos Hjertmans i Sverige och kommer förhoppningsvis i slutet av veckan. 

 

Ingen tjusig entré, men här bor viKanske är foton från vår nuvarande "resort" inte vad man skulle lägga på omslaget till en turistbroschyr, men vi är nöjda med tillvaron. Mitt humör steg dessutom 180 procent idag när jag kunde tvätta håret och skölja med hjälp av den nyinköpta slangen kopplad direkt till vattenledningen på varvet. Tänk att kunna bli kär i en slang...

 

Fiumicino by nightIkväll har vi ätit friterad bläckfisk och torsk med pommes och grillade grönsaker på en av fiskekrogarna längs Tibern. Nu är klockan 22 och det är lika många grader i luften. Natten sänker sig över stan och fiskarna slår i vattnet.

I morgon är det helgdag i Italien, frihetsdag och då är affärerna stängda. Godnatt!

Comment
Loggbok
Sunday 22 April 2018 - Written by Christine Landstedt
Lyckad sjösättning - sen avlöser problemen varann
Bluesette hänger i luften

Varvsspersonalen förbereder lyftI fredags, efter en rekordsnabb vaxning och polering av skrovsidorna tog Lasse itu med att slipa propellern. När klockan var 14.45 hissade vi ner ankaret och kollade att ankarspelet funkade. Klockan 15 startade Fulvio kranen och det var bara för oss att göra som de tävlande i Sveriges Mästerkock - att snabbt släppa det vi hade för händerna och lämna över till experterna. Fulvios medhjälpare hoppade upp på båten, lossade akterstaget och monterade lyftremmarna.

Lasse övervakar sjosättningenSen var det bara för oss att sätta oss ner och se på när Bluesette lyftes högt upp i luften och krånglades ut från sin plats mellan sina grannar. Fulvio styrde med spakarna och lyckades sakta men säkert vrida ekipaget och föra ut det över vattnet. Det är klart att man är lite nervös, men efter så många olika lyft och sänkningar i olika medelhavshamnar är vi luttrade. Hittills har det gått bra - så även denna gång. 

Bisonråttan tuggar gräsMedan Bluesette sakta sänktes ner i vattnet tuggade Bisonråttan outröttligt på och verkade inte bry sig det minsta om vare sig högtflygande båtar, lågflygande flygplan eller att jag sprang fram och fotograferade. Hans partner - för det har visat sig att de är två - var dock inte lika modig. Han/hon dök snabbt ner i det allt annat än rena vattnet.

Det är inte gott om utrymmeMotorn gick igång och spann som den ska. Vi flyttade oss några båtlängder och lade oss utanpå en av långliggarna här. Strax upptäckte vi att det var ganska mycket vatten i kölsvinet! Efter att oroligt ha kollat att vattnet inte kom utifrån började vi felsökningen. Lasse fick krångla ner sig i stuvutrymmet i aktern. Det är inte precis walk-in-closet-standard, snarare Hoodini-konst.

Den varmvattenberedaren har gjort sittDet visade sig att varvattenberedaren läckte i skarvarna. Efter mycket arbete och avsevärda akrobatiska konster lyckades han få loss beredaren och få ut den ur det trånga utrymmet. Den är nu skänkt till skrothögen på varvet, inget mer varmvatten för oss den här resan.

Så började jobbet med att koppla ihop de slangar som varit kopplade till beredaren. Inte precis ett arbeta man längtat efter kl 18 på kvällen efter en lång dag och snart blir det mörkt. Vårt kölsvin har nog aldrig blivit torkat så många gånger på en och samma dag!

Lördag morgon tog Lasse en promenad till en välsorterad tillbehörsaffär och köpte kopplingar till slangarna. Själv var jag försedd med en dunkande huvudvärk och var inte till någon hjälp. Efter att slangarna kopplats tog Lasse tag i nästa "skitgöra": att byta packningar i toaletten. Jag bidrog inte alls, inte förrän Lasse fyllde på vatten och jag hörde hur det small till i vattentanken - och sedan hur vatten rann under soffan i salongen! Det visade sig att nivågivaren sprängts loss från sin gänga. -  Tur att det inte hände ute till havs, har vi sagt flera gånger. En ny tur till tillbehörsaffären, men den här gången blev det nobben. Så nu får vi vänta till måndag och beställa.

Mirakelmedel funkar på fendrarIdag har vi i alla fall varit två som har jobbat. Jag har dammsugit och städat skåp. Lasse har använt mirakelmedlet på fendrarna, som blivit skinande rena. De var fruktansvärt smutsiga och ingrodda, nästan som cement-belagda.   

En bussig granne bjuder påtryckluftVi har tidigare flera gånger försökt få tag i någon som kan hjälpa oss att blåsa upp våra kulfendrar, men det har visat sig omöjligt. Idag såg vi att en som arbetade på en av grannbåtarna hade tryckluft och han var bussig och lät oss låna. Mannen berättade att det varit upp till 5 minusgrader här i vinter, kanske det är förklaringen till att vårt duschmunstycke gått sönder? Det blir ytterligare en post på morgondagens inköpslista.

Det flyter mycket i TibernEtt jätteprojekt är att hitta nånstans att slänga soporna. Vi har producerat åtskilliga soppåsar med papper och trasor från våra upptorkningar. Men ingenstans finns sopstationer. Visserligen verkar Tibern vara en enda flytande soptipp, men det finns ju gränser...Vi får väl göra som alla andra - ställa soporna på gatan under en papperskorg. 

Som det ser ut dröjer det ett tag innan vi kan ge oss ut på kristallklart vatten, men det går ingen nöd på oss. Solen är varm, vindarna milda och vi äter jordgubbar till frukost!

 

 

 

Comment Earlier Comments (4)
Loggbok
Thursday 19 April 2018 - Written by Christine Landstedt
Sjösättning imorgon!
Utsikt från vårt fördäck på land - där nere Tibern, där borta Medelhavet

Överums kyrktorn bakom två bröderIgår morse klockan 6,12 lämnade vi Överum för att ta oss till Fiumicino och Bluesette. Bengt var hygglig och körde oss till busshållplatsen för Kustpilens ersättningsbuss. Via tåg från Linköping och Stockholm kom vi snabbt till Arlanda, där flygplanet lyfte kl 13 och landade kl 16 i Fiumicino Aeoroporto utanför Rom. Lokalbussen Cortral tog 1,2 Euro per person för att köra oss Fiumicino centrum förbi bokat rum på B&B för två nätter på promenadavstånd från varvet.

 

Bluesette på land efter vintersömnEfter att ha vilat fötter och rygg en halvtimme gav vi oss ut för att titta till båten, som vi inte sett sen hon låg i vattnet i augusti förra året. Ganska smutsig, men i övrigt fin där hon såg ut att vila tryggt i vagga på land. Vi hann med att hälsa på Fulvio och förvarna om att vi ska jobba med att göra Bluesette klar för sjösättning.

 

Gnocchi med snäckor och zucchiniEn runda in på närmaste Supermercado för att bunkra lite frukt, vatten och smörgåsmat innan vi uppsökte en restaurang för en för oss sen, för italienarna tidig, middag var vad vi förmådde. Gnocchin var handgjord och smakade jättebra efter denna långa dag. Det kändes skönt att törna in någon timme senare.

Lasse tvättar med mirakelmedelNu - ett helt dygn senare - är vi ännu tröttare. Vi har tillbringat hela dagen på varvet och tvättat, tvättat, tvättat. När vi rotade igenom vårt förråd av tvättmedel hittade vi nåt italienskt som vi trodde var impregnering (det är inte lätt att förstå språket på flaskorna och glömt var vi köpt såklart), men efter att ha frågat Fulvio fick vi veta att det var ett utmärkt tvättmedel för däck och sidor. Och gisses vad effektivt det var! Smutsen bara rann bort. Jag törs inte ens föreställa mig vad det innehöll...

En ganska stor Bisonråtta käkade gräs mellan väggarna, den såg i alla fall både fet och välmående ut innan den dök ner i den allt annat än rena Tibern.

Det är full fart på varvetVädret har varit härligt. Sol och ca 25 grader. Vi har gått i shorts och T-shirts. Och sandaler. Fast det är klart, det är bara vi som tycker det är sommar.  Varvspersonal och italienarna i allmänhet är mer påklädda. Det har varit full fart runt om båten idag. Medan vi käkade en macka 2,5 meter upp över marken kunde vi kolla på när man mastade på en segelbåt, som låg i vattnet strax nedanför.

Arbete på hög höjdTyvärr glömde de att montera vindexen när masten låg ner, så det fick man lösa på höjden, så att säga... 

Eftermiddagen att ha tvättat båten och tagit ner och kasserat den 9 år gamla spray-hooden kände vi oss ganska möra i både armar och fötter (det känns att stå på stege i flera timmar) så vi packade ihop och gick hem och duschade. Vi hade nog fått en ganska rejäl dos mirakelmedel på oss så sanering var nödvändig.

Maxi-pizza för tvåKvällen avslutades med en maxi-pizza för två. Vi blev proppmätta men delade ändå på en liten god kaka efteråt (servitören övertalade). Vid grannbordet satt ett par som åt tre gånger så mycket, antipasti, primi, segundo och allt vad det heter. Hur de orkar? Ja inte vet vi - vi är ju svenskar i sandaler...

Imorgon är det sjösättning vid 16. Dessförinnan ska vi vaxa, polera och slipa propellern. Inatt sover vi i ovaggade, i morgon flytande. 

 

 

 

 

 

Comment Earlier Comments (5)
Loggbok
Tuesday 29 August 2017 - Written by Christine Landstedt
Stängt för vinter - välkommen åter i vår!
Lasse stänger dörren för i år

Ett hål till Tyrrenska havetVi kom till Porto di Roma, som är en hamn i Ostia, alldeles strax intill Fiumicino. Det blev en kort och okomplicerad trip från vår ankringsplats utanför Anzio. Via VHF fick vi klartecken att komma in i hamn, där man höll på att muddra. Inloppet till hamnen slammar tydligen igen ganska ofta.

Big LarsPriset - 45 Euro per natt - kändes överkomligt.Det fanns toaletter och duschar med jämna mellanrum längs den långa kajen, till vilka vi fick nyckel mot deposition. När vi lite senare gick på upptäcksfärd i marinan, där butiker och restauranger avlöste varandra och Lasse upptäckte McDonald's  kändes det som om vi närmade oss civilisationen på riktigt. Sköldpaddor i damm

Det verkade i och för sig som om hamnen haft sin glansperiod, en del butiker och restauranger verkade ha slagit igen och rean pågick för fullt i de flesta shopar, men det var ändå en levande marina, dit Ostia-borna vekade söka sig på kvällarna för att äta middag och promenera. Sköldpaddorna i dammen väckte barnens munterhet - ja vår också.

På Medelhavsseglarnas hemsida kan man se att många seglare vinterförvarat sin båt hos Fulvios Boatyard i Fiumicino och därför hade vi kontaktat denne Fulvio per mail och fått veta att det fanns plats. Lite enfaldigt hade vi nog trott att vi skulle kunna gå över till varvet från Porto di Roma, men så nära var det inte. Receptionisten i marinan sa att det var omöjligt att ta buss dit. Möte med grannarSå nästa morgon åkte vi taxi för 300 kronor, 9 km, till Via della Scafa 19, Tre Effe Elle Sri, som är det officiella namnet. Medan vi väntade på att Fulvio skulle dyka upp pratade vi med ett danskt par, som har sin Najad här sedan flera år. De berättade att det visst går att åka buss, de gav oss t o m varsin bussbiljett, som de inte behövde (à 1.50 E). 

På besök i FiumicinoSignor Fulvio visade sig vara en mycket trevlig person, han gav ett gott och stabilt intryck. Hans huvudsakliga inkomst är segelmakeri och han tävlingsseglar. Varvsområdet är dock inte highclass, men det finns el och vatten. Vi kom överens med Fulvio att lämna båten här. Kranen är på reparation, men vi fick parkera i vattnet så länge.

En promenad i omgivningarna fick oss på gott humör. Det finns många restauranger, järnaffärer, tillbehörsaffärer och supermarkets alldeles i närheten. En gångbro över Tibern gör att man har tillgång till båda sidorna. Närheten till Flygplatsen Leonardi da Vinci är ytterligare ett plus - 10 minuters bussresa för 1Euro per person

Annorlunda stävankareMen det är klart - kontrasterna blir ju stora när man kommer från rent kristallklart vatten där man ser botten på 10 meters djup och kommer in i denna kanal, som i princip är en enda lång flytande soptipp. Floden rinner västerut från Rom till havet och speciellt på vårarna för den med sig både skräp, sopor och t o m träd. Bilden bredvid är från bassängen vid Darsena Fiumicino. Observera det annorlunda stävankaret!

BroöppningLördag morgon gick vi de 3,5 distanserna på årets sista "seglats" från Ostia till Fiumicino. Det kändes naturligtvis ganska underligt, kanske t o m en aning snopet, att avsluta årets seglingar med så kort varsel, men på det här sättet har vi något att se fram emot nästa år - Korsika och Rivieran i lågsäsong innan vi tar oss in i kanalerna och börjar slussningarna genom Europa. 

Det är två broar in till varvet och de öppnas två gånger per dag. Den första (som vi passerar här intill) är en gångbro och den andra (längre bort i fotot) är även för fordon. Vi passade morgon-öppningen kl 09.00 och lade till utanpå en mindre segelbåt utanför Fulvios Boatyard. 

Vi började genast göra i ordning Bluesette för vintern och det tog flera dagar. Vi tog ner segel och packade ihop jollen. Tvättade däck och torkade ur skåp och slängde massor av skräp som underligt nog samlats. Monterade ner bimini och solcellerna på den, konserverade motorn. En bisonråtta simmade omkring i vattnet - den bor väl i bråte under kajen - och ankorna kvackade efter bröd. Italienarna åkte förbi i sina fiske- och fritidsbåtar, det var ju helg och man ville väl ut till det renare vattnet. Temperaturen stod på 30 grader även här, men det fläktade faktiskt så det var inte alltför obehagligt.

Flygplanen går in för landningNärheten till Leonardi da Vinci, flygplatsen, medför tät lufttrafik. De flesta planen går över havet rakt västerut så de ser man bara, men ungefär var tredje minut passerar ett plan strax ovanför våra huvuden och just då går det inte att prata med varann. 

Bussen som tar oss till flygplatsen för 1E per personPå måndagen träffade vi Fulvio och skrev kontrakt för 8 månader. På kvällen åt vi vår allra sista italienska måltid på en restaurang i Fiumicino och tisdag morgon kl 7 tog vi vårt handbagage och klättrade över grannbåten till kajen. Lämnade de sista matvarorna till mannen som bor på området och promenerade över bron till busshållplatsen, där vi steg ombord på den lilla flygbussen, som körde oss till terminal 3, där vårt flyg till Stockholm Arlanda avgick 8.55. 

Nån som vakar över Bluesette i vinterDet känns alltid lite konstigt att lämna båten "ensam" i främmande land. Efter några år börjar vi dock bli vana och vi har ingen anledning att oroa oss. Kommer dock att kännas skönt när vi vet att hon är på land. 

Vi förlitar oss på att den heliga Madonnan håller sitt vakande öga över vår båt. 

Tack än en gång för att ni följer oss på vår resa. Fortsättningen följer nästa år!

Link to photo album: Ostia och Fiumicino
Comment Earlier Comments (6)
Loggbok
Thursday 24 August 2017 - Written by Christine Landstedt
Högsäsong!
Det är trångt på badstranden i Gaefa

Campinggas kräver VespaSom jag skrev sist så tog gasolen - helt otippat - slut, när vi låg för ankar i Salerno, som för övrigt var en gemytlig liten stad. Vi fick parkera jollen hos den trevlige båtuthyraren inne vid kajen, och han ordnade så att en av hans kollegor skjutsade Lasse och gasolflaskan till ett påfyllnadsställe. Man tycker väl annars att det borde kunna gå att fylla på gasol när man tankar bränsle, men så funkar det inte här. Lasse var jätteglad att äntligen få åka Vespa.

När vi bestämde oss för att genomföra vår medelhavsseglats var vi beslutna att undvika de värsta semestermånaderna juli och augusti - av flera skäl; det är trångt i vikar och dyrt i hamnar och det är lite för varmt (i alla fall för mig) - och dessutom är det ju fint hemma i Sverige just den perioden. Fram t.o.m 2016 Har vi följt vår plan. I år har vi gjort tvärtom, eftersom reparationen av båten inte var klar förrän i slutet av juni. Så nu har vi fått prova på att tillbringa snart två månader i värsta högsäsongen.

En titt på Capri

Det har gått förvånansvärt bra, många gånger har vi hittat ankarplats utanför en hamnpir och där varit nästan helt eller delvis ensamma på natten, eftersom lokalbefolkningen åker in till hamn i solnedgången när det blir dags för pizza och pasta. På Capri var det dock alldeles för trångt. Vi kom dit vid 16-tiden och kryssade runt bland hundratals båtar (stora och små) som låg tätt tätt med ankare på 20 meters djup. 

Solröda segel styr bort ifråm land

Vi tog oss istället in i Neapelbukten. På vägen in mötte vi den här båten med sina fina röda segel. Eftermiddagsbrisen drog upp vågor och när vi kastade ankar utanför Sorrentos höga klippor blåste det 9 m/s och det var rejält guppigt. Känns lite olustigt att ankra utanför klippor och stenkaj, men vågorna lade sig och natten blev hyfsat lugn.

Med Vesuvio i bakgrunden

Vi hade planerat att gå längre in i bukten och lägga oss i en marina i två nätter, för prognoserna varnade för starka nordvästvindar i ett par dygn. Samtidigt hade vi tänkt besöka Neapel och Pompeji. Med Vesuvio i bakgrunden lättade vi ankar nästa morgon - och bestämde oss för att skippa Neapel och istället gå direkt till Gaeta och på så sätt undvika alltför mycket hård blåst. Våra vänner i La Vie, som faktiskt hittat ankarplats på Capri, skulle göra likadant.

Lasse fotograferar vattenbombplanen

Det har varit väldigt mycket bränder i bergen runt Neapel med omnejd. Vi har stundtals känt oss väldigt besvärade av brandlukt och vissa morgnar har sotflagorna letat sig in genom luckorna i båten. Bombplanen jobbar hela tiden, landar på havet och tar upp vatten för släckningsarbetet. I sjökortet finns vissa områden utmärkta för just detta, det gäller att undvika att vara i vägen. Vi passerade ön Isola d'Ischia. Många passagerarfärjor och motorbåtar åkte fram och tillbaka i skytteltrafik i sundet - Canale di Procida. Vi såg att det låg många båtar i hamnarna och sa till varandra att man kanske borde ha tittat in, men vi hade en bra bit kvar till Gaeta och ville komma fram före solnedgång. Dagen efter fick vi veta att det varit jordbävning på Ischia samma kväll.

Lungomare i Gaeta

I Gaeta tog vi in på hamnplats i tre nätter, till en kostnad av 50€ per natt. Ett antal båtar ankrade strax utanför, bl a La Vie och första natten var lugn och problemfri. Natten efter slog blåsten till, flera ankare släppte och våra vänner fick ta sig ut i 16m/s kl 3 på natten för att inte driva in i stenkajen. Vi ångrade inte vårt beslut. Det blev långa promenader på dagarna, bl a till den knökfulla playan på andra sidan staden (se bilden högst upp).

Vi lämnar Gaeta i soluppgång

I går morse lättade vi förtöjningarna efter tre nätter vid gnisslande pontonbrygga och rundade udden på bilden här bredvid. Vi gick över 40 Nm norrut till Anzio, där vi ankrade utanför en beach mellan två marinor. Vi tog oss inte in till land utan åt kvällsmat i båten, medan färjorna passerade på behörigt avstånd.

Obligatoriskt fyrverkeri

Det obligatoriska fyrverkeriet avslutade gårdagen och natten på ankar har varit lugn. Inga varningar är utfärdade för den närmaste tiden.

Nu är vi på väg mot Fiumincino, där vi tänker tillbringa en natt. Vi har druckit förmiddagskaffe och ska snart äta en sallad. I Sverige är det strax lunch-eko.

Comment Earlier Comments (5)
Loggbok
Thursday 17 August 2017 - Written by Christine Landstedt
TACK!!!
Det trodde vi aldrig

Den 15 augusti passerade vår blogg 100.000 klick sedan starten i juni 2013! När vi startade vår resa och började berätta om våra upplevelser hade vi aldrig i vår vildaste fantasi kunnat föreställa oss att få så mycket uppmärksamhet. Det är därför med stor glädje och ödmjukhet som vi riktar vårt tack till alla er, som klickar, läser och lägger kommentarer. Det är otroligt uppskattat att veta att ni finns och att det som en gång skulle bli minnesanteckningar har lästs och läses av så många. Tack!

Ulrika och Joel och hundarna på La Vie

I dessa tider av ständig uppkoppling, facebook, instagram, fungerande mobiltelefonnät osv är det i och för sig lätt att hålla kontakt med släkt och vänner trots att man är långt borta. Och vykort fungerar ju också - om man hittar en brevlåda. Men det är ändå något särskilt med att träffas öga mot öga. Det har därför varit extra uppskattat att få tillbringa flera dagar i sällskap till och från med Ulrika och Joel och deras hundar, som seglar omkring i La Vie och som oförskräckt tagit sig till Medelhavet på utsidan, över Biscaya och genom Gilbraltar. Som klättrar på lodträta bergsväggar och utforskar grottor och tillverkar kombucha.

En mäktig och imponerande kuststräcka

Vi träffades i Certraro och seglade sedan norrut mot Isola di Dino, ett populärt mål för grottbesökare och turister. När vi kom dit var det knökfullt och vi gamlingar lade oss på svaj en bra bit ifrån infernot - tillbringade en gungig natt utanför en badstrand, där det obligatoriska discot och fyrverkeriet höll på till fram på småtimmarna. Bilden här bredvid visar dock hur fint det också är.

Vi tog oss över Golfo di Policastro och tillbringade en svajnatt utanför piren i Camerota. Så länge vädret tillåter ankrar vi och tar jollen in till land. Det är högsäsong och hamnpriserna höga. När vi kommer fram till målet för dagen är det ofta fullständigt tjockt med båtar och ankarkättingarna ligger tätt. Men framåt 19-tiden lämnar de flesta sin ankringsplats och åker hem eller in till hamn - och då blir vi ensamma. På gott och ont. Det är ganska mysigt att ha åtminstone en båt i närheten i den kolsvarta natten.

I brist på champagne firar vi med husmanskost

Den gångna natten låg vi nedanför klipporna i Palinuro. La Vie låg en bit bort och längre in i viken var ytterligare ett 30-tal båtar, som ankrat. När vi gav oss av vid 7-tiden var det inte mycket rörelse.

Ikväll har vi ankrat upp inne i Salerno, mellan två marinor. Lite längre bort brummar färjornas motorer, tidigare såg vi flygplan som gick ner på ytan för att hämta vatten till vattenbombning av de eviga markbränderna uppe i bergen. Stan är upplyst, discodunket har börjat, småbåtarna har åkt "hem", vi har ätit raggmunk och fläsk, mörkret är kompakt, luftfuktigheten hög och gasolen är slut.

Vi har lämnat Kalabrien och är nu i Kampanien, vars huvudstad heter Neapel, som ligger "runt udden" - Capri. I fotoalbumet "Kampanien" finns bilder från de senaste dagarna.

Link to photo album: Kampanien
Comment Earlier Comments (4)
Loggbok
Sunday 13 August 2017 - Written by Christine Landstedt
Från Joniska havet till Tyrrenska havet via Messinasundet i soluppgång
Vi går medströms genom Messinasundet

 

Personalen i Portdellegrazie i Rocella Ionica har en given plats i våra hjärtanDet var inte lätt att säga adjö till Allesandra och Francesco (nr 3&4 från vänster), de två proffsen i Portodellegrazie i Roccella Ionica, som tillsammans med övrig personal får båtägarna att känna sig välkomna och värdefulla. 

 

Vi blir omkörda av en storasysterDet var alltså med saknad vi lossade tamparna tidigt på tisdagsmorgonen den 8 augusti och körde västerut mot Reggio di Calabria, hamnen på italienska sidan i Messinasundet, en sträcka på ca 54 Nm. Det finns inget alternativ på den här sträckan "under tån", förutom en eventuell ankringsplats vid Bova marina, men den kändes inte rätt. Vi blev omkörda av en fin båt och vi fick besök av delfiner.

Svärdsfiskare på både hög och låg höjd

När vi hade kommit upp en bit mot Messinasundet fick vi se något som vi hört talas om, men inte sett - en svärfiskebåt som kretsade runt runt över en ganska stor yta. Högst uppe masten satt flera spanare i en "korg" och längts ut på en stång från fören satt en person beredd med harpun. Bilden bredvid är inte den skarpaste, men det är den bästa vi kunde åstadkomma. En häftig upplevelse, även om vi inte såg om de fick någon fångst.

Här bunkrar vi

Vi hann inte mer än lägga till vid bryggan i hamnbassängen i Reggio di Calabria förrän den berömda Saverio kom och erbjöd sina tjänster. I över 20 år har han funnits där med sin taxi och kört båtägare till stormarknader, båttillbehörsaffärer eller bränslemack. Han säljer lokalproducerat vin, ost och öl och han ger sig inte. Rod Heikell skriver om honom i sin Pilot-bok, vilket han är mycket stolt över. Vi träffade honom förra gången och då liksom nu fyllde vi på förråden.

Vilopaus i Reggio di Calabria

Reggio di Calabria kanske anses lite ruffig, men vi tycker den är ganska fin. Det finns en fin lungamare, där man ser över till Sicilien och Messina, det är mycket folk i rörelse och det finns lustiga konstverk att vila i.  Vi gick en lång kvällspromenad och hittade efter mycket om och men en fin restaurang, där vi åt en god middag. Egentligen borde vi lagt oss tidigare, för nästa morgon skulle vi lämna hamn kl 05.00. Som jag skrev tidigare hade vi fått hjälp att läsa tidvattenströmtabell. Det var en italiensk vetenskapsman, en båtgranne i Roccella, som gav oss en tabell och en lektion. Det var bara det att när vi tittade närmare på tabellen och jämförde med informationen i vår plotter så blev vi inte kloka; det stämde inte!!! Efter mycket letande på nätet hittade vi så en alldeles utmärkt sida som klart och tydligt visade vid vilka tider man har medström, motström eller inget alls; http://www.correntidellostretto.it/. Den visade att den 9 augusti var det mest gynnsamt att passera den smalaste passagen vid punta Pezzo runt 7 på morgonen. Och eftersom det är 2Nm dit från Reggio di Calabria så fick vi sticka i mörker före soluppgång. Vi hade kanal 16 på på VHF och det tog inte lång stund förrän vi blev anropade av MessinaStrait-guard, som bad oss uppge längd på båt, antal personer ombord och destination, innan man uppmanade oss att ha vara standbye på kanal 10, men i övrigt fick vi klarteckan.

Passagen gick jättebra. Visst var det virvlar i vattnet, och visst blev det ibland lite oroligt - ibland en halv knop med, ibland en halv mot, men när vi kom till det smalaste stället hade vi medströms över en knop - helt enligt tabellen. Med tanke på hur svårt det var förra gången så kändes den här gången som en seger.

Vi passerar Tropea på väg mot Vibo Marina

Efter ganska många timmars motorgång och lite segling passerade vi Tropea, som ju är en riktigt mäktig plats och där vi egentligen borde ha gjort ett stopp. Dock visste vi att det skulle komma starka vindar om några dagar och vi tänkte därför vara beredda att stanna i hamn. Tropea är väldigt dyrt, vi beslöt därför gå lite närmare Vibo Marina, som vi läst skull kunna vara lite mer moderat i pris. Vi ankrade i sand på 6m djup i kristallklart vatten, badade och tog igen oss efter den 9,5 timmar långa resan och 45 Nm. De andrade svajankrarna försvann en efter en och till sist var det bara vi kvar som stannade hela natten.

Nästa morgon, torsdag, hade vi ett val: antingen gå in i hamn och vänta där på blåsten som skulle komma natten till lördag - eller gå vidare norrut. Vi beslöt gå vidare till Cetraro, som verkade kunna erbjuda ankarplats i skydd av vågbrytare. Det blev en ny lång dag med mycket motorgång i ganska lugnt väder, förutom de tre sista timmarna, då vi hade 8-9 m/s i nosen hela tiden, vilket är jobbigt och frustrerande - men ganska vanligt. Strax efter oss kom en svensk segelbåt "La Vie" med Ulrika och Joel och deras två hundar ombord. De lade sig också på svaj och kom sen över och hälsade - vi tyckte alla det var kul att träffas!

På svaj i väntan på att blåsten ska ge sig - Certaro

Blåsten kom igång på fredagsförmiddagen. Ankaret satt bra och vågbrytaren gav visst skydd, men vi ville inte lämna båten, utan stannade ombord hela fredagen. När vinden äntligen lade sig för natten började sjöhävningen så natten till lördagen blev nästan sömnlös, så när vi vaknade på lördagmorgonen beslöt vi gå in in hamn. Prognosen visade fortsatt starka vindar, vi löste hamnavgift för två dagar (92€), fick en bra plats, i priset ingår dusch och fritt nyttjande av tvättmaskin - det är otroligt uppskattat! Efter några timmar kom även La Vie in i hamn, de hade också tröttnat på rullningarna. 

När ska det lägga sig?

Det var skönt att få fast mark under fötterna! Vi gick till Lidl och handlade. Sen blev vi så trötta att vi sov flera timmar innan vi hälsade på hos Ulrika och Joel i deras båt. Inatt sov vi jättegott. Blåsten har fortsatt, men verkar nu ikväll(söndag) att ha lagt sig. Eventuellt fortsätter vi i morgon, det beror på om vågorna hinner lägga sig så vi slipper motsjö. Vi gick och tittade ut över havet för några timmar sen - det ser förrädiskt lugnt ut, men om man studerar båtar som går norrut så kämpar de ganska hårt upp och ned i guppig färd. Vi har egentligen inte bråttom och behöver inte stångas med vågorna i onödan. 

Comment Earlier Comments (3)
Loggbok
Sunday 6 August 2017 - Written by Christine Landstedt
Som att komma hem...
Hamnen i Rocella Ionica är sig lik, men vi saknar våra vänner.

 

Den italienska gästflaggan hissas igenVii smög iväg från Othonoi före 7 på morgonen, först av alla lättade vi ankar och kryssade ut mellan de andra båtarna. Satte segel på en gång för säkerhets skull och ställde sen in kursen mot Santa Maria de Leuca, som är hamnen precis under klackspetsen på den italienska stöveln. Någon timme efter oss startade en av de andra båtarna (vi höll koll via AIS-en). Den skulle så småningom köra om oss och nå målet före oss. Annars var det inte många båtar som gick åt samma håll som vi.

När vi var halvvägs började vi möta en del båtar, de som lämnat Italien och nu var på väg att segla i Grekland. Många italienare semestrar ju i Grekland med sina båtar.

Jag plockade fram vår italienska gästflagga, som legat hopvikt i 14 månader. Den var lite skrynklig och matt i färgen, men åkte i topp när vi gått över gränsen till Italien.

Santa Maria de Leuca - Bluesette svajar i bakgrunden

Det kändes fint att släppa ner ankaret utanför piren i Santa Maria de Leuca, ta på sig sin nya italienska linneklänning (inköpt i Grekland...) och gå en sväng på lungamaren och gator, som vi kände igen sen tidigare. Handlade lite matvaror i samma butik som förra gången, och tog en fika med bröd där vi tidigare ätit glass. Natten blev lugn, även om dyningarna gjorde att båten krängde längs med och ibland hotade att rulla mig ur kojen.

Nästa morgon drog vi vidare över "hålfoten", eller Tarantino Bay. Vi hade nästan 70 Nm till Crotone, och ställde därför in oss på att gå till Ciro, dit vi egentligen inte ville - hamnen är inte mycket att hurra för och det finns ingen bra ankarplats, men dit var det 60 och vi ville komma fram före solnedgång vid 20.  I Italien gäller centraleuropeisk tid, dvs UTC+2, precis som hemma. I Grekland var det dock Östeuropeisk tid, då var solen uppe till 21.

Vindarna gjorde att vi till slut hamnade strax norr om Crotone, söder om Ciro. Vi hade sett på Marine Traffic att några andra båtar natten innan ankrat utanför Gabella Grande, så då tänkte vi att det kunde vi ju också göra - och spara en natts hamnavgift. Sagt och gjort, vi slängde ner ankaret i skymningen, men fick hålla på ett bra tag innan vi - förhoppningsvis - fick fäste och kunde ta en kvällsmacka i mörkret. Det blåste inget, vi kröp till kojs och somnade. 

Klockan 01.45 vaknade vi av ett starkt ljussken genom fönstren. - Blixtar, var första tanken, men när jag tittade ut såg och hörde en stor båt som körde upp bredvid oss och lyste med strålkastare. Männen ombord ropade upp Lasse. -Where are you from?Why are you here? How many persons? Last port of destination? Det var kustbevakningen som undrade, fattade vi efter en stund. (Jag trodde förstås förstt att det var pirater.... ) Efter att ha svarat på frågorna sa de ok, vi kunde ligga kvar och somna om.

Nyvigda i Le Castella

Den lilla fina byn Le Castella kunde vi bara inte hoppa över. Det blev en lite kortare resa, bara 25 Nm, vilket kändes skönt efter att ha kört långa sträckor flera dagar i rad.

Precis som förra gången fick vi plats i hamnen, där luften stod still och man blev lika blöt efter som före duschen. Och precis som förra gången fick vi se ett brudpar. Det var sig likt m a o.

En ren njutning

Vi hade tänkt äta på samma restaurang, för det var bra sist, men de skulle inte öppna köket förrän vid 20 så vi gick en sväng på stan och tog en öl - det var förresten då vi fick uppleva konfettin och hurraropen för brudparet.

Kom sen ihåg att vi förra gången blev rekommenderade en pizzeria lite längre bort från kyrkan, så vi gick dit och det ångrar vi inte. Pastan var himmelsk.Tur vi var tidiga (typ 20), När vi ätit upp var det knökfullt.

Och precis som förra gången fick vi betala hamnavgiften så småningom - det finns nämligen inget kontor - utan kommer det nån och tar betalt så gör det. Den här gången kom han på morgonen när vi skulle åka. 

 

Överväxt boule-bana, Rocella Ionica

Igår eftermiddag ropade vi på VHF:en "Portodellegrazie, this is sailing boat Bluesette calling" och den proffsiga receptionisten Alessandra svarade direkt -"Hello Christine, how are you? "

Hon visste att vi skulle komma, vi hade mailat från Le Castella och sagt att vi var på väg. Så efter 47 Nm togs vi emot på gästbryggan av två ormeggios som hälsade oss välkomna tillbaka Till Rocella Ionica, där Bluesette ju tillbringade vintern 2015-2016 och där vi haft så roligt med vänner från många länder.

Vännerna är tyvärr inte här - de är på segelsemester i Grekland och Kroatien och boulebanan, som vi invigde tillsammans för ett år sedan ser inte använd ut.

Men marinan är sig lik men ändå förändrad, halvmeterspizzan serveras fortfarande, cykelmannen har flyttat, en liten närbutik har öppnat och klubbhuset har fått tvättmaskin! Det känns bra att va tillbaka. Om än bara några nätter. Tisdag morgon far vi vidare mot Reggio di Calabria och Messina-sundet. Därefter väntar nya intryck, när vi tar oss norrut längs Italiens västra kust. 

Comment Earlier Comments (5)
Loggbok
Tuesday 1 August 2017 - Written by Christine Landstedt
Sista natten i Grekland - tillbaka på ruta ett!
På svaj i viken på Othonoi

Om en vecka är det precis 14 månaders sedan vi ankrade upp i viken på den grekiska ön Othonoi, ca 20 Nm väster om Korfu, där de flesta stannar på vägen mellan Italien och Grekland. Då var det vår första natt i Grekland med egen båt - nu är det vår sista. Nu - liksom då - drar fallvindarna ner från berget och vindmätaren går stundtals upp till 10 m/s. Vi ankrar tillsammans med ett 20-tal andra båtar. I morgon bitti vid 6-tiden drar vi upp ankaret och sätter kurs 263 grader västerut mot Italien, en resa på ca 50 Nm.

 
Majskolv för 1,5 €Efter att ha lämnat Lefkas gjorde vi ett stopp i Preveza. Den här gången lade vi oss nordost om hamnen på stadssidan, alltså inte utanför Cleopatra Marina, där vi legat förut. Tog jollen in till stan på sen eftermiddag och strosade runt på gatorna. Även här märktes att turistsäsongen var igång, restauranger, shopar, tivoli. Drack kaffe på ett cafe, där den unga servitrisen gärna ville öva sin engelska med oss. Hon tog privatlektioner, eftersom språkutbildningen i skolorna tydligen inte bjudit på några större kunskaper.
 
Fina GaiosDet har varit ganska lugna vindar de senaste dagarna, vilket är skönt. Efter Preveza gick vi vidare till Paxos, där vi först tittade i den lilla fina hamnen Gaios.
 
 
 
 
 
Men vi lade inte till utan gick upp till fantastiska ljuvliga Lakka, där man ankrar säkert i allvädershamn och äter gott på Taverna. Det är fullt med båtar men alla får plats och det finns mycket att titta på.Vattenlek i Lakka
 
 
 
 
 
 
 
 
Morgonen efter tackade vi för oss och styrde ut ur viken som första båt.
 
 
 
 
 
Utsikt över ankarliggarna i KorfuSå var vi framme i Korfu, där flygplanen startar och landar över ens huvuden ungefär var 5:e minut. När vi kom hit förra året "tog vi in" på Gouvia Marin, men den här gången visste vi att vi kunde ankra i Ormos Garitsas, den stora bukten på södra sidan om fortet. Det blev lite långt in till land, men jollen med motor tog oss in. Lite krångligt var det att klättra upp på kajen, man fick häva sig upp på rostiga järnkrampor. Korfu stad är jättefin, egentligen borde man stannat längre. Vi fick tag på lite bröd och youghurt och annat nödvändigt i en söndagsöppen liten butik nära jolleparkeringen och sov sen gott i båten, det enda som störde var oangenäma dunster från något som troligtvis var avlopp.
 
Vi har bunkrat vatten på flaska i StefanouEfter morgondopp - vattnet var kristallklart och vi blundade för den gångna nattens dunster - lättade vi ankar och ställde kosan mot den lilla fina viken Ay Stafanou, som vi känner sen förra vändan. Detta fick bli den sista natthamnen innan Othonoi. Vi kom fram och ankrade strax innanför en svenskflaggad båt. Det dröjde inte länge förrän skepparen Boris från Västra Frölunda kom och "knackade" på. Han var sugen på att träffa svenskar och vi tog tacksamt emot besöket. Det är faktiskt inte så ofta som vi träffar svenskar här nere. Efter en kopp kaffe och en hel del snack beslöt vi att äta middag tillsammans i land lite senare på kvällen - efter att ha intagit en drink ombord på fina Atlantis. Kvällen blev mycket trevlig.
 
Boris på AtlantisNär vi lämnade Stafanou vid 9-tiden i morse stod Boris på fördäck och vinkade adjö.
6 timmar senare lade vi till här i viken på Othonoi, satte upp solskydd och vindstrut, tog ett härligt dopp i vattnet och åt en sallad. Planerade för en jolletur till stranden för promenad och slänga sopor. Skulle bara vila lite först...Efter en timme kom blåsten och planerna inställdes. Solskydd och vindstrut togs ner.. Båtar har kommit och ankrat och ankrat om. Det har tjutit i master och fallvindarna har gjort att båtarna jazzat.. Av turen till land blev intet. Vi har ätit korv och makaroner. Nu är det mörkt, klockan är 23, internetuppkopplingen är bristfällig men vinden har äntligen lagt sig.
Comment Earlier Comments (2)
Loggbok
Friday 28 July 2017 - Written by Christine Landstedt
Tack för oss Lefkas - nu börjar återtåget!
Vi går genom Lefkas kanal i kölvattnet efter fina TigerLily

Lasse har försökt pumpa upp vår stora fender

Den svensk familjen, som vi pratade med i hamnen på Zakynthos rekommenderade oss viken på södra Itaka, Ormos Ay Andreas, så när vi lämnade kajen tidigt på lördagsmorgonen var det dit vi tänkt oss. Det var lugnt på havet och vi gick för motor. Lasse försökte sig på att pumpa in mer luft i vår stora blå kulfender, men det gick inget vidare.

När vi nådde södra Itaka tyckte vi dock inte att viken kändes skyddad, det var ganska trångt och taggiga klippor reste sig brant upp. Man får försöka ta hänsyn till fallvindar och här blev vi lite  osäkra. så vi gick tvärs över sundet till Kefalonia och tittade in i den lilla hamnen Eufimia, strax norr om Sami, där filmen Kapten Corellis Mandolin spelades in. I Eufimia låg ett antal båtar på svaj utanför en ganska full stadskaj. Vi släppte ned ankaret och det tog. Hela tiden kom nya båtar in och lade sig på ankar, en del med mindre tur än vi när det gällde att få ankaret att fästa. Alla släpper inte ut tillräckligt med kätting och det kan betala sig med draggning, vilket hände en båt alldeles intill oss. Besättningen var i land och det tog en bra stund innan det hela upptäcktes och man kastade sig i jollar och åkte ut.Det finns många sätt att ta sig fram

Som jag skrev tidigare så märks det att semestersäsongen är igång här nere. Det är gott om folk, och på många båtar stojar barn som badar och kör jolle. Man får också vara uppmärksam på att en del simmar runt ganska långt från sina båtar. och det finns många sätt att ta sig fram på vattnet.

Bruksföremål blir museiföremål på gamla dar

Dagen efter gick vi vidare norrut genom sundet Stenon Itakis. Vi tittade in i den llla viken Fiscardo, som ligger i nordöstra hörnet på Kefalonia, det såg fint ut, men vi stannade inte. vi tog skuttet över till ön Lefkas istället och kastade så småningom ankar på 10 m djup långt in i Sivota Bay.

Tog jollen in till land, åt på Taverna och pratade med ett svenskt par från Surahammar, som just börjat segla i Grekland med sin andelsbåt Fragancia. 

Här ligger man på rad, Nidri

När Lasse och Daniel startade Bluesettes höstsegling förra året så var de inne i Nidri och den berömda Tranquille Bay, där många övervintrar på svaj eller på land. Det är en allvädershamn, men är också känd för "the Vlikho Storm", som i september 2011 på 10 minuter orsakade fullständigt kaos och stor skada under orkanliknande vindar. Lasse och Daniel var inte så imponerade i höstas, men vi såg en annan sida av denna fina hamn och lade oss på svaj långt in i viken bland hundratalet andra - både långliggare och nyanlända charterbåtseskadrar.Beredd att skicka upp en pappa med barn i luften

Morgonen efte en lugn natt drog vi vidare norrut. På utvägen mötte vi denna båt med fallskärm som strax efteråt hissade upp en pappa med sitt lilla barn högt upp i luften Och runt i bukten. Säkert en hisnanade upplevelse!

Jag och skuggan av min manVi har koll på vädret, ibland blir man infernaliskt fast vid de olika vädersajterna som inte alltid stämmer överens med varandra eller verkligheten. Den här veckan visste vi att ett stort åskväder var på väg mot våra farvatten, och vi hade bestämt oss för att lägga oss i Lefkas marina från onsdag till fredag. Vi tog därför ett litet skutt på tisdagen, endast 5 Nm från Nidri till Nikiana Bay, strax söder om Lefkas stad. Där övernattade vi på svaj, det var kristaklart vatten, Lasse badade minst  5gånger. 

Tog en liten jolletur i land på kvällen och fångade skuggorna.

Lade sedan nästa morgon till vid brygga i Lefkas Marina, där hamnavgiften närmar sig 500 kr per natt, men är man rädd för blåst och åska, så är det värt pengarna.

Lefkas är dessutom en riktigt trevlig stad att både vandra och shoppa i. Åadkvädret uteblev, men vinden nådde stundtals upp till 18 m/s och det var ett irriterande tjutande i masterna. Grillad färsk tonfisk

Den utlovade färska tonfisken intogs på trevlig Taverna i stan och vi gjorde även en del inköp i båttillbehörsbutikerna. Det var dags att byta olja i motorn, det hade vi inte gjort sedan vi seglade från Italien i början på förra sommaren, så det fixade vi också. 

I morse lämnade vi så Lefkas marina och hann med att bunkra diesel innan vi lyckades passa broöppningen kl 10. Många båtar på rad passerade tillsammans med oss ut genom kanalen.

Nu ligger vi på svaj norr om hamnen i Preveza. Tycker att vinden lugnat ner sig, det blåser bara upp till 10 m/s. Vi är inte ensamma, här ligger ett trettiotal båtar runtomkring oss.  Klockan är strax efter 18, snart kanske vi kan ta jollen in till land och promenera lite. Man blir lite seg av att inte röra på sig annars.

I och med att vi nu lämnat Lefkas och nått Preveza är cirkeln sluten och hemresan börjat. Det är med blandade känslor som vi i morgon styr vidare norrut.

I albumet Grekland sommar 2017 finns mera bilder från vår senaste månad.

Link to photo album: Grekland sommar 2017
Comment Earlier Comments (4)