Gran Canaria, 2005, 2006 - december 2005
lördag 10 december 2005 - Skrivet av Anders o Cathrine
Kyssar från Dacia Seamount
Gran Canaria i skymningen

Det är lätt att behandla viktiga personer utan vederbörlig respekt. En sådan är Dacia Seamount. Och läser man sina sjökort ordentligt finns mycket information att hämta, inte minst när det gäller namn på öar och grund. Och heter man Dacia Seamount kräver man respekt.

På vår färd mellan Portugal och Gran Canaria ligger ett grund på 80 meter mitt i färdlinjen. Vi vill ju avvika från kursen så lite som möjligt och väljer att korsa ett annat grund på 300 meter.

Atlantvågorna är som vanligt flera meter höga men inte som på Biscaya med långa våglängder. Vi har haft läns ett par dagar med höga och ibland skrämmande och vågor. Man förundras varje gång att Ellinor lyfter så fint, låter vågorna lätt glida förbi så elegant och som en virtuos ballerina dansa med i naturens vilda lek. Vi är nu trygga med henne och gläds åt våra långa dygnsdistanser (150 -160 NM per dygn). Och slappnar av mer och mer.

Men, vid ett tillfälle mitt i natten (förståss) blir sjön brantare och mer oregelbunden och plötsligt kommer jättevågen. Som en vägg i mörkret och sköljer den över oss med ett dån. Vattnet kommer rakt uppifrån ner i sittbrunnen och in i båten genom de öppna luckorna. Och jag som satt i sittbrunnen och tyckte allt gick så bra! Men det var Dacia Seamount vi korsade och det gör man inte ostraffat utan att behandla henne med respekt. Man sitter inte med alla kuddar i sittbrunnen, med luckorna öppna och bara seglar rakt över henne och tycker att allt är som vanligt utan åtminstone respektera hon finns där i sin ensamhet på sina 300 meters djup långt ute i Atlanten.

Sensmoral: Undvik 300 meters grunden. Speciellt om hon har ett namn typ Dacia Seamount.

Nåväl, inne i båten kommer en vit skepnad ut ur sovhytten och frågar vad som händer?? Kan hon kan hjälpa till? ……Är det en ängel? (Eller Vita Frun)…… Nej det ät Cathrine i sina vita sidentrikåer från Siden Sälma. Jag tackar nej och börjar torka upp, men ångrar att jag avböjde när jag ser att vattnet även trängt in i lådor och fack. Överallt. Dacia såg till att vi fick torka saltvatten i olika skrymslen ett par dagar.

 

…..Men innan dess har vi alltså seglat söderut till Lagos i Portugal, och det är kallt, även utefter Algarvekusten. Vi vill verkligen till Kanarieöarna och värmen. Men lågtrycken kommer tätt och stormarna är kalla och hårda.

Så dyker då en väderlucka upp med högtryck över Azorerna under bildande och tillhörande NW vind utefter Afrikas kust. Vi bestämmer att avsegla på måndagen. Och dagarna innan utvecklar sig vädersystemen precis som vi vill.

Nu infinner sig måndagen och vi går igenom väderprognoserna en sista gång. Fyra Europeiska prognoser visar fortfarande OK. Men, det mycket respekterade NOAA visar en trolig utveckling mot motvind efter två dagar (överfarten var beräknad till c:a 5 dagar) med möjliga vindstyrkor på över 20 m/s. Resonemang, överväganden och beslut. Vad skall vi göra, sticka eller ej?

Vi beslutar oss efter många om och men för att sticka. Fyra europeiska prognoser sa OK och en amerikansk indikerade annorlunda (alltså 4 mot 1 där den som var emot fanns på en annan kontinent!). Dessutom var det mycket viktiga Azoriska högtrycket en realitet och högtryck under bildande ger stabilitet ett par dagar och håller också undan lågtryck. Dessutom måste vi kunna hantera vindstyrkor på 20 m/s, annars har vi inte på havet att göra.

Med viss oro beger vi oss iväg.

Vi får fortfarande, under seglingen, väderprognoser via en speciell mottagare (Navtex). Vi seglar nu i områden som täcks av ”Weather and Sea Bulletins for High Seas, Atlantic Areas South of 35N” (Häftigt namn på seglingsområde, -eller hur?).

Första dygnet gick mycket bra och vi har nu sjöben och ser på överfarten med tillförsikt.

Emellertid, det lågtryck som NOAA varnade för visar sig vara ”Hurricane Epsilon” som nu tagit fart mot Europa. Vi lägger in orkanens prognostiserade väg på sjökorten och ser att vi nog bör hinna ner, men tar fram ett antal reservplaner för den fortsatta resan. För att göra historien kort så fick vi under några spännande dygn följa orkanens väg rakt mot oss, sedan stanna upp, därefter ta ny fart mot oss, för att till slut vända 180 grader och bege sig SW bort från oss. Dessutom nedvärderades den till bara en Tropical Storm (det var en stor lättnad för oss för vi gillar Tropical Storms bättre än Hurricanes). I samma veva kunde vi få in väder från Kanarieöarna som ju specialbevakar sitt område. Dom kunde rapportera att Epsilon inte skulle hota. Lättnad!

Sedan hade vi Bara Dacia Seamount kvar men det visste vi ju inte då.

Nu ligger vi i Las Palmas och det känns mycket bra. Folk (även urinvånarna -ett bra tecken) går i linnen och kortbyxor. Här blir vi i vinter (kanske) och skall utforska naturen öarna och göra bergsvandringar. Men först skall färskvattenpumpen repareras!

Anders&Cathrine

Kommentera inlägget