Vintern kommer även hit, fast det egentligen inte märks på annat än att båtarna vid bryggorna är inpackade och sålunda inte åker ut ens på veckosluten. För oss som är vana vid betydligt kyligare förhållanden är detta rena sommaren – och vattnet är fortsättningsvis nära 20^oC. Juniorerna och kappseglarna har det bra här i Koper då de behändigt kan göra ett litet träningspass dagligen om de så vill – och ganska ofta verkar de göra det också.

Masten kom ner utan större märkligheter – det börjar finnas litet rutin i det redan. Några timmar senare var den redan i ett stiligt paket. Det största jobbet var ändå framför – att få båten innanför med alla kläder etc. i ett hyggligt skick för vintern. Två stora väskor väntade även på att bli fyllda, med allt som skulle hem till Finland.
Motorn och vattensystemet måste också få sin vinterservice med olje- och filterbyten.
Tre dagar höll vi på med packandet, fixandet och servicen men till slut var hon klar för att lyftas upp den 30.10.

Den gamla delen av Koper med hamnarna och de fina strandpromenaderna blev bekanta för oss under våra dagar och promenader med Boris här. En riktigt fin stad (igen!) med mycket historia och fantastiska byggnader från den venetianska tiden. Vi fick mycket hjälp av den verkligt trevliga personalen på varvet, allt från receptionisten, killarna som jobbade med båtarna till varvets chef. Han fixade nämligen en bekant veterinär som kunde ge Boris medicinen mot inälvsmaskar och slå stämpeln i passet. Allt gick på 15 min och inte tog han ens något betalt. Veterinären sa att det var en gåva från Slovenien till oss, det var hyggligt! Detta är något som finska myndigheterna kräver, det duger alltså inte att du själv ger medicinen till din hund före hemresan.

Som allt roligt i livet så tar vår seglats på Medelhavet slut här – om eller var den fortsätter återstår att se nästa vår. Åtminstone kommer vi att ha en hel hop med otroliga minnen och massor med bilder från fantastiska ställen vi besökt under färden genom vårt Europa. Och myggbett …

TACK för alla trevliga och uppmuntrande kommentarer! Vi önskar dig en skön vinter och tackar för att du följt med oss på vår seglats via denna blogg!

Sista dagen på Medelhavet och Adriatiska havet var grå och trist både vad gällde vädret och kanske även humöret. Men som av ett under följde ett dussin delfiner vår färd mot Koper. Det var som om de kommit för att säga adjö till oss. Klart att vi försökte fota dem men det är inte lätt som vi konstaterat tidigare. Men nu var de så nära att någon bild blev det ändå.

Väl framme i Koper kunde jobbet med att göra masten klar för avmastning börja.  På morgonen skall den ner och packas ordentligt för transporten.

Vi tog en snabb promenad i den gamla delen av Koper, något som vi nog hinner med lite utförligare under kommande dagar.
På kvällen blev det en utomordentligt god avokadopasta i båten.

Nu är det dags att glömma kunan och igen vänja sig vid euron – vi har kommit till Slovenien. Hamnen i Piran är liten men efter det korta och vänliga tullbesöket lade vi till vid en nästan tom brygga. Efter lunchen gick vi runt på stan som ligger vackert på en udde. Piazzan, Tartini Square är stans hjärta och omgivet av vackra medeltida byggnader, bl.a. venetianska huset. Kyrkan och kyrktornet syns lång ut på Adriatiska havet då de ligger högt uppe på en kulle. Dit klev vi och beundrade den hänförande utsikten över de terrakotta färgade tegeltaken och havet. St Georges barock kyrka och klocktorn från 1100-talet är de mest kännspaka sevärdheterna här.
I butikerna kunde man märka eurons inverkan – nu var det inte så billigt mera …
Middagen åt vi på båten då vi nu försöker få tomt i skåpen – kocken gör sitt bästa att åstadkomma en läcker måltid av pasta, ris, couscous och en burk tomatsås, tonnfisk samt något färskt.
Vi har inte hittat något hamnkontor eller någon hamnkapten så det återstår att på morgonen se vad hamnavgiften här i Sloveniens första hamn är.

Vi hade märkt att folk talade mycket italienska i kuststäderna på halvön Istria, det var inte frågan om italienska turister utan städerna är tvåspråkiga. De har ju en lång gemensam historia med Italien.

Ju närmare Sloveniens gräns vi kommer desto kortare blir dagsetapperna :)
Nu hann vi knappt ut ur hamnen i Vrsar då vi redan kunde se följande mål. Men en fin stad kom vi till igen. De flesta städerna här verkar ha ett långt förflutet och en fin gamla stan. Så även Porec, som är den främsta bad- och turistorten på halvön.

Den mest kända sevärdheten här är Euphrasius basilika från 500-talet (ett av UNESCOs världsarv) vars mosaikgolv och otroliga bysantiska guldmosaik är vida kända. Den ljusa stenarten som använts i gatustenarna och byggnaderna gör staden mer luftig än normalt.

22.10
Kroatiens sista utpost före Slovenien var målet för dagens etapp. 6m/s från sydväst var inte mycket men förde oss ändå sakta norrut. Sträckan var knappt 20 Nm så vi utnyttjade vindkraften.
Enligt vår bibel (pilot book) skulle det i Umag inte finnas mycket att se så man kunde lika gärna ta det lugnt ute på havet.
Framme i ACI marinan fick vi igen en plats vid en betongpir vilket gör klivet iland litet utmanande då vattenhöjden här stiger och sjunker med ca 1 meter! Ligger man vid en ponton så märks det ju inte.
Promenaden till staden visade att den var ganska intetsägande, men en verkligt liten gammal stad fanns här också, dock ganska stängt verkade allt vara. Torget med klocktornet var vackert.

23.10
Väderrapporten lovade uppehälle för idag så vi beslöt att som en avslutning på vår månad i Kroatien spela en runda på Golf Club Adriatic som liggen endast 10km från Umag. Det blev en skön runda med ett trevligt par från Slovenien. Inget hisnande resultat men med bara en par rundor denna sommar kan man inte vänta sig så mycket. Huvudsaken var ändå att se nya vyer och samtidigt spela golf. Naturen var verkligt vacker och omväxlande här.
En god risotto i Najans salong fick avsluta seglatsen här – i morgon bär det av mot Slovenien.

19.10
Vårt turistvisum i Kroatien går ut först 24.10 så etappen till Vrsar var inte mer än ett stenkast. Men en ny stad och en hälften billigare (men bättre) marina väntade.
Vi försökte bonga delfiner i ett område som reklamaffischerna på Rovinjis strandpromenad påstod vara delfinernas hem. Men varken vi eller den andra segelbåten som åkte den vägen såg en skymt av delfiner – reklamprat eller så var de bara inte hemma. Så vi puttade sakta till Vrsar, den följande lilla staden längs med Istrias västkust med en bra hamn. Hamnen används effektivt som vinterhamn för både tyska, österrikiska och italienska båtar som parkerat här i långa rader.
Klev upp till kyrkan som ligger högst uppe på kullen med staden omkring sig. Härifrån var utsikten jättefin över öar, fjärdar och det öppna havet.

20.10
Solen lyste och vädret var ypperligt för att tvätta däcket. Eftersom seglatsen närmar sig sitt slut var det på tiden att försöka få bort saltet som samlats på de mest märkliga ställen. Efter några timmars tvättande såg däcket igen ut som det skall – vackert jämngrått. Marinans duschar etc. var fina och splitternya, även tvätt- och torkmaskin fanns, vilket genast utnyttjades. På eftermiddagen började molnen hopa sig på himlen, kanske det utlovade regnet ännu kommer.

Här fanns grönområden precis invid hamnen så Boris njöt också att få gå och snusa på gräs, buskar och träd.

Morgonkaffe med varma (choklad) croissanter och uppdatering av bloggen på hamncaféet innan starten norrut.
Saknade åter vind så Yanmaren förde oss sakta förbi ön Brijuni då vi plötsligt såg något som liknade en golfbana på ön. Efter en stunds googlande svängde vi om och körde in i en fin hamn. Ön är en naturpark med allt från fina beacher till ruiner av antika romerska villor och en safari med en massa exotiska djur, bl.a. Kroatiens enda elefant. Mest är ön känd för att Jugoslaviens president Tito använde ön som sitt sommarresidens och bjöd då in världens grädda till Brijuni. Kändisar som bl.a. Elizabeth Taylor och Richard Burdon har vistats på denna otroliga ö.

Hamnavgiften var dyr men Green Feen billig så det jämnade ut sig. Golfbanan är en s.k. naturgolfbana (Brijuni Old Golf Course, grundad 1921) i en fantastisk miljö. Banan var annars ganska normal men greenerna var helt olika det vi var vana vid. Greenerna bestod av grövre sand, underlaget var alltså rätt hård. Det gick fint att putta men att få bollen att stanna på ”greenen” var svårt. Vädret var soligt och varmt som en fin sensommar dag i Finland.
Förutom golfbanan var allt annat stängt så på kvällen var det helt dött i hamnen. Bara en annan båt hade förtöjt där. Satt länge ute i sittbrunnen och beundrade solnedgången samt fullmånen, kocken skönt insvept i sjalar och plädar.

På morgonen gick vi på en lång promenad i underbart väder och kollade en del av de många sevärdheter den fina nationalparken erbjuder. På vägen till Rovinj såg vi igen delfiner. Denna gång verkade det som en delfinfamilj, två större och en liten delfin som sakta simmade och dök runt båten på avstånd. De var uppenbarligen lite skygga då de inte vågade visa sig nära båten. Roligt var det i varje fall att se dem!

Rovinj är en mycket vacker stad speciellt sedd från havet, med hus i olika pastellfärger och en stor basilika högst uppe på kullen. En rundvandring i staden passade bra före solen gick ner. Man märker att vintern kommer då man under dagen bra klarar sig med shorts och t-blus men så fort solen gått ner behövs långbyxor, strumpor och varm fleece.

Totalt bleke! Nästan overkligt att i 7 timmar köra genom en spegel.
Väderprognosen lovade nog helt annat, men inget förvånar här mera. T.o.m. Juha För lyckades oftast mycket bättre i sina prognoser :)

Framme i den vackert belägna staden Rab var marinan igen tom så det var bara att välja var man ville ligga. Här fanns också trevliga parker och strandpromenader, naturen var nära här i form av en skog av pinjeträd. Den gamla staden låg vid motsatta stranden så vi tog ryggsäcken och Boris och gick för att se lite närmare på den. Här fanns bl.a. två olika medeltida kloster samt 3 kyrkor och en antik tempelruin. Den gamla staden är byggd på udden med höga vallar mot havet. Trevliga smala gränder utan en massa turistfällor och de flesta gamla bostadshusen var verkligt fint renoverade. Rätt snyggt och prydligt, som vi med glädje har konstaterat jämfört med Frankrike och Italien. I dessa länder finns det minsann mycket att göra på den fronten.

Det fina vädret och den tomma bryggan gjorde att kaptenen beslöt tvätta bort det gula från båtens sidor och samtidigt vaxa lite. Även sittbrunnen fick sig en omgång tvättmedel och är nu ljus och fin.

Vid 3-tiden kastade vi loss och styrde mot Osor över ett spegelblankt hav.
Osor är en liten by som ligger vid kanalen mellan de långa öarna Losinj och Cres. Kanalen förkortar rutten västerut mot Istra avsevärt och byggdes redan före romarnas ankomst. Osor hade varit en mycket viktig hamn redan långt före medeltiden.
Vi kom fram först vid 7-tiden på kvällen så ficklamporna kom i användning. Hittade i mörkret en plats vid en ponton, gästhamn eller inte. Byn såg inte speciellt tilldragande ut från hamnen. Vi tog en runda i den rätt mörka och tomma byn, som visade sig vara mycket trevlig med många byggnader som hade anor från romarriket. Här fanns även fina statyer och skulpturer som alla hade med musik att göra. Vi kunde läsa att det ordnas årligen en musikfestival i byn. Hittade en mysig liten restaurang som var öppen, säkert den enda. Vi tog ett glas vin och njöt av lugnet.

 15.10
På morgonen väntade vi att klockan skulle bli 9 och att bron skulle öppnas. Då kunde vi köra in i kanalen som var hela 50m lång och vidare ut på havet mot Istria och staden Pula. Havet var igen idag spegelblankt så vi puttrade vidare.
Vid 2-tiden såg vi på avstånd delfiner och hoppades att få se dem närmare. En halv timme senare hade vi en mängd av dem alldeles i närheten av båten. De var inte lätta att fotografera då de rörde sig snabbt förbi och ner i djupet igen. Härligt att få beundra dessa vackra djur som följde med vår båt en stund. Då vi åkt förbi kanske 100 m började delfinerna med något som såg ut som en höjdhoppstävling, ja de hoppade högt upp i luften och vackert ner igen. Helt fantastiskt!!
Framme i Pula och ACI hamnen var bryggorna rätt fulla men inget liv i båtarna, de låg här för vintern. En del väl inpackade andra mindre väl.
Pula är huvudstad på halvön Istria och en viktig hamnstad. Före mörkret hann vi besöka den sjätte största amfiteatern som fanns ett par hundra meter från gästhamnen. Som tur ligger denna imponerande arena ännu i Pula. Under 1500-talet tänkte venetianerna flytta hela byggnaden sten för sten till Venedig, men en senator från Pula motsatte sig idén! Arenan är ännu i aktiv användning för konserter och dylikt så den har delvis restaurerats.
På kvällen åt vi middag i marinans restaurang, som var utmärkt.

16.10
Eftersom vi inte har speciellt bråttom vidare stannade vi en extra dag i Pula. Det blev mera minnesmärken och lite shopping. Shoppandet här är billigt så några par jeans mm kom med i båten…
Hela besättningen hade äntligen tid att gå och frisera sina hår och pälsar.
På fiskmarknaden inhandlades några fiskar av märket dorade, som blev en utomordentligt god middag på kvällen.

Trots allt lovande om sol och mindre vind regnade det igen på morgonen, så den utfunderade picnicen på beachen rätt nära marinan blev inte av. Istället for vi iväg till den lilla byn Stomorska på ön Solta mittemot Split.
Här fanns också en fin liten pebble beach bara regnet skulle sluta. På eftermiddagen tittade solen blygt fram mellan molnen och vips var Jenny, Momi och Raso på stranden och i vattnet.
Pizzorna smakade efteråt på restaurangen.

Äntligen en finare morgon, nu blev det kaffe med dopp på stranden! Vi njöt allihop av de värmande solstrålarna, simmade, snorklade och lekte med Raso i strandvattnet. Kalle och Raso försökte ännu lura någon adriatisk liten fisk att fastna på kroken, men de är inte lättlurade! Åt lunch förrän vi kastade loss och tog oss tillbaka till Trogir för nu var resan slut för familjen Anttila. Jenny kunde för första gången sitta ute på däcket och njuta av det fina vädret och att båten inte gungade nämnvärt. Momi, Raso och Max lade pussel inne.

Vemodiga är farvälen alltid men om tre veckor så kommer vi hem och får se våra gulliga och ibland busiga barnbarn oftare, skönt!
Städning och tvättning av båt och byke, vi firade det hela med att gå till gamla stan på en sen middag på en mysig restaurang.

Jennys sms från Splits flygfält:
Tusen tusen TACK för en av dom bästa resorna någonsin!! Och vilken fin sista dag det blev! Flyget är lite försenat, ”hamnade” köpa en duplo grävmaskin åt R från tax free, men nu kom planet just, så det är säkert boarding om typ 20min. M sover J. Kram och hoppas ni har en lugn kväll i fina Trogir

Start kl. 7 för att klara av vågor och dyningar bättre. På förmiddagen var dyningarna tråkigt stora och kom från annat håll än vinden, så klart. Vågorna växte i takt med vinden, motorsegling gällde denna gång fast vi hade medvind då vindhastigheten var 10-16 m/s. Infarten till Krka nationalpark går förbi Sibenik med en bastant medeltida borg (Sibenik Castle) som såg ut att ligga på vattnet. Imponerande!

Vi njöt av de fjordaktiga vyerna då viken blev smalare och kurvigare ju längre in vi kom. Här fanns större och mindre musselodlingar längs stränderna. Tyckte att naturen liknade mycket det vi sett i Skandinavien.

 Skradin är en trevlig liten pittoresk by med fin ACI hamn. Hit kommer också flera turbåtar och kryssningsfartyg för att passagerarna skall kunna besöka de berömda vattenfallen i Krka nationalpark. Vi hoppade på turbåten som förde oss in till vikens ända. Här börjar vandringen längs med fina sten- eller planklagda gångar. Vattenfallen såg man genast, det var häftigt! Tackvare de senaste dygnens ordentliga regn var vattenmassorna som störtade ner längs med bergen väldiga och ljudet öronbedövande. Färgen på vattnet var igen den fina turkosa. Stigarna gick omkring vattenfallen, flere mindre fanns som sedan förenades till ett enda massivt vattenfall. Naturen var underbar och varierande.

Igen en ganska tidig start, lugn och solig morgon. Vi hade en fin slör hela förmiddagen, 8 – 13 m/s. Farten var så bra (8,7 knop i surfarna!) att vi fortsatte förbi marinan Sali vi tänkt lägga till vid.
Fascinerande skärgård norr om Split, många, långa holmar med böljande gräsbevuxna kullar. Dessa var så gott som obebodda, någon hamn fanns ibland.
Det blev en längre dagsetapp än tänkt, 8 ½ h, till Brbinj. En liten intetsägande hamn men bra skyddad för de flesta vindarna. Här såg vi att säsongen är över för allt var stängt, men el fick vi ändå.

Ett glatt och högljutt gäng kroater i 4 hyrsegelbåtar ”höll stämningen uppe” i den annars sömniga hamnen.

Kallen blogi:
Ennen lähtöä kävimme ostamassa paikallisesta kaupasta pullollisen kuuluisaa Soltan oliiviöljyä. Najan II irtautui jälleen puolen päivän aikoihin Maslinican laiturista villasukkineen ja oliiviöljypulloineen kohti Hvarin  saarta.

 Ennen Palmizanaan saapumista kävimme kääntymässä Hvarin satamassa ainoastaan todetaksemme, että satamassa ei ollut tilaa taikka halua ottaa vastaan päivävierailijoita. Senpä seurauksena teimme täysikäännöksen kohti Palmizanan satamaa, joka oli noin 15 minuutin matkan päässä Hvarista. Palmizanaan oli Najan II:n lisäksi saapunut kauden viimeiset iloiset saksalaispurjehtijat. Palmizanan satama oli selkeästi jo asettautumassa talviteloille, joten otimme iltapäivällä venetaksin Hvarin kylään.  Hvarin kylästä Max sai Momilta lahjaksi hienon punamustan apina pehmolelun, jonka Maxin isoveli risti välittömästi  Amppiinaksi. Rasmus palkittiin reippaudesta jäätelöbaarin korkeimmalla tötteröllä. Muille herkkusuille laukkuun pakattiin mukava lajitelma paikallisen kondiittorin luomuksia, jotka varmasti maistuisivat myöhemmin hyvän kahvin kera. Illan pimetessä ja kylän kierrettyämme nautimme illallisen ex-Rocco pizzeriassa. Olimme varanneet takaisin kuljetuksen samaiselta venetaksilta,  jolla saavuimme Hvariin. Venetaksi odottikin sovittuna aikana laiturissa. Me, Amppiina ja joukko saksalaisia ahtauduimme illan pimeydessä pieneen kippoon ja otimme suunnaksi Palmizanan. Venetaksi putputti hiljalleen yöhön ja ainoa täydellisen pimeyden rikkonut valonlähde oli älypuhelimesta kajastanut valo, kun kuski tarkisti aika-ajoin googlemapsistaan reittivalintaa.

Laiturin päässä nököttäneessä saksalaisseurueen veneessä vietettiin vielä kauden viimeisiä monotansseja ja seiloreiden laulu ja haitari soi aamuyöhön asti.

Aamun sarastaessa monotanssit olivat jo hiljentyneet. Sataman hiljaisuuden rikkoi ainoastaan Rasmuksen huudot, kun hän koeajoi Momin kanssa sataman kaksi leikkipuistoa.

 Palmizanasta löytyi myös useita huikeita laguuniravintolaita loungeineen, jotka varmasti vetävät puoleensa veneilijöitä kauden kuuminpina kuukausina. Nyt paikat olivat hiljalleen sulkeutumassa ja tihkusateinen sääkään ei liiemmin suosinut loungessa istuskelua.

 Tasaisen varmalla tyylillä Najan II irtautui puolen päivän jälkeen Palmizanan  laiturista villasukkineen, oliiviöljypulloineen ja Amppiinoineen kohti Bracin saarta ja Milnan satamaa.

Kallen blogi:
Tuuli oli voimistunut edellispäivästä melkoisesti ja vihdoin kapteeni Mofa pääsi nostamaan Najan II:n purjeet ylös.

 Illallinen veneessä, avokadopasta maistui erinomaisen hyvin jopa Rasmukselle, joka on saanut päähänsä ettei vihreitä ruokia voi syödä. Jätskit kaikille ja miehille vielä kroatialaiset kaljat rantabulevardilla, jossa nautittiin pienen aidon kylän tunnelmasta. Onneksi leikkipuisto löytyi reitin varrelta, siellä Rasmuksen energiaa paloi aimo annos.

7.10
Vi hade bestämt med Jenny att ta en simtur på morgonen trots vädret. Vinden var redan då rätt hård men vi njöt av att simma i det sköna grönblåa havet. Raso och Mofa var ute och sparkade boll. Sedan kastade vi loss och styrde kosan mot Split. Överfarten var rätt tuff med härlig slör i 10-16 m/sek, ganska stora vågor och vatten mest från himlen. Kaptenen njöt av en fin seglats och av att vindriktningen och hastigheten hölls konstant hela vägen – otroligt!
Marinan ligger ca 2 km avstånd från gamla staden. Vi packade iväg oss genast då det var uppehåll i regnet och promenerade raskt in till stan. På vägen bongade vi en fin lekpark, dit skulle Raso få gå på tillbakavägen. Den obligatoriska glassen avnjöts under soltak vid Splits världsberömda strandpromenad Riva, nu fungerade taken som regnskydd. Splits gamla stad är verkligt intressant, den ligger innanför murarna av Diocletians väldiga palats. Diocletian härskade i romarriket på 300-talet och palatset var hans sommarställe. En hel del finns kvar av det ursprungliga palatset, t.ex. källaren, men mycket är förstört och förändrat med påbyggnader på antika fasader osv. Vi var alla verkligt imponerade av det stora, fina palatset fast det var mer eller mindre fullt av rätt trevliga små affärer och marknader.
Gick med Raso till parken som lovat var, kaptenen fortsatte med Boris till båten. Resten av familjen Anttila ville i lugn och ro strosa omkring i gränderna och kanske litet shoppa. Det är inte så lätt med en vildbasare som Raso, kan vi intyga! Risotto skulle tillredas till kvällsmat, den blev nog god med ingredienser som scampi, morot, zuccini och lök men egentligen smakade den nog mera som en paella!

8.10
Till tisdagen hade lovats litet bättre väder, men det ville inte riktigt bli det. Vi fick vänta med att ta oss in till stan pga. det ihärdiga regnet. Vi hade tänkt gå på en guidad rundtur i Diocletians palats, vilket vi också gjorde då vi äntligen kom dit med taxi denna gång. Rundturen var nog värt sitt pris, tyvärr stördes det litet av det envisa regnet, men efter turen hade vi en rätt bra helhetsbild av palatset och allt det som finns innanför murarna.
Vi fick en mycket god lunch på restaurang Zinfandel, här fick även Max sin lunch. Jenny shoppade ett par skor och en härlig tröja.
På fiskmarknaden handlade vi färska fiskar för middagen.

Som vanligt goda försök att segla men nej, inte utan motorn! Infarten till hamnen i Trogir är fin med den medeltida fästningen och gamla stan mittemot samt de höga bergen bakom. Det blev städning och omorganisering av båten så att den 4 personers familjen Anttila skulle rymmas i akterkajutan i en vecka. Hamnens tvätt- och torktumlare användes flitigt. Tog en sväng till den vackra gamla staden, hittade en bra affär samt ett härligt grönsakstorg på andra sidan ån. Äntligen skulle kaptenen/Mofa få träffa sitt andra barnbarn, Max Wilhelm, nästan 5 mån gammal. Rasmus, 3 år, hade vi förstås saknat mycket under resan och försökt hålla kontakt via Face time så att han inte helt skulle glömma oss.

 Pappa Kalles kommentarer:
Saavuimme Splitin kansainväliselle lentokentälle klo 20.00 paikallista aikaa. Nappasimme kentältä taksin Trogiriin jossa meitä odottivat Mofa, Momi, Boris ja Najan II. Mofa odotti marinan kupeessa taksia. Momi oli laatinut reissulaisille maittavaa iltapalaa ja matka Najan II:lla julistettiin virallisesti alkaneeksi prosecco –pullon korkkauksella. Reissupäivä oli vaatinut veronsa ja piennimmäisestä alkaen miehistö katosi hiljalleen kajuuttoihin lepäämään.

Kallen blogi:
Kylmän yön jälkeen Trogirissa koitti kaunis ja aurinkoinen päivä. Koska Kroatian uimarannoilla asustaa merisiilejä ja niiden päälle astumisesta paljaalla jalalla koituu rutkalti harmitusta, kävimme yhdessä ostamassa kylästä kaikille uintikalossit. Tämän lisäksi Jenny sai paikallisen kalastajamummon virkkaamat villasukat.  Kauppareissun jälkeen Rasmus palkittiin reippaudesta reissun ensimmäisellä ja sittemmin päivittäiseksi osoittautuneella jäätelöannoksella. Kroatilainen jäätelö kilpailee tasapäin herkullisuudessa läntisen naapurimaan gelaton kanssa –ainakin jos mittarina käytetään 3-vuotiaan pojan hymynaamaa. Mitä ihmettä nämä sepät laittavat jäätelöön, jotta siitä tuleekin näin mahdottoman hyvää?

 Najan II irtautui pian puolen päivän jälkeen Trogirin laiturista villasukkineen kohti Soltan saarta ja Maslinican satamaa. Aurinko paistoi lämpimästi ja tuulen puutetta korvattiin diesel-moottorin putputuksella.

 Saapuessamme Maslinican satamaan huokailimme veden kirkkaudelle ja turkoosille värille. Maslinicaan satama oli täynnä yhteysaluksia, jotka kuljettivat polkupyörälijöitä saarelta toiselle. Mielenkiintoinen ja ilmeisen suosittu konsepti näillä main. Saatuamme köydet kiinni lähdimme välittömästi uinti ja snorkkalausretkelle kylän vieressä olevalle uimarannalle.  Ankarsuupitkin taisivat jäädä siinä hötäkässä juomatta.

 Vesi edelleen näin lokakuussa huikean lämmintä ( +25 c ). Tultuamme takaisin veneelle mietimme miten saisimme narrattua satama-altaassa uiskentelivia vonkaleita. Veneessä olisi vapa ja koukut. Ainoastaan rohkeus tarttua tehtävään puuttui tällä kertaa.

 Rasmus palkittiin hyvästä retkimielestä isolla jäätelöannoksella. Jäätelö oli edelleen huikean hyvää.

 Maslinica on hieno yhdistelmä Martinis Marchi hotellin tuomaa ylellisyyttä ja vanhan kalastajayhteisön rustiikkisuutta. Juhlistimme Kallen 40 –vuotissynttäreitä ensin shamppanjan kera veneellä ja sitten illallisella Martinis Marchi hotellin ravintolassa.

NJKaren Anders Edgren med kompisar seglade med hyrbåt i Kroatien och vi hade bestämt träff i Maslinica. Sträckan var inte lång så vi försökte envist segla. Men vinden var inte av samma åsikt. Emellanåt kom den fint från sidan, sedan bakifrån och till slut rakt emot…
Hamnen i Maslinica var ny och fin och låg vid en liten idyllisk fiskeby. Efter ett dopp i det klargröna vattnet kom även Anders med besättning in i hamnen.
På kvällen gick vi alla tillsammans och äta på en av strandkrogarna. Alla tyckte maten var bra och även det lokala vinet smakade bra.

På morgonen blåste det bra i hamnen så det såg lovande ut med tanke på segling, speciellt då vi inte hade bråttom och kunde välja riktning fritt.
Vinden hann dock mojna före vi kastade loss så det blev en långsam färd till Milna.
I Milna valde vi Marina Vlaska som ligger nära de små sandstränderna på udden. Ifall vi kommer hit med Raso & co så vet vi vart vi skall gå med dem.
Tog en promenad till den lilla staden inne i viken. Ganska förfallet men tjusigt med en massa små fiskebåtar i hamnbassängen och fisknät på tork.

Vi hade en lagom dagsetapp framför oss till ön Vis, en före detta Jugoslavisk militär ö som varit öppen för utlänningar först från 1989. Detta märks i staden som säkert är i mera naturligt skick än de flesta andra städerna på de kroatiska öarna. Här fanns fina gamla byggnader, men rätt förfallna. Tråkiga 70-80 tals betonghus hade byggts bland dessa gamla stenhus. Vinden tilltog under hela dagen och var till slut över 12m/s och vågorna/dyningarna rejäla. Trots att vi hade medvind led kocken av sjösjuka och kaptenen fick jobba med styrandet hela tiden. Viken i Viska Luka är skyddad för de flesta vindar men nu var vinden så hård att den blåste över de höga bergen och ner i hamnen så det var rätt skumpigt hela tiden.
Här finns inga bryggor, endast en lång låg hamnkaj där alla båtar placeras sida vid sida tills kajen är full. Resten får ligga för ankar. Denhär tiden på säsongen är det som tur inget problem med plats i hamnarna.
Vi tog en liten promenad i byn vars medelpunkt strandkajen och den långa raden båtar utgjorde. Det fanns lite butiker och några vinotek – ön har ju egen vinproduktion och en druva som inte finns på andra ställen i världen.
Båten, en Bavaria 50, vi lade till vid var tom. Det visade sig att männen (8) hade varit på en rundtur till olika vingårdar. Så de var i farten då de vid nio tiden uppenbarade sig i båten. Tydligen fortsatte vinet att smaka för volymen blev bara högre och ”sången” bara sämre, och trots att kaptenen ett par gånger ringde upp hamnkaptenen blev det lugnt i båten först två tiden på natten. Tråkigt!

Efter en dålig natt ville vi snabbt vidare, inga Bavaria 50or vid vår sida mera…
Ett åskväder drog över ön på morgonen med regnskurar. Havet hade lagt sig under natten och det blev Yanmaren som fick jobba på. En liten kyla kunde förnimmas på morgonen, kanske det börjar bli höst även här? Eftersom distanserna inte var långa beslöt vi att ta en titt på hamnen i Hvar och sedan åka vidare. Hamnen verkade liten och besvärlig men kanske vi kommer hit ännu med den nya besättningen, dvs. Jenny och Kalle med pojkarna Rasmus och Max. Vi kollade också ACI Palmizana och beslöt att stanna där över natten. Kollade olika sandstränder i närheten – ganska grov sand eller pebbles.
Senare på kvällen kom det mera båtar till hamnen och snart hade vi en Bavaria 50a på vardera sidan om oss. Den ena en hyrbåt med trevlig finsk besättning, så den sidan kunde vi vara lugna med. Men den andra var igen 8-10 kroater som var i god fart redan vid ankomsten till hamnen. Snart försvann de på restaurang antog vi. Kvällen var lugn ända tills killarna kom från restaurangen vid tre tiden på morgonen. En fuktig kväll hade det väl varit då det inte var lätt att komma ombord, åtminstone en trillade i. Vår tur var att de inte orkade länge utan lade sig ganska snabbt, två ute i sittbrunnen, märkte vi på morgonen.